I duschrummet i Florens sportpalats hänger åtta mobiltelefoner på rad i sina laddningsanordningar. Vattnet skvalar och det känns som att det är den enda platsen där alla inte talar i munnen på varandra. Kanske är det morgontrötthet eller kanske bara manlig blyghet. Annars pratar alla hela tiden. Med varandra, i sina mobiltelefoner och genom skrällande högtalaranläggningar. Italienska, franska, kastilianska, engelska, ryska, grekiska och arabiska är de officiella språken som ett hundratal frivilliga simultantolkar försöker översätta till varandra.

De europeiska sociala rörelserna har länge levt i förskingring och talat olika språk. Detta forum är ett försök att råda bot på detta och skapa en arena och ett politiskt civilsamhälle som kan utgöra en motmakt. En motmakt mot vad? Det samlande begreppet skulle nog vara att man är emot den enda vägens politik. Världsläget och de europeiska mörkermakternas frammarsch har även satt frågorna om krig och rasism på forumets officiella dagordning. Men mot den enda vägens politik står nu en färgglad rörelse som i all sin brokighet vill träffas och försöka visa att ett annat Europa är möjligt. Men vad var det som hände i kongresscentret Fortezza Basso dessa dagar?

60 000 delegater var registrerade till över 400 seminarier, debatter och politiska möten. Det pågick samtidigt ett antal utställningar och framträdanden om allting från Adbusters, till skådespel och politisk teater. Dario Fo invigningstalade tillsammans med Florens borgmästare och den skjutne demonstrantens Carlo Giulianis mamma. På lördagen samlades forumets deltagare och en mängd tillresta till en gigantisk demonstration för fred, rättvisa och en önskan om ett annorlunda, mer mänskligt Europa. Polisens siffra var 400 000 demonstranter medan organisatörerna sa 1 000 000. Sanningen ligger nog någonstans där emellan. En sak är i alla fall säker- det finns en växande rörelse som vill träffas, demonstrera fredligt och formulera sin egen politik och vision om världen.

Att ge en sammanhängande bild av vilka som utgör denna rörelse och vad de vill är i stort sett omöjligt. På plats i Florens fanns bland annat Attac, Miljöförbundet Jordens vänner, bondeorganisationen Via Campensina, delar av 70- och 80- talets fredsrörelse, Katalanska nationalister och stora europeiska fackföreningar. Detta blandat med italienska Disobiente (civil olydnadsaktivister), engelska marxistleninister, tyska autonomer och grekiska hardcorekommunister. Alla dessa rörelser organiserade seminarier, deltog i workshops och proklamerade sina budskap. Min svenska ovana av europeisk politik gjorde att det ibland kröp längs ryggraden av unken retorik och "follow the leader"- attityd.

Många är de krafter som vill ta ledningen i detta tåg och få det att föra just sin politik oavsett om det är trotskism, zapatism eller socialdemokrati. Där tror jag att de krafterna är chanslösa. Styrkan i denna process och rörelse är just diversiteten och mångfalden av röster. De sammanhållande orden för att beskriva detta blir då en rörelse av rörelser eller "the multitude". Men vad är det då i detta oklara och minst sagt diffusa politiska alternativ som attraherar så många demokratiteoretiker och samhällsvetare så att de idag säger att det politiska uppfinns på nytt?

Dels handlar det rent konkret om att skapa ett möte mellan människor, rörelser och organisationer som har varit utspridda och i förskingring. På detta sätt blir en opposition mot den rådande ordningen och dominerande hegemonin synlig dels för sig själv och dels för den styrande eliten som utmanas. Denna opposition skapar hos sig själv en identitet som visar att motstånd är möjligt. För den rådande eliten, vare sig de är arbetarregeringar vid makten eller skrupelfria transnationella företag, synliggörs en opposition som man förr eller senare på ett eller annat måste ta hänsyn till.

Man kan också, i andra termer, säga att det är här det civila samhället globaliseras. Hittills har denna rörelse enbart varit känd som rörelse av protest och motstånd men det är just nu i dena process som alternativen börjar formuleras. Då denna rörelse önskar vara demokratisk, heterogen och öppen kommer det att ta sin tid. Rörelsen har samtidigt inte ett intresse av att ta makten eller bli ett politiskt parti i traditionell mening. Men hur önskar man då driva politik på en global nivå och bli det politiska civilsamhälle som hittills har saknats?

