Anton Westman är debutant, 30 år gammal med examen från både läkarlinjen och Journalisthögskolan. Dessutom har han varit medlem i landslaget i fallskärmshoppning (nej, jag visste inte heller att ett sådant landslag fanns). Denna information får läsaren i bokens omslagsflik och helt oproblematiskt blir det inte när bokens huvudperson visar sig ha frapperande likheter med författaren.

Likheter mellan liv och skrivande behöver förstås inte vara något problem. Det är ganska vanligt och naturligt för författare att hämta inspiration och material från de miljöer man vistas i. En orsak till olust under läsningen är dock den att författaren istället för att låta berättelsen bli personlig tenderar att ge den en alltför privat ton. Detta är förvisso inget nytt men för min egen läsning av romanen får det som konsekvens att historien sällan lyfter över den personliga bearbetningens nivå upp till något mera allmängiltigt.

I berättelsens mitt finns Rasmus Fredriksson, en talangfull fallskärmshoppare med studieuppehåll från läkarlinjen. Efterordet inräknat får vi följa hans liv under ett år, sommar till sommar. Ett visst droppande av boktitlar som "Doktor Glas", "Farväl till vapnen" och "Vinter i paradiset" låter ana vad författaren vill att även denna bok skall vara. En skildring av en i grunden ensam ung man som får en mindre levnadskris i mötet med livets meningslöshet. Stor begåvning hos huvudpersonen men även en vilsenhet och betydande känslomässiga problem ­ inte minst i mötet med det motsatta könet.

Det är tyvärr svårt att på djupet bli berörd av detta när det berättas genom Westmans penna. Men ungefär en tredjedel in i boken griper berättelsen ändå tag i en på ett spänningsmässigt plan, intresset väcks och man vill veta fortsättningen. I takt med att romanen fortskrider utvecklar sig även huvudpersonen till att bli allt mera osympatisk. Från att i början ha åtminstone samma kontakt med sitt känsloliv som Jan Guillou en vanlig tisdag, till att närmare slutet te sig som Patrick Bateman i "American Psycho". Lyckligtvis ­ med tanke på likheterna mellan författare och roman ­ lämnas dock inte läsaren, vid bokens avslutande sidor, med ett fullt så osympatiskt intryck.

Det är inte utan att Westman genom sin text uppmuntrade en gammal dröm hos mig om att själv hoppa fallskärm. Emellertid hade nog "Himlen under mina fötter" än bättre lyckats med detta i form av en novell, istället för som en förvuxen roman. Då hade kanske även den nu bristande korrekturläsningen skötts bättre.

2002.12.12