Gud, kärlek och död!
Ingmar Bergman handskrev det själv i försättsbladet
till filmmanuset "Ansiktet" 1958.
Det kan man läsa i den rika fotnotbilaga som finns i denna
bok.
Där har vi ju ledorden till hans skapande, tänkte jag.
Möjligen är det så. Men vår ännu levande
filmlegend är mer komplicerad än så, väl?
Maaret Koskinen, filmkritiker och docent
i filmvetenskap vid Stockholms universitet, fick botanisera i
Bergmans förråd på Fårö; fem gånger
fem kvadrat visade sig innehålla en uppsjö av opublicerade
noveller, prosastycken, pjäser, filmmanus, och fotografier.
Dessutom ett femtital arbetsböcker fyllda med förarbeten,
skisser, teckningar, infall och hugskott.
Ett svart vaxdukshäfte
från 1938 funnet i arkivet,
är i mångt och mycket grunden för Ingmar Bergmans
skapande. Novellen som han skrev året efter studentexamen
blev senare manuset till Hets, hans genombrott vid filmen 1944 som manusförfattare.
I rummet på Fårö fanns också flera manus
från 50-talet, där man kan spåra grunderna till
många av Bergmans senare karaktärer; bland annat Marianne
i Scener ur ett äktenskap. Och huvudpersonen i Trolösa den senaste
biograffilmen, också med rollnamnet Marianne.
Överhuvudtaget så går
väldigt mycket igen i denna människas författarskap.
Han har skrivit sig igenom åtskilliga plågor innan
de färdiga manuskripten har fått form. Det gäller
såväl pjäser som filmer. Och hans berättarglädje
och fantasiförmåga är stor. Och med en förkärlek
för dramatiska vändningar.
En teaterkritiker påpekade en gång att fabuleringsglädjen
skymde handlingen i Bergmans uppsättningar. Kanske det kan
bero på att han en gång började med det skrivna
ordet - därav bokens titel - och att han hade ambitionen
att bli seriös författare. Maaret Koskinen lyfter fram
vissa monologer ur ofärdiga och färdiga manus som pekar
på att Ingmar Bergman kände sig förfördelad
en plats på 40-talisternas parnass, och att han kände
ett mindervärde i att bara skriva för teater- och film.
Egna verk som han sedan regisserade. Men inte bara egna. Känslig
för kritik som han var, tog det mer än 30 år
innan han iscensatte en egen teaterpjäs igen.
Familjeinteriörer
i de tidiga verken, inspirerade
av Strindberg, har Bergman sagt - glider snart över på
kvinnor. Kvinnan som modersgestalt och älskarinna på
samma gång (oidipuskomplex), svartsjukan löper också
som en tråd, liksom tidiga alter egon; Jack, Kasper, Joakim
Naken - och män, hustrur och trolöshet (som Bergman
föredrar att kalla otrohet) blir ett mer centralt tema mot
slutet av 40-talet.
Maaret Koskinen väjer inte för att göra raka streck
till Bergmans eget privatliv. Och han har läst varenda ord
i boken i efterhand, utan att vilja korrigera något.
I den postgymnasiala tidens noveller för
film (som han kallar dem) kan man också läsa om sexualskräck.
Moralismens tidsålder, sent 30-tal, spelade så klart
in. Liksom att Bergman kom från ett prästhem. Ett
hem hörande till överklassen. Därom råder
nog inget tvivel. Och att vara en konstnärsnatur under sådana
förhållanden, har så klart ett pris.
Jag läser nog denna
bok främst som ett författarporträtt.
För, som många före Maaret Koskinen har påpekat,
så är :"Bergmans produktion framför allt
en repititionskurs i ämnet Bergman. Hans material är
närgånget självbiografiskt, ett enda stort jagdrama."
(Marianne Höök)
Ingmar Bergman säger i bokens efterord
att han länge var förbannad på Höök,
men att han nu ser att hon hade rätt i mycket.
Trots all närgången och yrkeskunnig
analys av de många verken i denna bok, så blir det
aldrig för tungt och esoteriskt. Det är nära ibland,
skall påpekas - men författarinnan har haft som ambition
att inte lämna de icke-specialiserade läsarna utanför.
Jag tycker nog att hon har lyckats.
Och visst håller ledorden: Gud, kärlek
och död.
Tycker jag också.
2002.12.12
|