Utopier är ett ständigt återkommande tema i våra liv. Lika ofta finns det agenter som känner sig hotade av de framförda utopierna. I dagarna handlar det om det kommunistiska spöket, efter ett TV-program om vänsterpartisten Lars Ohly och vi får ta del av ännu ett politiskt ritualmord i opinionsmätningarnas tjänst. Själva utopin om det kommunistiska samhället diskuteras däremot inte. Men så enkelt kommer vi väl inte undan själva grundfrågan?
 
Det var med stora förväntningar jag tog mig an Ronny Ambjörnssons essä om utopiernas historia i Västerlandet under fem hundra år. Ambjörnsson är en portalfigur inom den svenska kulturdebatten och har länge skrivit artiklar för Dagens Nyheter på den tiden det var viktgit att läsa denna dagstidning. Så har det varit under hela efterkrigstiden fram till, säg, slutet av 80-talet.
 
Bokproduktionen har varit närmast flödande genom åren. Den senaste boken jag läste av honom var Mitt förnamn är Ronny. Den kom för sex år sedan. Och därefter har Ronny publicerat ytterligare tre böcker, som jag inte har läst. Boken om Ronny handlar om författarens ungdomsår som arbetargrabb bland borgarbarn på läroverket – mycket roande läsning av en samtidigt spänstig text.
 
Den nya boken lever inte riktigt upp till de höga förväntningarna. Boken inledds med tung akademisk presentation och jag hittar ingen tydlig riktning. Kanske är det titelns fel – Fantasin till makten! Jag får kanske fel associationer om vad boken ska handla om? Men jag läser vidare och upptäcker mot slutet att flera texter binds samman på ett intrikat sätt. Olika idéflöden kan ha något gemensamt, trots allt.
 
Under medeltiden och några sekler framöver var utopierna av förklarliga skäl ofta knutna till religiösa föreställningar. Edens lustgård är en sådan utopisk plats där människor skulle ha kunnat leva i harmoni med varandra om det inte hade varit för ormens skull. Det fina med utopier är att de får sin kraft först när de får förankring i det konkreta. Många har funderat på var Paradiet kan ha legat. Mot slutet av 1700-talet placerar P.D Huet Paradiset ungefär mellan Eufrat och Tigris i det som idag är Irak. Med tanke på att jordbrukskulturen åtminstone i vår del av världen anses ha uppkommit här är väl antagandet ganska kvalificerat.
 
Men samtidigt är det nog som Ronny Ambjörnsson skriver, att utopierna fungerar bäst som riktmärken i hur vi ska orientera oss i samhället och umgänget med andra människor. De flesta utopier som konkretiseras leder oftast till besvikelser. Det är därför med vissa lustkänslor som jag läste om socialistiska utopier.
 
Vanligast var blandning av religion och politik och i USA har flera kollektiv skapats som förenar Gud och kommunism. Det kanske kunde vara ett tips till Lars Ohly när han blir ansatt av frågor om sina kopplingar till kommunismen?
 
William Morris var verksam under andra halvan av 1800-talet, samtida med Karl Marx i London och då många utopiska samhällen byggdes i USA. Men Morris ger fantasin jordnära förankring när han i boken Nytt från en ny värld försöker föreställa sig hur det socialistiska samhället kan se ut. Boken är skriven mot slutet av 1800-talet men utspelar sig år 2003, alltså något som för oss är färskt att jämföra med.
 
Huvudpersonen vaknar upp till en värld som är förändrad. Nya broar har byggts över Themsen och luften är klarare. När han tar upp sina pengar för att betala för en båtfärd vill ingen ta emot pengarna:
 
– Jag har hört talas om sådant: och du får ursäkta, men vi tycker att det är en besvärlig och krånglig sedvänja; och vi vet inte hur vi skall sköta det. Och det här att ta ut folk på floden och ge dem skjuts är mitt arbete, som jag gör för vem som helst; att ta emot gåvor i samband med det skulle verka mycket egendomligt.
 
Utopierna är väl som sagt vackrast när de befinner sig på idéstadiet, men landar ofta i besvikelser när de sätts i verket. Lars Ohlys kommunism urartade i Sovjet och de kristna kommunistiska experimenten i USA blev oftast inte särskilt långlivade. Trots de antiauktoritära tankarna drevs de ofta av en karismatisk man och övergick till slut i sin motsats.
 
Jag skulle vilja lägga till ett viktigt drag i utopiernas historia. Om du vore en kristen förkunnare och skulle säga att Jesus kommer att återvända till Jorden, men det kommer att dröja minst två tusen år, så skulle du inte få några medlemmar till ditt församlingsbygge. Nej, du måste göra som Ulf Ekman i Livets Ord, vanka fram och tillbaka på scenen i kyrkan och i jovialisk ton hävda, att mycket talar för att Jesus snart ska återkomma. Mycket tyder på det, som Ekman sa i en lokal TV-utsändning tidigare under hösten. Utopins räckvidd i tiden får inte vara alltför avlägsen, utan helst inom en persons livslängd.
 
Vi behöver nog våra utopier och vi måste orka bry oss. Så jag håller fullständigt med Ambjörnssons slutsats: det finns skäl att påminna om utopins existens, hoppets och längtans princip, en av mänsklighetens stora drivkrafter, lika viktiga för helheten som misstrons princip.

2004.10.21