Den i Göteborg välkända så kallade Malmska valen är ett utmärkt exempel på hur föremålens roll på museerna både har och inte har förändrats, under den tid som gått sedan valen 1865 strandade vid kusten utanför staden.
Från att ha varit en naturvetenskaplig sensation har den mer och mer blivit ett monument över sig själv och den kunskapssyn som rådde då den bärgades och som ledde till att den bevarades och ställdes ut på det sätt som skedde. Fortfarande är den dock en stor upplevelse ­ om vitsen ursäktas.

August Wilhelm Malm (1821-1882) var en mycket speciell man. Om hans stundtals närmast besatta arbete med att undersöka och bevara den strandade val som han först trodde var en ny art men som senare visade sig vara en ung blåval, kan man läsa i en nyutkommen bok, Leviatan från Göteborg, ur vilken de faktauppgifter och citat som förekommer nedan är hämtade.
Om man med ett ord skall beskriva händelserna runt den strandade valen så är nog ordet "spektakel" det som bäst täcker allt från själva bärgningen till konserveringsprocessen, via Malms egna förtjusning och den förevisningsturné som den stackars valen sändes ut på.
När den skulle ställas ut i Ostindiska huset, där Malm var intendent, var det i ett naturhistoriskt museum med mycket bestämda baktankar.

"För Malm själv är det helt uppenbart "föremålen själva" som skall framhävas, inte deras bakgrund eller relationer. Pedagogiken är deskriptiv: också är muséet ordnadt på ett sätt , som är lika anslående vetenskapligt bildande som på den okunnige besökaren. Hvad Malm genom sin klara gruppering, sina lämpliga indelningar (i 'inhemska', 'utländska', 'skadliga', 'nyttiga' djur o.s.v.) [åstadkommit] det är lätt att mäta. " (GHT 6/3 1882)

Senare, i samband med att ett nytt Naturhistoriskt museum i Slottsskogen invigs, 1923, uppdaterar man sin vetenskapsyn, men inte i lika hög grad synen på sina föremål. Valen får där sin boning i en stor specialbyggd sal som del i en större utställning. Man placerade ut föremålen så att de skulle beskådas i en bestämd ordning, från entrén och upp till däggdjuren på övervåningen. På så vis skall:

"åskådaren (...) i Museet kunna steg för steg följa det av vetenskapsmännen antagna systemet från lägre till högre djur hela skalan uppför". (L.A. Jägerskiöld, Ord & Bild 1903)

Intressant i samanhanget är att man inte hade någon som helst förklarande text till föremålen. Kanske ville man att betraktaren själv skulle titta fundera, reflektera och komma till en egen kunskap? Eller så räknade man inte med att besökarna kunde läsa? Helt klart är att man såg ögats upplevelse som det mest effektiva sättet att inhämta kunskap.

På samma sätt byggde ju även Malms naturhistoriska museum på upplevelsen. Det hade, precis som de flesta andra av 1800-talets museer, sina rötter i 1700-talets kuriosakabinett. (Kanske var det därför man inredde den fasligt illaluktande valen med bänkar?) Man ville utbilda massan genom att utsätta den för kultur.
Denna folkbildningstanke kan väl inte sägas ha lämnat museerna än idag? Välvillig och välmenande - kanske också ibland med önskat resultat; det att höja kunskapsnivån hos museibesökarna. Felet med den är att man inte vill stimulera det egna tänkandet och ifrågasättandet - något som man idag ändå får ge de flesta museer erkännande för att de försöker göra. Numer har man en mer nyanserad syn på såväl föremålen som museibesökarna. Kunskapen finns "i samtalet mellan föremålet och betraktaren" enligt bland andra den brittiske museiteoretikern Eilean Hooper-Greenhill.

Vad vi idag samtalar med den vackra, märkliga valen om är helt säkert annat än vad1800-talets besökare tog upp. Intressant är dock att den fortsätter att fascinera. Tanken om det starka i ögats upplevelse och skulle jag själv vilja tillägga, den rent fysiska upplevelse det är att vara nära ett föremål, gäller än idag. Jag är övertygad om att den upplevelsen går att använda till någonting mycket viktigt.

2002.12.12