Många åsikter om Jan Guillou har jag hört genom åren. Själv har jag inte haft någon om honom som författare. Deckare är inte precis vad jag kastar mig över när jag emellanåt ska läsa skönlitteratur. Men jag har sett hans uppkavlade ärmar och svällande armar på TV och hans machomanér. Och så de oförglömliga Grabbarna på Fagerhult, ett slags cowboy- och indianprogram med fredspipa och oxe utbytt mot vin och älg.
 
Jan Guillou är kortväxt medan Göran Skytte är betydligt längre. De var kompisar en gång i tiden och skrev en bok tillsammans. Grabbarna står i en port på omslagsbilden, Jan lite mer i förgrunden, vilket gjorde att de såg lika långa ut. Sedan blev de ovänner och Göran blev både reaktionär och religiös. Jan däremot har fortsatt att slå mot överheten. Han är dessutom en väldigt bra retoriker, även om han ibland kastar sina rallarsvingar lite vårdslöst omkring sig. I en debatt om kulturjournalistik utgjöt han sig över den eländiga journalistik han tyckte att genren var ett uttryck för. Debattdeltagaren Ulrika Knutson fick klä skott för detta på ett nästan obehagligt sätt.
 
Guillou är överklassare och klassförrädare, precis som Olof Palme var på sin tid. Hans ungdomsår finns skildrade i Ondskan. Jag har varken läst boken eller sett filmen. Men när jag hörde om Tjuvarnas marknad kunde jag inte avhålla mig från att läsa boken. För här handlar det om överklassen och dess livsstil. Jag hoppades få lite spännande inblickar i hur ett av samhällets mest asociala skikt lever och tänker.
 
Boken är uppbyggd av olika scenväxlingar som konvergerar och vävs in i varandra, ungefär som Robert Altmans stilbildande film Short Cuts. Allt tvinnat kring huvudpersonen, polisintendent Ewa Johnsén. Hon får äran att genomföra de viktigaste förhören i boken. De blir en hel del och det låter banalt. Men Guillou skildrar dem med stor spänst och de är betydelsebärande i boken. En kvinnlig polis som hjälten och centralfiguren – här faller en av schablonerna om författaren.
 
Boktiteln – Tjuvarnas marknad – fick mig att associera till överklassens möjligheter att roffa åt sig pengar helt legalt. Och visst handlar boken om det, men mer i förbigående. En av höjdarnas ätteläggar hävdar i en av bokens många underhållande passager att hans far har stulit sin förmögenhet helt legalt. Det tycks vara ett av de moraliska fundament som utvecklas inom det lilla skikt som utgörs av de mest förmögna. Vem orkar gå omkring med ständigt dåligt samvete?
 
Men det som för handlingen framåt i boken är alltså inte i första hand hur det gick till när överklassen roffade åt sig sin förmögenhet. Utan kanske samma berättelse fast på ett mer symboliskt plan. Det handlar om en serie av inbrott hos delar av detta överklasskikt. Inte direkt något som basuneras ut i pressen. Diskretion hederssak. Och det mesta av stöldgodset kommer ju tillrätta igen. Utom ett antal dyra vinflaskor, väldigt dyra och ibland helt odrickbara. Men däremellan har försäkringsbolagen tvingats gå in och betala höga belopp för att köpa tillbaka stöldgodset från okända hälare.
 
Ewa Johnséns uppgift blir att fånga in tjuvarna och ganska snart får poliserna upp ett huvudspår. Vart det spåret leder kanske inte är så svårt att räkna ut. Men hur ska det sluta? När kommer vändningen? Med tanke på titeln förberedde jag mig på ett pragmatiskt slut. Småtjyvar åker dit på långa straff, men den som är en tillräckligt rik tjuv går fri.
 
En av de trådar som tvinnas kring Ewa Johnsén heter kärleken. Snyggt utlagd för att ge öppningar åt sidoskott i själva utredningsarbetet. Och kanske utlagd som en medveten ingrediens i ett filmmanus. Så jag utgår ifrån att boken ganska snart kommer att kunna ses på bioduken. Många repliker kommer att göra sig bra i bild. Samtidigt som bilden av överklassen klarnar.

2004.12.09