Tiden krossar allt

vissa dagar den sommaren cyklade vi ner till sjön och såg
barnen stråla ikapp med solen. parkerade våra cyklar i
granskogen och gick ner till bryggan för att lyssna till den
tystnad som de lämnade efter sig när de gick till macken för att
köpa glass.
lyssna till de tysta ropen som blev kvar tillsammans med det
bortglömda ljusblå badlakanet. ljusblå, precis som
de ögon som var så vackra mot min kropp. glödde.

och det var sand mellan tårna, mjuka läppar och någon annans
hud att fästa mot den längtan som faktiskt växt som en
cancerböld inom en genom hela vintern.

och det var tysta ord, mjuka leenden och smultronsommar.
en mjukhet som tog över från kylan och växte som bomull mot
de hjärtan som vi kallade våra egna.

och på kvällarna tog vi våra cyklar och cyklade mot horisonten
mellan de höghus som växte som svampar ur jorden. och
asfalten, asfalten sa du, glänste som stål under våra fötter,
brände som solsken mot våra fotsulor då vi lirade boll utanför
Konsum tillsammans med smågrabbarna från 11B.

det var samma sommar som GB slutade sälja Lakritspucken och
vi sörjde ikapp med varandras hjärtan, växte ihop med
ögonblicken och med varandra.

och allt som kom ur våra munnar var leenden och
sommarglädje.

minns du hur vi levde den sommaren. pausade våra liv och lät
tiden gå medan vi själva satt och älskade varandras hjärtan
blodiga till tonerna av glassbilens melodi ringande i bakgrunden.
minns du hur vi andades luften ur varandras lungor, somnade
och vaknade med balkongdörren öppen, i varandras armar. hur
vi klibbade fast i varandra, växte samman.

och den dagen. den dagen då du hoppade på bussen och
försökte intala oss båda att det faktiskt gick att stoppa tiden,
leva vidare i den vardag som kvävde oss båda.
sa att vi älskade om inte livet så iaf varandra, att det gick att
älska med någon annans hjärtan, att bytt var bytt kom aldrig
mer igen.
och jag kunde inget annat än att le, för jag ville inget hellre än
att leva vidare med din kropp fäst i min, men regnet och
blåsten i luften den morgonen visste helt säkert att det inte
fanns något sådant som obrytbara löften och måstesanningar.
visste att vi aldrig kunde vinna med den lottoraden.

och din hud när den pressades mot bussrutan, smetades ut
och bytte form. och ekot du lämnade efter dig.

skrek i panik att man inte kunde rycka ett hjärta i två bitar, att
det inte gick att byta tillbaka, att det inte gick.

det gick nog aldrig men fick väl gå ändå för du steg aldrig av
den bussen, satt kvar när den rullade bort mellan husen och vi
båda kände bypass-operationen inledas av läkare från Tallins
undre värld. bedövning lika frånvarande som ditt pulserande
blod efter det att ingreppet offentliggjorts.

minns du din hand i min, första kvällen vid sjön, vågorna och
orden om ädelgaser, att vi uppnått ädelgasstruktur nu, fyllt
varandras hål.
vet du att ädelgaser inte gärna reagerar med andra ämnen, att
bindningarna dem emellan är för starka? visste du det, att man
kan slita och rycka och dra fast det hjälper inte, de är etsade
fast i varandra.

trodde jag, tills jag läste kemiA i våras och insåg att även det
högsta och stabilaste tillståndet går att rasera.

tiden krossar allt.

Jenny Wrangborg, poet och aktivist

(f.1984) debuterade i somras i antologin Med frihet på näsan som ges ut på Yelah förlag vilken berör demonstrationerna i Göteborg 2001. Har även medverkat i Färdlektyr vilken ges ut av Skånetrafiken och når Sveriges alla gymnasieungdomar. Kan annars finnas på poesiscener i södra Sverige eller i den nya poesi/musik konstellationen "Adrian" i vilken Wrangborg står för poesin.