En konstnär kan ägna sig åt vilket tema som helst, det är bara hon/han som bestämmer sin inriktning. Av tradition sysslar konsten med allt ifrån politik, sociala och psykologiska problem, religiös konst. Ja det finns i princip inget som konsten inte kan gripa sig an.
Men man finner mycket litet av ett förhållningssätt till den naturvetenskapliga och matematiska forskningen inom den fria konsten. Man skulle kunna säga att det är ett svart hål där ingen energi når ut.

Visserligen har det under de senaste 5-10 åren poppat upp olika projekt som haft namnet Vetenskap och Konst i sig. De har ofta varit initierade från högskolor och universitet för att i någon mån förmå konstnärer att på ett trevligt sätt föra fram forskning, gärna som pedagogiskt, illustrerande arbeten. Dessa projekt har varit kortvariga försök att vilja föra ut naturvetenskap och teknik på ett annat sätt, kanske för att locka studenter (kris inom naturvetenskapen och teknikutbildningarna) eller kvinnor (det vet ju alla att kultur lockar kvinnor). Man har också haft som mål att inspirera lärare och studenter. I dessa projekt har man i få fall försökt förstå den konstnärliga utgångspunkten och inte heller har man gjort sig medveten om vad man vill ha konstnären till.

Ofta har projekten från konstnärernas sida uppfattats som en omedveten önskan att ge en pedagogisk bild av forskningen. Ingen av dessa tankar är "fel" i och för sig, men i alltför få fall har man försökt att förstå den konstnärliga utgångspunkten. Man har inte heller varit tillräckligt medveten om vad konst sysslar med. I de flesta fall leder projekten inte till att konstnärerna fortsätter att konstnärligt skapa sig en hållning och insikt om den vetenskapliga världen, för att i förlängningen i sitt arbete som självständig konstnär självmant ta sig an detta tema från olika håll och aspekter.

Problemet är inte att locka fria konstnärer till den här typen av projekt, utan problemet är att det sällan leder vidare till ett mer fördjupat konstnärligt förhållningssätt och i förlängningen konst, som använder den här typen av teman. Naturvetenskap, teknik, matematik är av tradition ämnen som många konstnärer anser sig kunna avvara. Det finns t o m en stolthet i att nästan vara matematisk analfabet, det är åtminstone inget de flesta konstnärer beklagar. Även inom den övriga konst- och kulturvärlden (som museer, curatorer, rescensenter, kulturskribenter), som konstnärer är helt beroende av i sitt professionella arbete, finns det mycket lite, om ens någon insikt i den vetenskapliga metoden, dess historia eller dess processer. Och därför känner inte en kulturskribent till vad Mörk materia är när en bok av Aase Berg med den titeln kom ut för ett par år sedan. Vår världsbild är präglad av det vetenskapliga paradigmet men det märks bara som en omedveten impuls i konstnärernas och kulturskribenternas verk och texter.

Inom forskarvärlden är omedvetenheten stor om vad den konstnärliga arbetsprocessen innebär. Många forskare kan sägas veta mer om kultur än vad konstnärer vet om matematik, men det innebär inte att forskaren har en aning om den process som äger rum innan ett verk är färdigt att visas. Att vara kulturkonsument är ju något helt annat än att vara en del av tillblivelsen av ett verk. Här finns en av många likheter mellan konstnären och forskaren; det är en lång process och många val och bortval innan det finns ett resultat att visa. Så grunden för ett samarbete och en djupare förståelse borde vara uppenbar.

En annan grundläggande likhet är att forskaren själv väljer det område han/hon forskar inom. Konstnären väljer också sin utgångspunkt. Ett faktum är att få konstnärer väljer att gestalta eller kritiskt granska vetenskapliga världsbildsfrågor eller forskningsresultat. Vad beror det på? En orsak kan vara att konstnärer i kontakt med den organiserade akademiska världen och de komplicerade frågor som man arbetar med, känner sig underlägsna. I många av Konst och vetenskapsprojekten har det också funnits en outtalad förväntan att konstverket ska förklara vetenskap!

De absolut bästa personerna att populärt förklara vetenskap är forskarna själva och många av dem är strålande pedagoger. Det är bäddat för besvikelser om man tror att en konstnär skulle kunna ge något annat än en mycket ytlig bild av det en forskare har arbetat med i åratal! För konstnären leder det antagligen till att han/hon inte heller återkommer till området igen.

Utifrån vad jag skissat ovan och med den erfarenhet jag har av samarbetsprojekt som jag själva varit involverad i anser jag att det behövs ett centrum för konst och vetenskap där man fristående från vetenskapliga organisationer och strukturer arbetar med att
1 - förstå varandras arbetsvillkor
2 - skapa kommunikation mellan grupperna

för att på sikt skapa ett kulturellt klimat där även vetenskapliga aspekter och världsbildsfrågor ingår som en del av det som konst och kultur kan använda sig av som utgångspunkt för sitt arbete.

Varför ska konstnärer välja att arbeta med dessa områden i sin konst? Om skälen till att konstnärer inte väljer att arbeta med dessa teman stämmer med det som skissats ovan, så måste vi skapa en möjlighet för konstnärer att få möta forskning och dess olika aspekter på ett annat plan.

Vår vardag är präglad av den världsbild som vuxit fram under den vetenskapliga tidsåldern och av den tekniska revolution som datorer och Internet gett oss. Som konstnär väljer man sitt tema efter vad som angår en och efter den tid man lever i. Om man aldrig stöter på naturvetenskapliga aspekter i de böcker och tidskrifter man läser, hur ska man då ens kunna veta om det är något som intresserar? För forskare är det intressant att kunna ha möjlighet att diskutera och få en annan blick som kritiskt granskar och konstnärligt ger en bild av den forskning som pågår

Vad får konstnärerna ut av samarbetet med forskaren?
Konstnärer kan i ett jämställt sammanhang på ett prestigelöst sätt ta till sig fascinationen i den naturvetenskapliga världsbilden och få kontakt med intresserade forskare som verkligen ger sig tid att förklara och förmedla den fascination som fått dem att själva välja det de forskar om. På sikt även få en ny utgångspunkt för sin konst.

Vad får forskaren ut av samarbetet med konstnären?
Forskare får syn på nya frågeställningar omkring sin forskning. Hittar åter till den fascination som fick dem att välja det de forskar om. Vetenskap och dess olika frågeställningar kan på sikt få en mer naturlig plats i kultur och samhällsliv. Forskarna får en bättre förståelse för konstnärers arbetsmetod. I enstaka fall kan detta kanske berika forskarens eget arbete direkt, men den huvudsakliga vinsten är att forskaren kan bättre uppskatta vad som driver en konstnär framåt och hur ett konstnärligt verk tar form. Detta ger forskaren redskap att bättre närma sig den konstnärliga världen i en samarbetssituation med konstnärer.

För både konstnär och vetenskapsman handlar det mindre om konkreta iscensättningar eller en pedagogisk förklaringsmodell - det är ganska poänglöst att låta konstnären utföra eller avbilda fysikens metaforer. Det konstnärliga förhållningssättet tillför istället ett annat synsätt, en annan hållning. På samma sätt kan vetenskapens strukturerade kunskapsinhämtande berika den konstnärliga processen.

2002.10.24

Monica Sand är konstnär boende i Stockholm och hedersdoktor på Ckalmers

Monica Sands hemsida
Besök även Zero Gravity
och Fysikens rum