När jag var liten hände det ibland på söndagarna att mina föräldrar tog med mig och min syster på museum för att bilda oss lite grand. Att "gå på museum" var lite högtidligt och kunde innebära vad som helst från urtråkiga konstutställningar till fantastiska upplevelser som verkligen väckte vår nyfikenhet. Blåvalen på Naturhistoriska museet, hällristningarna i Vitlycke eller regalskeppet Vasas tragiska historia gestaltat på Vasamuseet i Stockholm, var skakande och fantasieggande upplevelser för oss barn, intryck som levt kvar allt sedan dess.

Men det kunde lika gärna vara otroligt pretentiösa utställningar eller torftiga hembygdsmuseum, knappast en 11-årings dröm om en rolig söndag eftermiddag. Men fenomenet, att "gå på museum" hade trots allt något lite magiskt över sig. Vi klädde upp oss lite extra, uppförde oss väl (eftersom man inte får tala med hög röst på museum) och med lite tur avslutades bildningsturen med ett besök på kondis.

Också som vuxen har jag kvar en del av respekten för museum. Det är lite högtidligt att smyga (man skrider eller smyger alltid tyst på museum) genom långa korridorer och betrakta berömda tavlor, skulpturer, antropologiska lämningar eller konsthantverk. Under tågluffen på somrarna drev jag ofta till vänners frustration att kända museum skulle besökas. Prado i Madrid, Louvren i Paris, Hermitaget i Sankt Petersburg och förstås British Museum i London - alla fantastiska ställen för kunskap och inspiration. Museer fyller förstås en oerhört viktig funktion för att spegla en viss tidsepok, en kultur eller en civilisation. Även om jag vet att britterna har stulit många av de egyptiska utställningsföremålen som finns på British Museum så är jag glad att de finns där och gav mig som barn ett passionerat intresse för det gamla Egypten. Mumierna och sarkofagerna var en inträdesbiljett till en helt ny värld.

På senare år har jag dock blivit mera kräsen och tar numera bara de avdelningar jag verkligen vill se istället för att plikttroget försöka se allt. Numera skäms jag inte ett dugg när jag småspringer förbi alla tusentals tavlor med tjocka babyänglar i de långa korridorer man måste förbi innan man kommer till Sixtinska kapellet i Rom.

De stora världsberömda museerna kan dock lätt bli pretentiösa och statiska. De har inte riktigt lyckats förnya sig. Ibland kan dock utställningar ställa till med stort politiskt rabalder. Det har hänt några gånger i New York när vänner av dygd och moral protesterar mot vad de anser vara oanständig konst. Förra året utbröt en omfattande protestvåg mot en kontroversiell utställning som turnerar världen runt. Det är en tysk professor som visar olika kroppsdelar, inplastade på ett nytt sätt enligt en metod som han själv uppfunnit. Avlidna människor har donerat sina kroppar till den (ö)kände doktorn och han har därmed kunna göra unika uppvisningar av den mänskliga anatomin med nerver, skelettdelar, muskulatur, inälvor, foster, hudar mm. Jag har själv sett utställningen. Den är lite läskig eftersom allt är så äkta men samtidigt är det fascinerande Det är svårt att beskriva utan måste ses och upplevas. Framför allt har en del religiösa grupper reagerat oerhört starkt mot utställningen och den har inte kunnat visas i alla städer.

På senare år har jag dock utvecklat en faiblesse för de mindre, lite mera udda museerna. De som har usel ekonomi, ingen möjlighet att marknadsföra sig och som ofta drivs av några hängivna entusiaster. Ofta springer man bara på dem av misstag. De senaste åren har jag sett en del sådana som varit riktiga fynd. Ett av dem är t.ex. Sillmuseet i Siglufjördur på Island. Denna lilla nordisländska by växte lavinartat på 1910-1970 då den kom att bli centrum för nordeuropeisk sillindustri. Nordbor, engelsmän, ryssar och amerikaner samlades under sommarmånaderna och byn levde upp till en riktig storstad dit människor vallfärdade för att jobba med fiske, rensning, inläggning, packning och skeppning. I genomsnitt 200.000 silltunnor om året lämnade den lilla hamnen för att skeppas runt världen. Guldrushen varade till 1969 då sillen plötsligt tog slut. På några år förvandlades staden till en spökby. Idag har man i ett av de forna sillhusen inrett ett litet museum som med foton, journalfilmer och allahanda små utställningsföremål beskriver storhetstiden på ett anspråkslöst men intressant sätt. Rummen där de norska sommarsillflickorna bodde finns kvar och man kan se deras arbetsredskap men också kvarglömda gamla tidningar, smink och nylonstrumpor. Det hela är mycket sevärt och ger en god bild över hur staden levde upp och över människornas rovfiske.

Ett annan litet museum sprang jag på under en stekhet dag i den lilla hamnstaden Honfleur i Normandie förra sommaren. På jakt efter lite skugga ramlade vi på ett hus med skylten museum. Det var tillägnat den berömde kompositören Satie som hade bott och verkat en tid i Honfleur och som var värd att uppmärksammas tyckte den ideella föreningen som entusiastiskt tog emot oss när vi tittade in. Utställningen var en magisk resa genom hemliga rum, lönndörrar och trappor som plötsligt bytte riktning. Till ljudet av Saties musik vandrade vi runt bland flygande änglar, självspelande pianon, roterande karuseller och mobiler av olika slag. Stranden och hettan där ute var långt borta och det var som att vara i en saga under en timme.

Den här typen av diskreta, oansenliga men oändligt charmiga museer finns över allt i hela världen där man minst anar det. Så nästa gång du är på semester någonstans, skippa storstäderna och de stora "måstena" (du kan besöka Louvren via Cd-rom i alla fall) och ge dig ut till landsbygden istället. Där kan du hitta riktigt spännande skatter!

2002.12.12

Not 1. Besök gärna Cecilias hemsida

Not 2. En grupp liberaler från olika länder i europaparlamentet arbetar för ett öppnare EU från en egen hemsida