Under 1990-talet växte lokala brottsförebyggande råd fram på bred front i de flesta västeuropeiska länder. I Sverige finns idag ett i nästan varje kommun, vilket ska jämföras med situationen i början av 90-talet då det bara fanns en handfull lokala brottsförebyggande råd i hela landet. (42) Råden fungerar som samverkansorgan för ledande politiker och förvaltningschefer i kommunen; i regel ingår också tjänstemän från skola, primärvård och fritidsförvaltning, samt framträdande personer i ortens föreningsliv.

Det tidigare informella samarbetet mellan polisen och aktörer på det sociala området ges en fast struktur. Därigenom skapas en institutionell övergång mellan det traditionellt socialpolitiska och det traditionellt kriminalpolitiska området, mellan å ena sidan skola och socialtjänst och å andra sidan polis och kriminalvård. Inslaget av gränsöverskridande gäller också de föreslagna åtgärderna som pendlar mellan en produktiv och en repressiv pol, mellan föräldrautbildning och ökad bevakning. (43)

Verksamheten befinner sig lika långt från lagen som från sociala ambitioner. Att förhindra brott och skapa välfärd finns visserligen med på dagordningen. Men fokus ligger på upplevd osäkerhet och skademinimering. Råden diskuterar lokala trygghetsfrågor och fattar beslut om prioriterade insatser. I princip kan det handla om vilka åtgärder som helst - utom traditionell brottsbekämpning. De lokala brottsförebyggande råden lägger sig inte i det som hör till polisens kärnverksamhet. Den tyske statsvetaren Norbert Pütter skiljer mellan "hårt" och "mjukt" polisarbete och menar att råden enbart diskuterar frågor av det senare slaget - informationskampanjer och andra kompletterande insatser som inte är tvångsåtgärder. (44)

Rädslan för de marginaliserade delarna av arbetarklassen har sagts vara en viktig drivkraft bakom satsningen på lokalt brottsförebyggande arbete. (45) Vi skulle med andra ord stå inför en situation liknande den på 1800-talet då ordningsproblem omtolkades som en allvarlig brist på moral i storstädernas fattigkvarter. Samtidigt kan det vara svårt att avgöra vad som är målgruppen, eftersom de brottsförebyggande åtgärderna saknar tydligt fokus och kontakten med dem som eventuellt berörs är flyktig. Det gör det lätt att tänka sig att målgruppen snarare är befolkningen i stort. Tyngdpunkten ligger på att skapa aktiva och säkerhetsmedvetna, laglydiga och samarbetsvilliga medborgare. De enda som inte omfattas av den brottsförebyggande mobiliseringen är ytterlighetsgrupperna: de som redan i kraft av sin klassposition anses skötsamma och dessutom kan köpa sin egen säkerhet, samt de som redan har en fast identitet som kriminella. (46)

I jämförelse med myndigheternas brottsförebyggande arbete fungerar den privata säkerhetsindustrin än mer frikopplad från lagens logik och sociala ambitioner. Den erbjuder tjänster, exempelvis patrullering, och produkter, exempelvis larm, till en kundkrets bestående av vem som helst som kan betala. Säkerhet görs till en vara som köps och säljs på en marknad. Verksamheten går ut på att förhindra skadegörelse och stölder samt att neka personer tillträde. Det spelar ingen roll om det rör sig om brottsliga handlingar eller om annat oönskat beteende. De sociala konsekvenserna av åtgärderna är också ovidkommande. Det centrala är att reducera den upplevda osäkerheten inom det aktuella området och att minimera skadorna för köparen av tjänsten.

