Vad är det som gör att vi inte kan låta bli att titta på trafikolyckor när vi åker förbi? Varför ökar ständigt intresset för kriminaljournalistik? Frossar vi i eländet för att själva må bättre?
Helena Henschen har gått i sin egen familjs historia för att förstå mekanismerna bakom ett brott.
 
Det finns ett drag av förbjuden njutning i att läsa om andras olycka. Det finns en uppsjö av litteratur och journalistik om all världens elände. Vi läser gärna om ond bråd död och förfasar oss över människans ondska. Det är som att pilla i sår. Vi vet någonstans att vi inte ska. Det gör ont när vi gör det, men ändå…
Kanske finns det en terapeutisk funktion i det här läsandet? Vi bearbetar våra rädslor. Vi går nära det vi är mest rädda för, för att se att vi trots allt överlever. Framför allt vill vi se att andra överlever katastroferna. Livet går vidare om än i svårare banor.
Den kulturella mångsysslaren Helena Henschen verkar mycket medveten om den här funktionen i sin välskrivna debutroman. I hennes fall gäller terapin inte bara läsaren. Hon skriver nämligen om sin egen familjehistoria. Det är sitt alldeles egna sår hon pillar i.
Hennes familj står i centrum för en av Sveriges mest beryktade mordhistorier. Hennes morfar, ledaren för Svenska arbetsgivareföreningen, Hjalmar von Sydow och två av hans tjänstekvinnor blev brutalt ihjälslagna med en järnstång i sitt hem på Norr Mälarstrand i Stockholm. Mördaren var sonen Fredrik von Sydow, Helena Henschens morbror. Varför han mördade sin pappa vet ingen. Strax efteråt skjuter Fredrik både sin fru och sig själv. Innan någon han ställa – och få svar på några frågor.
 
De von Sydowska morden blev mycket omskrivna på sin tid. Men inom familjen tystades de ned. Inte förrän nu när de flesta direkt inblandade är döda har det varit möjligt att lyfta fram dem i ljuset. Naturligtvis har de kastat en slagskugga över hela släkten. På et sätt som ett barn inte kan förstå. Det skapar skuuld hos alla inblandade. Särskilt hos ett litet barn som inte förstår varför mamma ibland blir så ledsen. "Vad har jag gjort för fel?"
Henschen har valt att skriva i romanform. Kanske för att skapa lite distans men naturligtvis också för att kunna tränga in i historien på ett mer djupgående och personligt sätt. Det finns inte så mycket mer än officiella källor att gå på. Många familjefoton har förstörts och få har förmått att berätta. Alltså lämnas mycket åt Helena Henschens fantasi. Hon ser på de få bilder som finns. Vänliga bilder från svunna somrar. Bilder på en liten oskyldig pojke som sedan växte upp till en mördare. Bilder på en familjefar som var en mycket officiell person, men som också var en vanlig pappa som lekte med sina barn. En pappa som sedan blev ihjälslagen. Det finns mycket att spekulera i, men Henschen faller aldrig i det snaskigas fälla. Hon försöker förstå det ofattbara och hon försöker samtidigt lära känna sin familj.
Det hela har resulterat i en mycket sympatisk och på något vis stillsam bok. En bok som alla som någon gång skall skriva om ämnen som inbjuder till spekulation borde läsa. Det går att engagera en läsare utan att smaska på. Kanske hittar Henschen fler nya frågor än svar, men så är det ju med kunskap. Ju mer vi vet desto mer inser vi att vi inte vet.

2004.10.21