En stad är en stad är en stad. Och den har väl alltid funnits? Så uppfattar vi den gärna. Någonting statiskt och för alltid givet. Kanske är det därför vi ofta blir upprörda när staden förändras. Vi är trygga med våra kulisser. Men staden har alltid varit stadd i förändring.   Staden är givetvis människans verk och det ligger mängder av tankar bakom dess tillkomst och utveckling. Stora visioner har blandats med den krassa verkligheten. Den svenska staden var från början ett under av regelbundenhet. Den tidiga stadens gatunät var symmetriskt rutformat. Gatustråken var rymiskt uppdelade och enhetliga. Anledningen till detta var framför allt hantverkarnas givna virkesmått. Den var bygd efter behoven av att mötas, bo och handla med varandra. Allt samlat på en förhållandevis liten yta. Explosionsartad tillväxt När den industriella revolutionen tog fart började våra städer att växa explosionsartat. Fabrikerna krävde arbetskraft och nya bruksorter växte upp längs de nyanlagda järnvägarna. Det var ett samhälle i kraftig förändring. Skråtvånget upphävdes 1848 och från 1864 rådde total näringsfrihet. 1874 kom den första byggnadsstadgan, samma år kom den första hälsovårdsstadgan. 1877 startas den första arkitektutbildningen på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Byggadet blir inte längre hantverkarnas ensak. Planerarna träder in på scenen. Och en scen var verkligen vad staden sågs som till en början. Man skapade en monumentalitet med betonade mittpartier och strängt formspråk. Torgen skapade tomrum istället för mötesplatser. Spår efter den här perioden finns i de allra flesta svenska städer. Förmodligen har platsernas stränga karaktär skrämt bort alla tankar på att försöka förändra dem. Den här perioden har i efterhand kommit att kallas den nationalromantiska. Den manifesterade den nyerövrade kunskapen om historia och etnografi som det borgerliga samhället nu disponerade över. Trångbott Stadens centrum räckte dock inte till för alla som strömmat dit för att arbeta. Staden började breda ut sig i den omgivande naturen. I vissa städer kan man följa utvecklingen i årsringsliknande mönster, med miljonprogrammens förorter längst ut. Andra städer har "klickat" ut sig eller förgrenat sig. Gemensamt har de dock att planen alltid var att söka samklang och samspel med naturen. Målet var alltid att ge bästa möjliga bostäder åt flest möjliga antal människor. Sveriges befolkning har med internationella mått mätt alltid bott trångt. Förklaringen till det är framför allt klimatet, som gör att vi måste tänka energiekonomiskt. Det blir billigare och enklare att värma upp en liten yta. På 1910-talet undersökte bostadskommissionen bostadsförhållandena i landet, på uppdrag av den liberala regeringen. Som en följd av detta tillsattes 1919 den första statliga utredningen om bostadsplanering avseende smålägenheter. Den redovisades 1921 med betänkandet "Praktiska och hygieniska bostäder". Standardisering= god ekonomi Det är viktigt att komma ihåg att det var kris i landet vid den här tidpunkten. Det här är hungerupprorens tid och fattigdomen var utbredd. Utredningen ansåg det inte realistiskt att räkna med att en arbetarbostad skulle vara mer än ett rum och kök. Därför blev det noga att denna yta nyttjades på bästa sätt. Utemiljön blev viktig och man förordade luftiga gårdar. För att uppnå bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga pris började ett intensivt arbete med standardisering av bl a snickerier. Redan nu såg man kökets olika skåp som byggklossar att använda på olika sätt i olika lägenheter. När konjunkturerna vände 1923 fick bostadsbyggandet ytterligare fart. HSB drev på för att snabbt få fram Goda bostäder åt vanliga arbetarfamiljer. Nu kom bad och centralvärme och modernt utrustade