Att läsa Amy Tan strax efter att ha läst Nadine Gordimer, dessa kulturkonfrontationernas författarskap? Det vore utomordentligt enkelt att skriva ned Amy Tan i skuggan av nobelpristagerskan, och kritisera hennes senaste roman "Bendoktorns dotter" för att ytligt surfa på bestsellerprosans saluförande genreknep. Men det vore både lättköpt och poänglöst.

Med denna femte roman fortsätter Amy Tan sitt litterära projekt från genombrottsromanen och storsäljaren "Joy Luck Club". Temat är återigen frontalkollision mellan amerikanskt och kinesiskt samhälle inom ramarna för en rad kvinnogenerationer där emmigration finns inbegripen. Ruth, en amerikansk-kinesiska i mitten av sin levnad, är yrkesverksam som bokförläggare och spökskrivare för newage-litteratur. När hennes moder LuLing - emigrerad till USA från ett efterkrigstidens Kina - uppvisar symptom på Altzheimers får den mångåriga kommunikationsbarriären dem emellan en helt ny karaktär. En omskakad Ruth beslutar översätta moderns på kinesiska handskrivna manuskript som länge negligerats för egen karriär och privatliv. De mörka hemligheternas släktkrönika rullas nu upp, en smärtsam spegel där Ruth vinner insikter om sin kinesiska bakgrund som ett emigrantgenerationens barn i USA.
Berättelsen gömmer sig bakom lager av röster och antydda spökskrivare - alltifrån osignerat förord och dedikation till Lu Lings manuskript. Blixtrande kort och rätt ned i släktgåtans hjärta öppnar den "egentliga" berättelsen i slutet av detta manuskript - en kinesisk magisk-poetisk prosa, svindlande och präglad av mustig materialitet. Strax slår berättelsen över i nutidsskildring av Ruth - en slängig journalistprosa av tämligen välkänd amerikansk bestsellermodell. Med detta öppnar sig romanens avgrund.

Romanens språkligt oöverbryggliga raviner utgör nämligen dess brännpunkt. Litterärt sett står motsättningen mellan prosa och poesi, men oförenligheten utspelar sig även på nivå av världsbild, samhälle och relation. Låt oss säga att den kinesiska kulturen destillerats till dess komplicerade skrivtecken, på konfrontationskurs med den amerikanska drömmens förångade och tunnare "alfabet". Det är smärtsamt. Det är också ytterligt pinsamt.

Amy Tan är väl medveten om att begagna sig av en flack, uttröskad bestsellerprosa. Efter en närmast outhärdlig vånda om 140 sidor sådan text återvänder omsider berättelsen till LuLings manuskript och den kinesiskt suggestiva prosan. Och där! Med ett kinesiskt teckens precision serveras oförmodat bilden av den romanproblematik, som personligen höll på att punktera min läsning: "Det är problemet med modernt tusch i flaska. Man behöver inte tänka. Man skriver bara vad som flyter högst upp i hjärnan. Och högst upp finns bara skum, döda löv och mygglarver". Härtill ställs den traditionellt omsorgsfulla tuschhantering i kontrast.

Tans roman kan ses som en hyllning till det kinesiska skriftspråkets tradition, dess rikedom, komplexitet och inbyggda världsbild. Ofta har nu hennes böcker kommenterats skildra ett "dåtidens Kina" såsom vore detta "ett" enda, homogent Kina, medan hon i själva verket poängterar en skillnad om ca 1000 år mellan kinesisk landsbygd och stad vad tanke- och levnadsmönster beträffar. Kommunikationens sammanbrott blir därför totalt där sträckan kinesisk landsbygd och San Fransisco avverkas inom ramarna för tre generationer, som i denna roman. Det kinesiska skrivtecknet intar nyckelposition i den exponeringen som sker av den egna generationens oförståelse för det kinesiska samhället, och där Tan samtidigt begagnar sig av klichén om västerländsk rationalitet och österländsk magi. Detta blir problematiskt eftersom klichén visserligen formulerar kärnan i kulturkonflikten för emigrantgenerationens uppväxande barn, men likväl fortsätter att reproducera ett stereotypt tänkande.

Ett radikalt tids- och kulturskifte av detta slag ger inte endast luftburna stereotyper en reell bas. Det synliggör samtidigt gemensamma komponenter mellan ett slags "Old Age" och "New Age", där tron på döda förfäders makt har förpassats till psykologins område och Freuds divan, spökskrift och spökskrivare till förlagsbranschen etc. Det moderna, rationella och kommersiella välfärdssamhället förefaller således bara ha omplacerat historiskt välkända komponenter? Romanens symptom blir i sammanhanget intressanta. Symptomen på Alzheimers. Symptomen på nämnda samhälles själsurlakning. Att romanens vilsna huvudfigur spökskriver newage-texter är ett sådant.

Dessa nivåer till trots, så spelar Tan ett högt spel. Här finns en onödiga lättviktighet, om än i sällskap med den nödvändiga lättillgänglighet som gör det möjligt att förmedla angelägna erfarenheter till bred publik. Men i vilken form når dessa erfarenheter fram - som reproducerade klichéer, eller vad? Romanen bygger helt enkelt in för mycket "skum, döda löv och mygglarver", för att ha försäkrat sig om sitt eftersträvade djup.

2002.12.12