När klyftorna i samhället är relativt små är likheten grund för identitet. Göteborg är känt för sina "goa gubbar" och medborgarnas humor. Dessa positiva egenskaper hos göteborgarna har sin grund i en lång period av välståndsspridning till breda skikt av befolkningen.

När klyftorna ökar i samhället förändras identiteten. I Göteborg har klyftorna utvecklats i rasande takt under det senaste kvartsseklet och varit paralyserande för stadens politiska styrning. De goa gubbarnas dagar är räknade och den harmlösa humorn kommer förmodligen att övergå i mer bitsk satir.

Ett sätt att försöka möta utvecklingen har varit att införa stadsdelsnämnder för närmare tio år sedan. Göteborg delades in i 21 delar med begränsad självbestämmanderätt. Ett försök till ökad decentralisering, om man så vill. Varje stadsdel har i snitt närmare 23.000 invånare.

Lär känna
din politiker?

Tanken var att demokratin skulle öka, att vi skulle komma närmare våra politiker. Men när politiken bryts ner till stadsdelsnivå blir begränsningarna med representativ demokrati tydlig: De lokala politikerna har med få undantag varit anonyma för stadsdelens invånare.

En jämförelse med Köpenhamn är talande. Här infördes stadsdelsnämnder på försök i tre stadsdelar för knappt två år sedan. I två av stadsdelarna valdes politikerna i direkta val, vilket gjorde det möjligt för andra än de etablerade partierna att ställa upp. En sådan organisation är Valbylistan. Där finns personer som under många år arbetat mot rivning av gamla hus och som gjort sig kända i stadsdelen. Tillsammans med sossarna blev de största parti i Valby.

I Göteborg har alla stadsdelsnämnder haft samma politiska sammansättning som resultatet för Göteborg som helhet. Mötena har varit stängda för medborgarna och ekonomin begränsad. Medborgarnas dom har varit hård och skoningslös. Närdemokrati har blivit ett skällsord. Men stadens dåliga ekonomi har förmodligen sanerats effektivare.

Fel politisk
sammansättning

Under den gångna mandatperioden har opinionsvindarna blåst upp ordentligt. I de borgerliga rika stadsdelarna Askim, Älvsborg och Torslanda har de av naturliga skäl undrat varför stadsdelsnämnderna där inte har haft borgerlig majoritet och motsvarat valresultatet i den egna stadsdelen.

Förutom detta har många i dessa stadsdelar reagerat starkt mot det utjämningssystem som finns i Göteborg, som gör att de rikare stadsdelarna bidrar till att ge de ekonomiskt svagare stadsdelarna mer resurser. Den enda rimliga tolkningen av detta är att medelklassen startat en skatterevolt.

Den råa cynismen är lyckligtvis ännu inte helt rumsren. Därför har de ekonomiska argumenten tonats ned till förmån för argument om ökad lokal demokrati. Men då blir problemen egentligen desamma för alla stadsdelar. Det är heller ingen självklarhet med ökad demokrati bara för att kommunen blir mindre. Fråga medborgarna i skandalernas Alingsås, Gävle eller Eskilstuna.

Finns en regional
medelklass?

Nu är valet överstökat men resultatet inte entydigt. I de tre utbrytarstadsdelarna röstade de flesta ja till att bli egna kommuner. Men i Göteborg som helhet blev det ett kraftfullt nej till dessa utbrytningar.

Nu blir det regeringens sak att fatta beslut. Hur det beslutet än blir står Göteborg inför stora problem. Skatterevoltörerna utgör en inflytelserik del av göteborgarna. Allt talar för att klyftorna kommer att fortsätta att öka. Kan en stad i kris vara motor i den regionala utvecklingen som utbrytarna samtidigt förmodligen bejakar?

Text: CHRISTER WIGERFELT