Ib Michael har tidigare skrivit flera romaner, hyllade av såväl vanliga läsare som kritiker. Jag har själv med största nöje läst hans delvis självbiografiska romaner. Det var därför med förväntan jag satte mig med den senaste Kejsarens Atlas. I hemlandet Danmark fick den både ris och ros.

Jag är både nöjd och inte nu när jag lagt den ifrån mig. Den har inte samma eleganta lätthet, samma flöde i berättandet som de tidigare romanerna. Bitvis är den störande ordrik och det finns en del skönhetsfläckar i framställningen. Men trots det är Kejsarens atlas en fängslande bok. Två tvillingteman vävs in i varandra; ett nutida eller rättare, framtida brödrapar och ett ur en gammal japansk legend.
Den japanska legenden handlar om ett brödrapar som skiljs åt vid födseln och sedan växer upp ovetande om varandra. Deras historia berättas på flera olika sätt och innehåller flera förvecklingar. Vem är vem? Vem är ond och vem är god?

Runt de moderna bröderna, Kim och Toke, finns en framtid som känns tämligen välbekant och en familj som består av den enes fru och son och en åldrande mor.
Skildringen av mamman ger en fantastiskt fin bild av en åldrande kvinna. Äldre kvinnor syns sällan i litteraturen. Märkligt dock att den finns i det här sammanhanget. Intrigen i övrigt liknar mest synopsen till ett spännande lajvspel. Det ultimata faktiskt. Toke beställer på grund av skuldkänslor ett mord på sig själv och jagas sedan över världen av en ninjalik japanska (misstänkt lik en kvinna som förekommer i den återberättade legenden). Det är actionunderhållning på hög nivå och en eventuell filmatisering skulle lätt kunna dra publik från James Bond.

Kanske är just denna bredd både bokens styrka och svaghet. Den som tilltalas av berättelsen om den äldre kvinnan och hennes orgel kanske tilltalas av den ibland lite omständiga japanska legenden men troligen inte av actionscenerna eller skildringen av alla de undersköna kvinnor som liksom av en händelse korsar Tokes väg.

Många gånger stannar jag under läsningen upp och undrar: Vad är det egentligen som är så fascinerande med tvillingar? Denna lek med identiteter som så ofta förekommer i litteraturen. Joyce Carol Oates har ju till och med skapat en särskild pseudonym (Rosalind Smith) för en hel serie av deckare med olika tvillingteman. I de flesta fall, även detta, är leken ett sätt att tydliggöra två sidor av vad som egentligen kunde vara samma person. Yin och Yang, så lika men så olika. Tar verkliga tvillingar verkligen så olika roller? Eller är det så som den andra omhuldade tvillingmyten säger att de blir lika oavsett de omständigheter de växer upp under? Och hur är det egentligen att leva med en levande spegelbild? Det är också ett av många teman i Michaels splittrade roman.
Själv är jag lika tudelad som berättelsen. Men väl värd att läsa är den.

2002.12.12