De åtgärder som vidtas bygger på en riskbedömning, träffar hela grupper och siktar inte till en framtida prövning i domstol. Det handlar främst om att avvisa människor på grund av vilka de är eller hur de uppträder. Polisforskarna David Bayley och Clifford Shearing menar att privat säkerhet skiljer sig från traditionell polisverksamhet genom inriktningen på avvisning snarare än frihetsberövande med stöd i lagen. "Privat säkerhet reglerar tillträde, begränsar deltagande och utesluter på grundval av misstänkta tecken på dåligt uppträdande - medlemskap (boende, anställning), klädsel (t-tröja, inga skor) och beteende (svordomar, skateboard, bergsprängare)." (47)

Solna Centrum är på samma gång ett inglasat köpcentrum och en allmän plats, samt ett typiskt exempel. Där har de statliga bestämmelserna för allmänna platser utökats med lokala ordningsföreskrifter som förbjuder en rad beteenden som till exempel att "bedriva bettleri", "medföra hund", "affischera", "förtära alkohol" eller "ordna demonstrationståg". Den som bryter mot dessa regler, eller befaras bryta mot dem, avvisas från centrumområdet av privata ordningsvakter. (48) Portvaktsfunktionen är den centrala, och verksamheten bygger inte sällan på en risk- eller lämplighetsbedömning, som utgår från sociala normer snarare än allmänna lagar.

Alla som inte motsvarar uppdragsgivarens kravspecifikationer körs ut eller hålls borta. Om det rör sig om ett exklusivt bostadsområde eller en arbetsplats kan det vara större delen av befolkningen. Men i praktiken är det framför allt socialt marginaliserade människor som berörs av åtgärderna. Vid en granskning av vilka personer som getts tillträdesförbud till platser i Kanada där företaget Intelligarde skötte bevakningen, visade det sig till exempel att mer än en tredjedel var hemlösa. (49)

Den privata säkerhetsindustrin har vuxit kraftigt under de senaste tjugo åren. Ökningen ligger stadigt på några procent varje år, och i de flesta länder överstiger antalet privata väktare redan antalet offentliga poliser. (50) Till skillnad från all annan expansion på området bygger den på kommersiella framgångar. Säkerhetsföretagen agerar på en växande marknad som exploateras på samma sätt som andra marknader: genom ökat utbud, produktutveckling och marknadsföring. I viss mån handlar det om att säkerhetsföretagen övertagit uppgifter som polisen eller andra offentliga aktörer utförde tidigare. Men framför allt har efterfrågan på varan "säkerhet" ökat. Det leder till en delvis självständig och vinstdriven kontrollexpansion.

Tendensen är att privata företag expanderar in i gränslandet mellan vardagsbrott, "bristande medborgaranda" och de skötsammas otrygghet. Från att tidigare främst ha skyddat enskild egendom har säkerhetsföretagen på senare tid allt mer anlitats i ordningsupprätthållande verksamhet. Polisen har inte längre en monopolställning. Rutiner och regelverk håller på att utvecklas så att privata och offentliga aktörer kan agera sida vid sida. Dessutom blir det ofta billigare att låta företag ta hand om ordningsstörningarna. Lönerna i branschen är låga. Det är ungefär dubbelt så dyrt att ha offentliga poliser anställda som privata. Mycket tyder med andra ord på att vi kommer att få se mer av detta: att privata poliser patrullerar gator och torg i jakt på ordningsstörningar, medan den statliga polisen får andra och mer kvalificerade arbetsuppgifter i den övre delen av spektrat - i kampen mot terrorism och gränsöverskridande brottslighet. (51)

Den hårda kärnan: inskränkningen av säkerhetsbegreppet
Hotbilderna, området för ingripanden, de institutionella ramarna och åtgärdsarsenalen - allt detta har vidgats ordentligt. Samtidigt har innebörden i begreppet säkerhet blivit snävare. Det nya politikområdet förutsätter inte en upprioritering av säkerheten i största allmänhet utan en mycket bestämd uppfattning om vems säkerhet som är viktig och vari hoten består. Långtifrån alla akuta hot räknas som säkerhetsrisker och den grupp som ska skyddas tenderar att bli allt mer exklusiv. Ställer man frågan "vad är det som skyddas?" framträder inskränkningarna hos det säkerhetsbegrepp som getts ökat spelrum. Då friläggs ordningspolitikens kärna: på individnivå handlar det om trygghet mot brott och på systemnivå om samhällsordningens bestånd.