tvättstugor. (Även om det skulle dröja länge innan dessa faciliteter kunde erbjudas alla). I större delen av landet byggde man dock fortfarande breda hus med enkelsidiga lägenheter, oftast fyra per plan. Dock inte i Göteborg där man redan hade en annan tradition med de sk landshövdingehusen. Gå ut och titta! Det var också nu som den för Sverige så speciella egnahemsrörelsen uppstod. Särskilda subventionerade lån gjorde det möjligt för den mer välbärgade delen av arbetarklassen att bygga sina egna småhus. Dessa byggdes ofta av förtillverkade element i vad som då var utkanterna av städerna. För den som vill se den här tidens byggnader är Kungsladugård i Göteborg ett mycket fint exempel. Här finns både småhusen och de stora landshövdingehuskvarteren. Och så rullade utvecklingen på. 1928 använde Per Albin Hansson för första gången begreppet "folkhemmet" i en debatt i riksdagen. På trettiotalet kom funkisen som väl på många sätt kan ses som en logisk följd av det ovan beskrivna tänkandet. Egnahemsrörelsen ökar kraftigt och de första punkthusen byggs. Det talas om ljus och luft och de fyrkantiga gårdarna bryts upp till förmån för hus i parallella rader. Ökat välstånd På fyrtiotalet kom den bostadssociala utredningen. Den resulterade i nya byggnormer och subventioner som skulle gynna byggandet och hålla hyresnivåerna nere. Staten och planerarna håller byggandet i ett fast grepp. Man drömde om ett samhälle där alla har det bra. Den svenska arbetarklassen skulle tas omhand och få hälsosamma bostäder där de kunde tillbringa den fritid som de med det ökade välstådet fick allt mer av. Bostadsytan ökade. Det blev också så småningom dags att sanera i innerstäderna. Utvecklingen som kulminerade i sextiotalets miljonprogram snurrade allt snabbare. I Göteborg byggdes förorter som Kortedala och Järnbrott. Man började riva, först enstaka hus och senare, under sextiotalet, hela stadsdelar. Det fanns mängder av visioner och det är ingen tvekan om att välviljan var stor. Dags för paradigmskifte Men någonstans på vägen tappade man bort sig. De stora förorter som byggdes i satellitbanor runt de stora städerna blev aldrig så trevliga som de såg ut att bli på ritningarna. Människorna flyttade in, men aldrig trivseln. I den baksmälla som följde på denna planeringsmiss hände någonting anmärkningsvärt. Den statliga planeringen och styrningen avvecklades. 1987 kom en ny plan- och bygglag som gav kommunerna en ökad självständighet. Boverket, som var vad som återstod av Planverket och Bostadsstyrelsen, flyttades ut i landet, närmare bestämt till Karlskrona. Efter detta har man verkat mer genom kunskapsutveckling än genom direkt styrning. Bostadsbyggandet har drastiskt minskat. 1995 var det nere i under 10000 lägenheter på ett år, vilket är den lägsta siffran sedan efter kriget. Orsakerna är flera, naturligtvis är en en minskad efterfrågan. Bostadsytan per person är numera uppe i 46 kvm, och välståndet växer inte längre. Privatekonomin har för det stora flertalet blivit sämre igen. Subventionerna för bostadsbyggande har också minskat. Nu är det alltså dags för ett paradigmskifte. 1996 kom den senaste i raden av bostadspolitiska utredningar. Den talar mycket om att förvalta och utveckla det befintliga. Där finns också många vackra ord om att minska den ekonomiska och etniska segergeringen i boendet. Man vill också söka "nya värden i ekologi, jämställdhet och arkitektonisk kvalitet" Nåja, den som lever får se. Det enda som är säkert är att staden fortsätter att förändras. text: SIRI REUTERSTRAND   Faktauppgifterna i artikeln är hämtade ur en bok kallad Att bygga ett land, utgiven av Arkitekturmuseet och Byggforskningrådet. Den är en utmärkt källa till kunskap för alla som vill veta någonting om vår moderna arkitekturhistoria.