Då fanns det jobb på varven. Han började direkt på Eriksberg som svetsare dagen efter de hade flyttat in, våren 1974, och hon hade stora förhoppningar om ett vikariat till hösten.

Fredrik var två och ett halvt och de sökte dagmamma, eftersom det var svårt med dagisplatser ännu där de bodde i en av de nybyggda förorterna västerut, Pilegården i Askim...

På järnverket i Luleå ville han inte jobba kvar. Vintrarna var så långa och mörka, och då han var från Värmland längtade han ofta söderut. Hon som var luleflicka var äventyrlig av sig - hade redan tågluffat runt hela Europa när de träffades - och tyckte Göteborg skulle bli spännande...

Och så hade hon en faster sedan länge i stan som hjälpte dem med kontakterna för att få lägenheten och plötsligt bodde de i en storstad med grannar de inte kände och det var tufft den första tiden.

Inte så att de ångrade sig, men det blev ovant att slita på varann i den lilla trean och inte ha mormor och morfar på nära håll när de behövde hjälp och när Fredrik fick öroninflammation eller när han inte ville gå till dagmamman.

Så hon bytte efter ett tag, till en annan. Som han heller inte trivdes hos. Först hos den tredje dagmamman var han trygg, men då skulle han börja på dagis huxflux då det plötsligt fanns en plats...

Men det gick bra. Och hon hade fått ett vikariat ute på öarna som gymnastiklärare, även om hon var utbildad för att undervisa i svenska och engelska, men vad gjorde det?

Ett jobb är ju ett jobb.

Hon blev populär med sin norrlandsdialekt. Eleverna grät när hon skulle sluta efter två terminer, och hon gick hemma ett tag innan det dök upp ett jobb på sjukhemmet i Frölunda.

Han hade blivit förflyttad till Arendal, eftersom Eriksberg var på väg att läggas ner. Inte hade de så mycket umgänge egentligen, mer än ett annat par i "svalen", som göteborgarna sa, som de festade med ibland.

Han drack ofta för mycket och hon tyckte inte om det...

Hon hade tagit studenten en gång och vant sig med vindrickandet. Men han, som bara gått verkstadsskola och jobbat och jobbat...drack grogg.

Inte hade de väl så värst många gemensamma intressen. Han gillade att prata politik och idrott. Men hon kom från en borgerlig familj och där diskuterade man inte politik. Och studentupproret hade hon aldrig brytt sig om...

Och medan hon läste tjocka böcker på engelska och ville diskutera vad hon läst efteråt, låg han mest i soffan och slötittade på tv och tjurade.

Tyckte hon.

- Lyssna på texten! brukade hon säga när hon hörde nån gammal poplåt på radion.

- Men jag kan ju inte engelska! var svaret hon fick tillbaka.

Han spelade på trav och åkte till Ullevi och såg de allsvenska fotbollsmatcherna. Hon var för det mesta hemma med Fredrik då, eller så gick hon till Anette på "svalen"...

Anette anförtrodde henne att hon inte förstod vad hon såg hos honom. Och så var han ju åtta år äldre också...

- Tyst! Det där har du inga begrepp om! sa hon och gick in och surade ett tag.

De hade ju det sinnliga...men räcker det? kom hon på sig med att tänka, men slog bort det direkt.

Hon ville läsa vidare till sjuksköterska och kom in till slut. Hon var överlycklig. Han tjurade, eftersom han inte trivdes på Arendal och han åkte hem till Värmland och tog pojken med sig.

På en fest på skolan träffade hon Bengt. Han var en av läkarna som undervisade, och hon hade aldrig gjort det om hon inte hade känt så starkt...de vaknade tillsammans i hans lägenhet. Bengt var nyskild och bodde i en fyra i centrala stan.

Plötsligt stämde allt. Han hade böcker, kulturella intressen, var berest och allmänbildad på ett annat sätt än...

Hon brukade inte tänka så mycket på den oerhört jobbiga tiden som följde efter skilsmässan, när han hade flyttat till andra sidan stan eftersom det inte fanns lägenheter någon annanstans.

Han bodde i Lövgärdet och träffade Fredrik varannan helg. Det var många som skilde sig då, många av hennes kursare också, och hon tyckte inte om att få höra av släkten att hon påverkades...

Hon flyttade in hos Bengt.

Som hade sina tonåriga barn hos sig varannan helg. Det gick bra till en början, och hans barn var snälla mot Fredrik, men snart kände hon att hon inte kunde lita på Bengt...

Det var när en av kursarna berättade vad han hade för sig på sjukhuset, med en av undersköterskorna, som hon ställde honom mot väggen och han nekade först men erkände till slut och hon flyttade själv med Fredrik till en tvåa i Linnéstaden, där det hade blivit attraktivt att bo, i synnerhet för sjukhusfolk.

Hon blev klar med studierna och började jobba som narkossköterska på Östra och Fredrik hade börjat i skolan och hans pappa hade flyttat till Hisingen och gift om sig och fått två styvbarn och nu gick han en omskolning till truckförare på det gamla varvsområdet på Lindholmen som hade blivit utbildningscenter.

