Det var någon gång på gymnasiet - i mitten på åttiotalet - som jag började se på caféerna på ett helt nytt sätt.


  Från att ha varit en mötesplats för gamla tanter med hatt - något lite damigt och dammigt som ofta kallades kondis - blev det till den naturligaste mötesplatsen även för mig och mina kompisar. Skillnaden mellan oss och de gamla tanterna var stor. De träffades över en kopp kaffe och en lyxig bakelse - och de träffades någon gång då och då, två och två. Vi träffades över en kaffe, med så många påfyllningar som var gratis. Och vi träffades där alltid, allihop.


  Timmarna efter skolan ägnades åt uttråkade miner, problemanalyser, dumma föräldrar, kärleksbekymmer, information om kommande helgens fest och skvaller om förra helgens. Ibland var det inte bara timmarna efter skolan som tillbringades på favoritfiket. Cafélivet blev under den värsta perioden av skoltrötthet den främsta konkurrenten till skolan.


  Jag hade turen (eller oturen om man ser till tiden som lades ner på studier) att tillbringa hela pubertetsperioden i Varberg som sägs vara Sveriges näst cafétätaste stad. Sedan jag flyttat till Göteborg har bekantskapskretsen främst utökats med inflyttade människor från Alingsås, staden som vinner över Varberg i caféligan. Kanske säger det något om mitt förhållande till caféer som mötesplats. Än idag är cafét den givna träffpunkten på lediga stunder.



 

För mig är ett stort antal caféer, med många olika profiler, grundkriteriet för en levande stad. I Oslo gick jag en gång i två timmar utan att hitta ett enda café. I en sådan stad skulle jag aldrig kunna bo.

De senaste årens caféboom i Göteborg är fantastisk. Vandrar man från Linnéplatsen nerför Linnégatan, fortsätter ner genom Haga och slutligen flanerar Vasagatan fram förstår man vad jag menar.
Men, mångfalden måste även innefatta inriktningen. I de flesta fall sätter besökarna sin prägel på cafét och efter ett tag skapas en inriktning som ägarna inte har någon del i.

I vissa fall behövs det dock caféer som har en utpräglad och uttalad inriktning redan från början. För nyinflyttade eller andra som försöker hitta hem. Det måste exempelvis finnas caféer med en religiös inriktning, där diskussioner om livsåskådning förs kring de runda borden, och caféer för homosexuella, där det förs diskussioner kring hur det är att stå utanför samhället eller kanske fortfarande innanför garderobsdörrarna. Även om det egentligen skulle behövas caféer som istället förenade olika människor. Men det är bra att det till och med finns nätcaféer med datorer som är uppkopplade mot internet, så att cafét kan bli en mötesplats på nätet även om man sitter helt ensam i lokalen, och så att man kan läsa Alba...

text: JOHANNA HILLGREN
illustration: HENRIK LANGE