| |
En av sommarens hetaste dagar, vi är på väg
med bil ut från Helsingfors till herr och fru Paasilinnas
sommarstuga för blommorna behöver vattnas. Bilen har
som väl är luftkonditionering och resan går fort
i sällskap av en av Nordens mest lästa författare.
Efter en rundfrågning i min bekantskapkrets inser jag att
han har inte bara många läsare utan även läsare
från diverse olika grupper- unga, gamla, män och kvinnor,
hög- och lågutbildade, alla skrattar de åt Arto
Paasilinnas burleska romaner. Fast en del kan nog tycka att det
är lite magstarkt att skratta åt idén om kollektivt
självmord, ämnet behandlas i en roman av Paasilinna.
Vad skrattar inte Arto Paasilinna åt? Svaret låter
inte vänta på sig:
- Jag skrattar inte åt roliga historier och inte heller
åt humor som använder sig av dialekter, humor är
mer komplicerat och intellektuellt krävande än så.
Jag tror inte att det finns en endaste rolig historia och nästan
inga dialektala skämt i min produktion. Humorn är ett
förfaringssätt med vars hjälp författaren
får fram sitt budskap, farsen är ett gammalt beprövat
stilgrepp. Jag skriver om döden, tortyr, mentalsjuka, självmord,
arbetslöshet, uppror. Om jag skrev lika dystert om dessa
teman som de är, skulle ingen jävel orka läsa
de böckerna. Förfaringssättet är mycket väl
övervägt, jag vill behandla ämnena så att
jag inte börjar skoja bort dem, och man får inte banalisera
dessa allvarliga teman, men inte heller behövs det gråtas
från pärm till pärm.
Höstens nya roman
I höst ges Prosten Huuskonens bestialiske betjänt
ut på svenska, romanen gavs ut i Finland 1995. Här
är det återigen uppbrottstemat från genombrottsromanen
Harens år som behandlas. I Harens år lämnar
journalisten Vatanen plötsligt sitt uppdrag och sin fotograf
och vandrar i väg ut i skogen och hans enda resesällskap
är en liten skadad harpalt. Prosten Oskari Huuskonen i Paasilinnas
nya roman lämnar också sitt kall och beger sig ut
på resa, han i sällskap av en björn, också
han har börjat tvivla på sitt yrkesval och därutöver
på sin tro. Prosten får order från biskoparna
att ta lite ledigt från predikandet då ryktet om
hans förehavanden börjat sprida sig. Att han tar hand
om en björnunge som även är med under gudstjänsten
må så vara, men när han börjar publicera
radikala artiklar om Jesus politiska hemvist och går i
ide med en ung björnforskare och sin björnunge tvingas
prosten Huuskonen att ta ut semester på obestämd tid.
Det finns ett uppfostrande drag i Arto Paasilinnas produktion,
han har något så omodernt som ett budskap i sina
romaner. Inbakat bland många skratt, finns råd om
vägar ut ur förtvivlan. Själv säger författaren
att människor borde ha en rättighet eller skyldighet
att ta bättre hand om sig själva. Det finns ingen orsak
att ge upp i första taget, man måste hitta andra utvägar
än flaskan eller det slutgiltiga självmordet. Har man
i sitt liv kommit till en återvändsgränd, måste
man tänka att det här är bara en av många
möjligheter. För även herr Paasilinna har suttit
på krogen, men han blev inte kvar där. Han bytte yrke-
för att det var möjligt.
Artos år
Var det inte så att du själv en gång tog
dig ett Harens år, likt huvudpersonen Vatanen i romanen
med samma namn? Han var ju också journalist som tröttnade
och klev av ekorrhjulet.
-Jo, 1975 sålde jag båten och pengarna som jag fick
för den finansierade sommaren då jag skrev Harens
år. Jag var så urless på mitt yrke som journalist,
det saknade framtidutsikter eftersom journalistiken blev allt
mer ytlig och innehållslös enligt mitt tycke. Tidigare
gjorde jag ofta reportage och som behandlade samhällsfrågor,
och plötsligt fann jag mig intervjuandes unga fröken
Finland, och jag ansåg mig redan då som drygt trettioårig
journalist för gammal för att springa efter 18-åriga
skönhetsdrottningar. Var detta verkligen mitt livs uppgift?
Harens år blev en succé och trycktes snabbt i
flera upplagor. Arto Paasilinna kunde snart försörja
sig på att skriva romaner. Han skriver fortfarande artiklar
och har i många år varit krönikör i finsk
radio. Böckerna är översatta till sjutton språk,
det finns piratkopior av dem i Ryssland, Turkiet och Grekland
och flera böcker är filmatiserade och ännu fler
filmrättigheter är sålda både i Finland
och utomlands. Just nu filmatiseras Kollektivt självmord
i Finland. Historien om hur två självmordskandidater
möts i en midsommar och beslutar sig för att annonsera
efter fler likasinnade. En bussresa organiseras och uppslutningen
till det kollektiva självmordet är oroande stor.
Förlagsvalet
Harens år filmatiserades redan 1977 och filmen rönte
även uppmärksamhet i Sverige, ändå dröjde
det fram till nittiotalet innan Paasilinna översattes till
svenska. Var inget svenskt förlag intresserat innan dess?