Inriktningen kommer att bli nätverksbyggande, tillfälliga allianser och enskilda kampanjer. Här finns det ett antal konkreta förslag som formulerades i de parallella möten som hölls av The Assembly of European social movements: första dagen efter att ett eventuellt krig mot Irak bryter ut ska man samlas till samtidiga demonstrationer och manifestationer över hela Europa. Man ska tillsammans med olika fackföreningar samlas till en gemensam generalstrejk mot kriget om det bryter ut.

Den 8:e mars 2003 ska man ha en alleuropeisk dag mot barnarbete och sweatshops. Rörelsen ska skicka julklappar till Pascal Lamy (EU:s handelskommissionär) för att på detta sätt protestera och synliggöra hans eftergivenhet mot storföretag vad det avser EU:s position i de pågående förhandlingarna om det internationella tjänstehandelsavtalet GATS. En annan stor fråga som diskuterades var det utkast till europeisk konvention som håller på att förhandlas fram av det som i Sverige kallas EU 2004- kommittén. Det finns en rädsla för att de förslag som kommer att läggas fram kommer att låsa den europeiska politiken i en snäv och nyliberal författning. Hur dessa protester kommer att se ut är ännu oklart men jag lovar de kommer att märkas.

Processen med sociala forum växer så att det knakar. Det kommer att hållas regionala sociala forum för Asien (Hyderabad, Indien), för Amazonas (Belem, Brasilien), för medelhavsregionen (Barcelona) samt för Turkiet (Istanbul). Vi har haft två sociala forum i Sverige (Östergötland och Skåne) samt vår egen göteborgska variant Fritt Forum som med något annorlunda principer och en dagordning som inte lika uttalat är politisk. I slutet av januari kommer det tredje World social forum hållas i Porto Alegre (Brasilien) och väntas locka mer än de 60 000 människor som kom förra året.

På mötet i Porto Alegre är det tänkt att det ska påbörjas ett mer formaliserat arbete för gemensam koordination och ett starkare samarbete mellan de olika rörelserna i nord, syd, öst och väst. Redan på mötet i Florens dök det upp ett förslag till en minimalistisk politisk skrivning som går under namnet "Call of the European social movements" och "The anti war call". Dessa förslag debatterades och proklamerades efter forumet bland 9 000 deltagare under söndagens konferens på Stazione Leopalda. Det handlar om allt ifrån ökad deltagardemokrati till anti- krigsappeller, och mobilisering inför det stundande WTO-mötet i Cancun. Stort och litet blandat med lokalt och globalt i en anrättning som kan verka mycket förvirrande och spretig. Men bara att samlas till ett gemensamt dokument och enas om en talarlista kräver sin tid och sina förberedelser. Men, kära läsare, detta har inte skett förut så det finns ingen klar lösning för hur man ska utforma en icke-förtryckande regnbågspolitik av multituder. Själva denna process är ett experiment i demokrati och är kanske i sig själv mer spännande än just det resultat som kom fram på just detta möte.

Självklart skedde det i Florens en mängd spännande möten och ett flitigt nätverksbyggande pågick i stort sett i vartenda hörn. Dels på det privata planet då pojke mötte flicka, pojke mötte pojke och flicka mötte flicka. Men man träffades även i olika nätverk kring frågor som privatiseringar, utförsäljning av skolor och feminism inom den egna organisationen. En spännande diskussion som fördes vad det avser detta är hur franska feminister väldigt gärna söker upp sina svenska vänner. Detta för att diskutera den svenska lagen om kriminalisering av könsköpare då en likartad lag är på gång i Frankrike. Även Östeuropa, Ryssland och Nordafrika var representerat med ett antal delegater som gav många en nyttig inblick om hur privilegierat vi lever inom EU:s gränser.

Att möta människor, samtala och reflektera tillsammans ger alltid dig som person perspektiv på dig själv och din egen situation. Sådant går inte att mäta i antalet delegater eller i politiska proklamationer. Många åkte från Florens med nya insikter och ett hopp om en annan värld är möjlig. Detta ger en förstärkt identitet om att tillhöra någonting större som går bortom nationalstaten och den egna snävt inrutade vardagen. Om det sedan uttrycker sig genom att du går omkring i en nyinköpt Che Guevaratröja eller annan politisk merchendise resten av hösten är kanske inte det viktigaste. Det som är det viktigaste är att några av dessa 60 000 personer funderar på hur de ska vitalisera sin lokala demokrati genom att genomföra ett socialt forum just där de bor som handlar om just de frågor som de bryr dig om. Då kan demokratin återfödas på ett torg nära dig.

2002.12.12