Den personliga säkerheten har uppvärderats. Det märks på en minskad tolerans mot våld, framväxten av brottsoffer-diskussionen, upprioriteringen av insatser mot kvinnovåldet, det ökande antalet samtal till Barnens rätt i samhället (Bris), bostadsbolagens störningsjourer, deltagande i nattvandringar och de växande investeringarna i hemlarm. (52) Allt detta tyder på en större omsorg om den egna säkerheten.

Men med tanke på vilka hot och vilka individer som är aktuella vittnar det samtidigt om en snäv uppfattning om den personliga säkerheten. Inom United Nations Development Programme (UNDP) utvecklades en förhoppning, direkt efter det kalla krigets slut, om att säkerhet kunde komma att betyda något annat än staters säkerhet - även individers säkerhet skulle bli en viktig målsättning inom politiken. (53) I denna optimistiska anda formulerades ett säkerhetsbegrepp utifrån (alla) individer. Det kallades mänsklig säkerhet och definierades på följande sätt: "Mänsklig säkerhet (human security) kan sägas ha två centrala aspekter. Det betyder, för det första, säkerhet från sådana kroniska hot som hunger, sjukdomar och förtryck. För det andra betyder det skydd från plötsliga och smärtsamma incidenter i det dagliga livet - vare sig de inträffar på jobbet, i hemmet eller i lokalsamhället." (54)

För den som är utsatt spelar det antagligen ingen roll om livet hotas av torka och brist på mediciner eller av laglöshet och våldsverkare. I båda fallen handlar det om hot mot individens liv. I båda fallen är det överlevnaden som står på spel. Som sådana är hoten lika allvarliga. Men det är bara en typ av säkerhetsrisker som räknas inom ordningspolitiken. Personlig säkerhet blir då att slippa utsättas för oönskade ingrepp i livet, som att få trappuppgången nersprejad, bli rånad på mobiltelefonen eller råka ut för en flygplanskapning. Det handlar om att minska risken för den strida ström av hot som löper från ordningsstörningar till terrorhandlingar. Däremot är mänsklig säkerhet i en mer fullständig betydelse inte aktuell, trots att "hunger, sjukdomar och förtryck" är minst lika stora hot mot människor runtom i världen och då särskilt i de fattigare delarna.

Därutöver har det under de senaste tjugo åren tillkommit nya hot mot individens säkerhet. Avregleringar på arbetsmarknaden, tillfälliga jobb inom servicesektorn, snabba förflyttningar av produktionen och försämringar av socialförsäkringssystemen har lett till en ökad osäkerhet över hela världen. (55) De tyska sociologerna Elmar Altvater och Brigitte Mahnkopf talar om en "globalisering av osäkerheten". Den berör utan tvekan tillvarons materiella grundvalar.

Det handlar kanske inte alltid om akuta hot mot överlevnaden. Men jämfört med vad som ofta fokuseras inom politikområdet - erfarenheter av klotter i närområdet, inbrott, åsynen av tiggeri och bristande moral - är denna typ av osäkerhet minst lika reell. Däremot framställs avregleringen av anställningsvillkor och sociala rättigheter sällan som säkerhetshot, utan snarare som omställningsproblem. Det som vissa tolkar som en globalisering av osäkerheten tolkar andra rätt och slätt som framtiden, eftersom det ligger i linje med nyordningen av samhället enligt de stora investerarnas intressen. Dessutom tenderar rädslor av mycket olika karaktär att komprimeras till "en distinkt och överväldigande omsorg om den personliga säkerheten". (56) Den otrygghet som kommer av förändrade materiella förhållanden omtolkas till en fråga om trygghet mot brott.

2003.10.23