Det finns troligen ingen journalistisk
genre med lägre förtroende än kriminaljournalistiken.
Det skulle möjligen vara den nya "doku-journalistiken"
på landets nöjessidor.
Kvällspressens karakteristiska smask-
och sensationsreportage bär stor del av skulden. Brott fascinerar
och säljer lösnummer.
Men ibland poppar det upp en verklig och
välarbetad kriminaljournalistik, svår att få
publicera i dagspressen men ofta uppmärksammad. Se till
exempel alla reportageböcker utifrån verkliga händelser
inom rättsväsendet. En av företrädarna för
denna kriminaljournalistik är reportern och författaren
Anders Sundelin. Hans tidigare bok Fallet Wennerström
kritikerrosades.
I Främlingen
i Falun tar han oss flera steg längre
än vad som är brukligt inom genren. Han tar oss bortom
rubriker och braskande löpsedlar, fram till själva
berättelsens kärna.
Vi får möta
tjugoen välgenomarbetade reportage
ihopfogade av rättegångshandlingar, intervjuer och
övriga källor. Trots att Anders Sundelins reportage
många gånger har ren novellform, så är
ingen uppgift påhittad, vilket han också påpekar
i inledningstexten.
Bland de tjugoen reportagen blandas stora
uppmärksammade fall med mindre mer vardagliga brott. Dödsmisshandeln
av John Hron i Kode och Mattias Flinks vansinnesdåd i Falun,
som gett boken dess namn, samsas med lika intressanta och initierade
reportage mindre stölder och narkotikabrott. Anders Sundelin
befriar oss från shablonbilder av verkligheten som en simpel
kamp mellan det goda och onda och mycket av det abstrakta och
verklighetsfrämmande sagoberättande som kännetecknar
den här genren.
Anders Sundelin vidareförmedlar ofta
det som jag med andra känt när man bevittnar en rättegång
eller följer ett rättsfall: att det finns något
mer än bara skyldig och icke-skyldig. Vårt handlande
styrs av yttre omständigheter och komplexa samband som till
syvende och sidst bildar en grund för vårt individuella
handla. I den gängse bilden av brottslingen finns inte dessa
omständigheter där. Den laglydige och den kriminelle
framställs som ett rousseauskt "tabula rasa" fram
till det ögonblick de båda möts i en situation
där den ena parten har tagit till sig ondskans skepnad i
konflikt med offrets gudomlighet och godhet.
Denna form av sagoberättande är enkel och funktionell för att skapa
en snabb och driven historia som kan sälja lösnummer,
men den har ofta inte mycket med verkligheten att göra.
Anders Sundelin frågar sig varför
personerna befinner sig där de gör, vad som verkligen
är upprinnelsen till det som sker. På så vis
förmänskligar han den avhumaniserade bilden av den
kriminelle. På så vis är boken också ett
debattinlägg i den ofta vassa kriminalpolitiska debatten.
Det går inte att framhålla de komplexa sambanden
bakom varje enskild människas handlande och samtidigt förespråka
det totala utdömmandet av individuellt ansvar straffvägen.
På så vis blir Anders Sundelins
bok också radikal.
2002.12.12
|