|
Vem minns inte det kassaklirr i 90-talets
början som Betty Mahmodys bestseller "Inte utan min
dotter" åstadkom en probersten som klöv
publikhavet itu. Ena halvan såg i boken en kvinnas kamp
mot ett fundamentalistiskt patriarkalt samhälle, andra halvan
kände en frän doft av USA-imperialism.
Om romanens förmåga att i bristande
nyansering leverera bränsle till västerländsk
fasa för det hotfullt islamska råder knappast något
tvivel. Så dyker också boken alltemellanåt
upp på högskolors och universitets litteraturlistor
i sammanhang där mångkulturalitet och postkolonial
teori diskuteras.
Vi behöver
helt andra bestsellers! Nyanserade,
inkännande skildringar av det mångkulturella samhällets
specifika villkor och erfarenheter. Sådana som nobelpristagarinnan
Nadine Gordimers senaste roman "Ett
tillfälligt möte" -
en storartad skildring, enkel, rak och koncentrerad och med hennes
karakteristiska nyansrikedom i de psykologiska porträtt,
där väl att märka kön, klass, etnicitet och
andra kategorier balanseras på ett utsökt sätt.
Kort sagt: en utmärkt reflektionsplats för oss alla,
ett måste rentav för den som intresserar sig för
assimilations- och integrationsfrågor.
Gordimer arbetar
konsekvent på att bryta våra
vanemässiga föreställningar, och talar klarspråk
till sina läsare: "Ni skall inte vara alltför
säkra på att ni vet vad som kommer att utspela sig,
vilken scenbild som ska plockas ner och byggas upp för samma
tablå varje söndag, överallt ". Och den
färd läsaren bjuds in till ligger mycket riktigt osäkrad,
med ständigt överrumplande scenvändningar.
Romanen bjuder ett tvåfaldigt scenario av Sydafrikansk
smältdegel och fattigt arabiskt land, båda mitt i
pågående kulturprocess. Av slump träffas Julie,
blasé rikemansdotter och PR-tjej, "Abdu", bilmekaniker,
arab och illegal invandrare, när hennes bil rasar på
en genomfartsgata. En relation växer fram dem emellan, varifrån
Gordimer utforskar rotlöshetens fenomen i kölvattnet
av dagens globalisering och dess relativisering av kulturell
"hemmahörighet".
Nu konstitueras romanens huvudpersoner mer av klasstillhörighet
och materiella villkor än av kön och etnicitet, och
Gordimers tydliga budskap är att det i klassamhällets
universella mekanismer finns en möjlig grund för gemensamma
erfarenheter. Och hennes förmåga att formulera det
här perspektivet med spänst och fräschör
är närmast förbluffande.
Gordimer profilerar
skarpt den backlash som uppstår
där marknadssamhällets karusell efter århundrades
varv kastar av sin resenär vilsen och tom. Från Public
Relations till ro inför oräknelighetens sandkorn, så
ser vägen ut till Julies nya liv i kanten av en sandöken.
Men den enes ro, den andres oro -paradoxer i relief. Amerika
- möjligheternas förlovade land och Abdus dröm,
men samtidigt det hårdaste av samhällen beroende på
vilken utgångspunkt individen har. Poängen är
att båda romanfigurer möter "den andra"
kulturen med en oundviklig naivitet och värdemässig
urlakning. Till syvende og sist utkristalliserar sig den fundamentala
frågan: Vad är "ett gott liv"? Detta tycks
vara en "Gordimersk knut", svårlöslig och
intressant.
2002.12.12
|