Hon var glad för hans skull eftersom han varit så bitter och ledsen efter deras skilsmässa och numera kunde de prata som två förnuftiga och sansade mänskor till varann.

Men visst var det mycket som var obearbetat mellan dem, det kände hon...

Själv hade hon träffat Åke när hon var ute och dansade. Han jobbade på Volvo som chefstjänsteman och hade aldrig varit gift. Efter ett halvår blev hon gravid och Jessica föddes med kejsarsnitt och de flyttade ihop i ett radhus i Skepplanda och köpte husvagn och åkte hem till hennes föräldrar i Norrbotten på semester sommaren efter och Fredrik tyckte om Åke och det gjorde hennes föräldrar med och hon var lycklig, kanske för första gången brukade hon tänka, men så kom hösten året efter och han började resa genom jobbet och det var när han inte kom hem som han först hade sagt och hon blev fundersam...

Så upprepades allt; lögnerna, undanflykterna...försoning; hopp och förtvivlan!

Hon orkade inte och flyttade igen. Denna gång till en trea i Kortedala. En arbetskamrat hjälpte henne med flytten. Hon var så ledsen då, fullständigt nedbruten... Åke köpte ut henne från radhuset...

Fredriks pappa hade fått jobb på ett lager i Tagene och körde truck och lastade pallar och bodde hos en ny kvinna som han hade fått en son med och han träffade inte Fredrik lika ofta som förr.

Men Fredrik hade många kompisar och det gick bra i skolan.

Hon jobbade halvtid ett tag, för att få mera tid för Fredrik och Jessica, men var tvungen gå upp i fulltid igen då det blev för svårt ekonomiskt.

Det blev hårdare tider; personalnedskärningar och överbeläggningar och hon engagerade sig fackligt. Men det hjälpte inte och hon sökte sig till en ny tjänst på Sahlgrenska, där det ännu var något så när ordnat, men efter en tid blev det tufft där med och hon övervägde allvarligt om hon skulle sluta men så dök det bara upp; erbjudandet att få jobba ett halvår på ett militärsjukhus i Västindien - på ett amerikanskt hangarfartyg, dessutom!

Åke tog Jessica hos sig; även om hans nya fru inte gillade det, det visste hon, men hans nya var i alla fall snäll mot Jessica och hon ville bara inte missa den här chansen att få jobba utomlands! Förresten så var Jessica så pass stor nu, snart elva, och hon var självständig, hade blivit det av allt som hänt, kanske - brukade hon hoppas.

Fredrik skulle bo hos sin pappa.

För första gången som vuxen fick hon tänka bara på sig själv, även om det smärtade att vara ifrån barnen, men hon levde upp och inledde en flört med en av de amerikanska läkarna som förstås var gift, men vem brydde sig om det, och när hon kom hem skrev han långa kärleksbrev och telegraferade presenter och ringde dyra samtal över Atlanten och sommaren efter kom han på besök och Fredrik och Jessica blev förskräckta när de såg att han var svart!

- En neger mamma! sa Fredrik och gick in på sitt rum men de tyckte ändå om honom, ville hon tro, och de reste till Paris tillsammans och Jessica och Fredrik var med och när han åkte tillbaka hem till USA efter en och en halv månad visste hon att de aldrig skulle ses igen men att de alltid skulle vara förbundna med varann tack vare det som växte inuti henne...

Det blev en pojke, Don. Han föddes för tidigt och fick ligga i kuvös men han var så söt. Såg ut som han var lätt solbränd och hon förstod hur det skulle pratas men bestämde sig för att inte bry sig...

Fredrik ryckte in i lumpen i Norrland och träffade en tjej och blev kvar däruppe och hon köpte en insats i Mölndal, eftersom hon hade börjat jobba på en privat öppenvårdsbehandling där. Det här var några år senare när hon hade gått utbildningen färdigt och nu kunde kalla sig alkoholterapeut.

Hon hade kommit i kontakt med det, inte bara genom jobb och vänner, utan kanske främst för att Fredriks pappa dött av buksportkörtelcancer efter sina år som dold alkoholist...

Och hennes egen pappa hade ramlat och slagit i bakhuvudet och legat medvetslös i flera veckor innan hans kropp gav upp...

De hade aldrig pratat så mycket om det förut, inte sett det som ett stort problem. Själv drack hon fortfarande bara ytterst måttligt med vin, fast nästan inte alls numera sedan hon börjat jobba med det...

Snart hade det gått tjugofem år sedan hon kom till Göteborg. Och det var en så annorlunda stad, och annorlunda tid, i dag mot då; Jessica hade svårt att få jobb efter gymnasiet och det bekymrade henne och Don blev retad i skolan för sin hudfärg men hon hade ändå mycket att vara tacksam för, brukade hon tänka, när hon satt ensam framför tv:n sent på kvällen och tänkte tillbaka. Inte för att hon särskilt ofta hade ork eller tid att titta på tv, men den här kvällen kom det bara över henne - alla känslorna hon lagrat inom sig i alla år; smärtorna hon gömt undan, och hon började gråta och efter ett tag kom Don upp och undrade varför hon var ledsen...

Text: LEIF WILEHAG