- För tjugo år sedan ringde någon från
Sverige och talade svenska till mig och jag som knappt kan någon
svenska, med endast realskola i bagaget. Ett av Sveriges största
förlag var det, Bonniers vill jag minnas. Redan då
fanns det över fyrahundratusen finska invandrare i Sverige
och de kunde inte ringa upp mig som författare på
mitt modersmål! Då tänkte jag att ni kan allt
skriva era egna romaner svennar! och slängde på luren.
Brombergs tog kontakt med mig per brev, på engelska. Det
blir den åttonde romanen de ger ut i höst.
Byggprojekt
Vi anländer till sommarstugan, på verandan pågår
en febril verksamhet, det är ett av Paasilinnas många
byggprojekt, verandan ska byggas ut. Herr och fru Paasilinna
tar en tur runt sommarstugan och vattnar växterna.
-Här fanns ingen sjö, så jag gjorde en, berättar
Arto Paasilinna och pekar på den konstgjorda dammen med
en liten bro. Fru Paasilinna visar runt på ägorna
och berättar att lillstugan är ritad av Arto. På
övervåningen till lillstugan finns ett av Paasilinnas
många arbetsrum.
- Jag har arbetsrum överallt- i stan, här på
landet, i den andra stugan på i skärgården,
i mina hemtrakter i Lappland och jag har ett i mitt hus i Portugal.
Mitt arbete kan jag göra överallt. Jag har alltid något
byggprojekt på gång, just nu är det verandan
och rökbastun. Jag säljer av när det börjar
bli för mycket ägor. Nån hobby ska man ju ha,
men det är en rätt dyr sådan, det här byggandet.
Paasilinnas senaste roman i hemlandet Finland ska i dagarna färdigställas.
Romanen berättar historien om tre generationer finska kallblod
och samtidigt beskrivs det finska samhällets efterkrigshistoria.
Kallblod är en hästras som förr i tiden drog plog
och vagn på finska bondgårdar, i dag travar hästarna
på travbanor runt om i landet. Romanen blir Paasilinnas
tjugosjätte sen genombrottet med Harens år. Fabler
eller de möjligheter som djurens närvaro ger berättarmässigt,
tilltalar författaren.
Romanförberedelser
Inför romanen Prosten Huuskonen och hans bestialiske
betjänt förberedde sig Paasilinna grundligt. Journalisten
i honom är van vid att gräva fram information och han
lägger ned ett stort arbete på att få fakta
rätt. Den gången blev det forskarna på Uleåborgs
björnforskarstation som fick bistå med hjälp.
Ett par år efter romanens utgivning var Arto Paasilinna
och lyssnade på en föreläsning med en professor
från nämnda forskningsstation. Efter föreläsningen
sökte professorn upp Paasilinna för att hälsa
och tacka- allt som stod om björnens vintersömn i romanen
stämde ju! Paasilinna i sin tur tackade professorn, då
det var professorns forskningresultat som fanns i romanen. Fast
som läsare ska man nog vara lite försiktig med att
tro på allt herr Paasilinna skriver. Det är ofta sannolikt,
men något tillspetsat. Som den nya sporten som introduceras
i romanen. Inte finns det väl något som heter höjdspjutkastning?
- Höjdspjutkastning? Nää, det finns inte. Vilken
ståtlig gren det skulle kunna ha varit! Det var ju lustigt,
det hade jag helt glömt bort. Lite rolig har man visst varit!
Är det så som det sägs att du bygger och säljer
bastubyggnader?
- Nej, inte säljer jag men däremot bygger jag gärna,
det blir min nionde bastu. Jag fick lite virke över, så
det ska bli en riktig rökbastu.
Mannen och myten
Förstår så småningom att vissa av
de rykten om Herr Paasilinna som cirkulerar i Finland är
en salig sammanblandning av romanfigurer och intervjuer med författaren.
För det är inte Arto Paasilinna som säljer bastubyggnader.
Det är David Sinkkonen i Prosten Huuskonens bestialiske
betjänt och han har inte en alltför lysande åtgång
av bastubyggnader i sitt säljdistrikt runt Medelhavet. Inte
heller är Paasilinna en samlare av antika och märkliga
ting. Det är i stället en romanfigur i en ännu
inte översatt roman av Arto Paasilinna, som samlar på
allt från Mannerheims löständer till gamla divaner
och kanoner.
Jag skulle inte ha lyssnat på de goda råd jag fick
inför intervjun för det verkar som myten om Herr Paasilinna
inte helt överensstämmer med originalet. Ibland vill
vi läsare tro att det ska vara så- att åtminstone
någon vågar att leva fullt ut.
Alldeles säkert är det att det finns en stilla önskan
hos många män att få uppleva livet som beskrivs
i En lycklig man på riktigt. ( Onnellinen mies, roman 1976,
TV-film 1978). Så här kan det gå till när
läsarna hör av sig till Arto Paasilinna, enligt författaren
själv.
-Jag vet att det finns en grupp män som en gång per
år samlas för att se filmen En lycklig man på
video- därefter dricker de lite öl och ringer senare
till mig på mobiltelefon, lite smått berusade för
att berätta att de sett filmen om En lycklig man- han med
två fruar och allt! Det var ju så det skulle vara!
säger de alla i en kör.
Självklart finns det bara en fru Paasilinna, hade ni trott
något annat? Fast det är hans andra fru och han verkar
tämligen lycklig. Vad han kör för bil? Han kör
en Saab 9000. Och han gillar country.
Text:Tuula Polojärvi
Bild: Petri Salmela
99.12.08
|
