Hur beskriver man det förflutna och vad kan vi lära av det? Dessa två enkla frågor har naturligtvis inte varit enkla att besvara och svaren har varierat genom åren. Länge sysslade forskare i historia med katalogisering av historiska fakta och föremål. En viktig sysselsättning, förvisso. Men köttet, dofterna och känslorna till skeletten får man för det mesta fylla i själv.

Först när historien fylls med levandegjorda människor med viljor, dofter och tankar blir den riktigt intressant för de flesta av oss. Det har historieforskarna inte förstått, med det har Herman Lindqvist. Han har dessutom fyllt i luckor med sin livfulla fantasi. Resultatet har blivit att historikerna föraktar Lindqvist, som i sin tur har kanaliserat ett ökat intresse för historia.

Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, har gjort ett intressant försök att fånga lite av känslornas historia. Hon har studerat nostalgins historia. Hur har begreppet använts genom åren och varför har det förändrats? Känslan i sig kan hon naturligtvis inte fånga, men uppfattningar om den och hur den har behandlats genom historien. Det blir en spännande resa.

Begreppet nostalgia skapades 1678 av en läkarstudent och satte därmed ett ord på en känsla. Nostalgi var då starkt kopplad till rummet, eller egentligen långt borta från hemmet. Idag är det svårt att förstå hur frånvaro av hemmet skulle kunna göra folk apatiska. Men förr stod hemmet inte bara för ett geografiskt rum ­ det var också förknippat med kultur och tillhörighet. Denna symbol var fortfarande under mellankrigstiden mycket stark i Tyskland, vilket nazisterna hårdexploaterade med sin retorik om Blut-und-Boden. Nostalgi har med andra ord varit en känsla med enorm politisk potential.

Redan på slutet av 1600-talet uppmärksammades problemet med nostalgin i militära operationer utomlands. Johannisson ger ett exempel: "Den drabbar både manskap och befäl. Alla grips av en passionerad längtan efter hem och familj. Män som drabbas av denna oro dör av sjukdomar eller mister livet i strid.". Under 1700-talet var nostalgin ett välkänt hot i alla europeiska arméer, skriver Johannisson.

Knappt 200 år efter upptäckten av nostalgin behandlas begreppet i ännu en avhandling. 1855 menar Oscar Devic att det moderna samhället har gjort hemlängtan omodern. Järnvägen och ångbåten öppnar och vidgar det sociala rummet, folk blir mer vana vis resor. Blicken blir alltmer riktad framåt, inte bakåt. Moderniteten och den linjära tidsandan håller på att förvandla sinnelaget hos folk. Men det skulle ta tid innan det nya vunnit över det gamla.

Nostalgins starka bundenhet till kroppen övergick till att bli en mental blindtarm. Den svenska varianten blev kopplat till bygderomantiskt minne av livet på landsbygden. Vi kunde vara moderna men ändå odla vår längtan i ordnade former, ofta kanaliserat i hembygdsrörelsen. Nostalgin idag är inte en längtan hem till det gamla, utan är mer en resa inåt, som en av flera förbindelselänkar till historien.

Oftast tolkar vi historien utifrån vår egen världsbild. Vilket kan vara ett sätt att skapa struktur och analytisk förståelse. Men Karin Johannisson vidgar kartan över världsbilder och ger en ingång till bättre förståelse av hur folk tänkte förr. Jag anar ett nytt forskningsområde.

Text: Christer Wigerfelt
2001.03.15