Obligatorisk läsning
   

Essäer & Texter
Stig Dagerman

Bokförlaget Pax
Norstedts

 

Vet inte om Stig Dagerman är obligatorisk läsning på journalisthögskolan och motsvarande utbildningar. Om inte, så borde han vara det.

I denna samling möter vi den mytomspunne författaren precis som han var: stridbar och formuleringsstark; fantasifull och känslig; sarkastisk och ironisk...
Kort sagt: en mycket bra journalist, framför allt - och en unikt sammansatt författare.
Denna bok omfattar bland annat Dagermans reportage från Frankrike 1947-48, hans självbiografiska texter, hans artiklar om film och ett urval av bokrecensioner samt debattartiklar och enkätsvar.
I boken är också två filmmanuskript medtagna. Det ena, "Döda städer", skrev han efter sin tysklandsresa 1946 - och det andra, om hans tid som ung tidningspojke, är ofullbordat.

Dagermans digra produktion inalles lär uppgå till tidningstexter som fyller över 550 nummer i en bibliografi.
Och då är de 1350 dagsverserna i tidningen Arbetaren oräknade.
Den sista dagsversen publicerades visst samma dag han dog, i november1954 av egen försorg.
Just detta tenderar att skymma hans liv- och gärning. För det är ingen tvekan om att han var en djupt allvarssyftande journalist, med hårda ledar- och debattartiklar om tidens stora och små händelser. Också som kulturchef på tidningen Arbetaren hade han mycket skarpsinniga saker att säga om den von-obenattityd som dåtidens parnass och etablissemang betraktade icke-etablerad konstform med.
Poesins belackare exempelvis, fick sig rejäla kängor av Dagerman. Och inte minst filmens profitörer som då - liksom nu - trodde att man kunde specialsy underhållning bara för mammons skull.
Men humorn, den underfundiga och mycket subtila, finns ofta i hans oerhört moget skrivna texter. Han klädde av"överstepräster" och "besserwissrar" med en enkel stilistisk piruett. Kejsarens nya kläder avslöjas i många av hans recensioner och analyser.

Dessa texter ger samtidigt en tidsbild av Sverige och världen från slutet av 30-talet - eftersom han refererar till den tiden i några noveller - genom andra världskriget och fram till fredskonferenserna i början av 50-talet, då hotet från atombomben togs på stort allvar.
Kan inte låta bli att tänka på Dagermans eget svårmod när jag läst några av hans bittra reflektioner över dåtidens stupida världspolitikers lättsinniga syn på nya krig...
Men det är just det jag hoppas att man skall försöka undvika, tänka på författarens eget öde, även om det är svårt.
Brevet till Expressens dåvarande chefredaktör Ivar Harrie, vilket han skrev från Bretagne den 3 juli 1948, där han ber om att bli befriad från uppdraget att skriva researtiklar om Frankrike, gjorde ett starkt intryck på mig. Jag återger här några delar:
"...Jag känner att jag har misslyckats med en uppgift som jag aldrig borde ha åtagit mig och jag vet att jag gjort orätt (mot mina uppdragsgivare och mot mig själv) när jag så länge sökt intala båda parter att jag "egentligen" är journalist..."
"...Det är möjligt att jag har stilistisk talang och någon psykologisk färdighet, men vill man göra journalistik av ett land och ett folk behövs det något mer: konsten att våga tala med folk, konsten att våga stanna på en gata eller i en by och våga fråga människor om deras liv, med ett ord konsten att våga knyta kontakt. Men hur skulle jag kunna lära mig den konsten, jag som blir stel av blygsel redan när jag skall fråga en främling efter en gata, jag som tar två steg tillbaka när någon tar ett steg fram mot mig? Jag vet att jag har andra sätt att nå kunskap om människor, till exempel genom att se och tiga, men det är sätt som tar tid och som passar en författare bättre än en journalist..."
"...I likhet med er på tidningen lät jag mig nog luras av den tyska framgången till att tro att jag hade några slags journalistiska förutsättningar. Jag trodde mig om att kunna göra nästan allting, trodde mig född till allt fast jag alltså bara är född. Nu förstår jag först att det är en sak att göra reportage från ruinernas Tyskland och en annan att utforska efterkrigets Frankrike. I det förra fallet möter man människor som ingenting hellre önskar än att låta världen veta hur de har det ställt. I det andra ett skenbart pratsamt men i grunden tigande folk, slutet för intränglingen som en konservburk. Jag har försökt bryta upp den men skurit mig..."

Text: LEIF WILEHAG
00.12.13