Stig Dagerman - få svenska författare berör som han.
Även de som inte läst honom vet, i regel, att han begick självmord.
Och att det var i november 1954 vid 31 års ålder.
Därigenom får personen en mytisk gloria kring sig. Och att Dagerman var stridbar som journalist - med bitska dagsverser i den syndikalistiska tidningen Arbetaren och starka reportage från bl a efterkrigstyskland i Expressen, förutom långa och många essäer i månadstidningar samt pjäser för teaterscener, till och med Dramaten, och noveller och romaner - riskerar att skuggas av författarens eget öde.
För den som vill få ett grepp om Dagermans liv, kan jag rekommendera Björn Ranelids dramatiserade biografi "Mitt namn skall vara Stig Dagerman".
För den som vill fördjupa sig föreslår jag författarens egen infernoroman "Bränt barn" som han skrev 1948.
Dagerman var då utsänd av Expressen till Bretagne för att skriva om franska bönder; ett sätt att försöka upprepa succén från artikelserien "Tysk höst" ett par år tidigare.
Men han hade svårt att komma igång. Någonting annat upptog hans tankar; något mycket skamfullt och personligt...
"Bränt barn" handlar om filosofiestudenten Bengt, vars mor dör, och vars fader Knut genast försöker glömma med sin älskarinna Gun. Det är bara att Gun har funnits i faderns liv långt innan modern dog. Gun är biokassörska och Bengt hatar henne först; i sorgen efter modern som han idealiserar.
Berit är Bengts fästmö. Hon kan inte skänka honom vare sig kärlek eller tröst. Inte heller fastrarna är honom något stöd i deras falska medkänsla och lösmynthet.
Eftersom Bengts känslighet inte finner någon respons i faderns fyrkantiga leverne - "jag är bara en enkel möbelsnickare", säger Knut - så växer något fram ur hans inre. Inte minst genom drömmar. Moderns gamla klänning känner han igen. Och hennes skor. Men det är Gun som bär kläderna, både i drömmen och i verkligheten.
Alla fyra reser till en ö i skärgården för att fira midsommar. Där uppenbaras de sanna känslorna för Bengt. Det är Gun han älskar och efter detta inleder de ett hemligt, passionerat sexuellt förhållande.
Man skulle kanske kunna relatera till ett Oidipustema i denna roman. Men den som känner Dagermans liv - återigen författarens öde tar över - vet att det han här beskriver är sitt eget svek mot hustrun.
Hans eget förhållande med svärmodern.
Om man skall tro Ranelid lär Stig Dagerman i avskedsbrevet ha uppmanat sina barn att läsa denna bok - "för att förstå."
För att se lite bortom det personliga, skulle jag vilja påstå att detta är mycket god litteratur. Svensk 40-talsrealism med inslag av fransk romantradition.
Dagerman är en skarp iakttagare, de psykologiska analyserna är sprungna ur en stor livsvisdom. Och med tanke på att han var endast 25 år gammal när han skrev den, så...
Vidare äger språket inslag av poetisk korthuggenhet. Meningarna går emellanåt i staccatorytm, men man drivs hela tiden framåt av den detaljrika kompositionen som innehåller såväl sparkstöttingar, korkmattor, öppna spisar, bilar med snökedjor, människor i ekor, spårvagnar som kaffe och små supar till den tidens stumhet i känslolivet - frånvaron av ärlighet.
Skapad av hämningar.
Den lilla människans förtryckthet, tänker jag.
Och minns mitt eget ursprung.
Något nostalgisk blir jag faktiskt i beskrivningen av människor som visslar.
Och så är jag svag för den formidabla knappheten han bemästrar, som lockar fram lustkänslorna, när han beskriver den förbjudna kärleken.
Kanske den mest spännande av alla, för att den är så tragisk.

text: LEIF WILEHAG