Globaliseringen har knappast undgått någon under senare år. Den innebär snabbare kommunikationer över gränser och en hastig sammanblandning av kulturer. Men vår tids globalisering präglas också av en ekonomisk världsordning med nyliberalismen som ledstjärna, som under de senaste årtiondena inneburit en allt mer skenande och brutal kapitalism, med allt frekventare kriser som i slutändan alltid drabbar de svagaste människorna och nationerna värst.

Som bekant har det under de senaste åren växt fram en brokig och världsomfattande rörelse mot de förödande effekter som den nuvarande världsordningen för med sig. Den färska antologin Globalisering hur då? är skriven av forskare och aktivister som på olika sätt är engagerade i denna globala rättviserörelse; de flesta är svenskar men där återfinns också några utländska namn, som den kända franska Attacprofilen Susan George. Bokens uttalade syfte är diskutera de vägval som man anser att rörelsen nu står inför. Den har lyckats lyfta fram de världsekonomiska frågorna på dagordningen och gjort att begrepp som Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO) nu ingår i det allmänna medvetandet, inte minst tack vare de uppmärksammade massdemonstrationerna i Seattle, Prag och Genua. Men denna taktik har nu börjat spela ut sin roll, säger man, och det gäller att gå vidare.

Till att börja med tydliggör flera av bokens artiklar själva grundproblemet, nämligen utsugningen av världens fattiga genom den nyliberala politiken. Det är de fattigaste länderna som drabbas hårdast av den ökade ekonomiska instabilitet som följt av att spekulationshandeln gått i spinn och att kapitalet kan röra sig lättare mellan nationerna. Många av tredje världens länder har hamnat i en skuldfälla och sedan av IMF och Världsbanken tvingats till så kallad strukturanpassning. Med detta menas nedrustning eller privatisering av hälsovård, utbildningsväsen och andra offentliga sektorer, liksom öppnande av länderna för det transnationella kapitalets rovdrift. Samma idéer har också kommit att prägla det nyligen bildade WTO, genom vilket alla länder förväntas ändra sin politik i nyliberal riktning för att lämna spelet så fritt som möjligt för de privata företagen. Dogmen om det privata ägandets helgd underlättar för multinationella företag att ta patent på livsviktiga mediciner och grödor. Vad allt detta leder till visas med all önskvärd tydlighet i denna bok. I ett av "strukturanpassning" särskilt hårt drabbat land som Zambia har medellivslängden minskat från 54 till 37 år och spädbarnsdödligheten femdubblats mellan 1990 och 2001. Men sådant brukar inte nämnas i de nyliberala ekonomernas värld; där försvinner lidande, svält, död, sjukdomar och självmord bakom kliniska siffror om BNP, handelsbalans och budgetunderskott.

Den globala rättviserörelsen är ytterst heterogen och förenas endast i kritiken av den nyliberalt präglade globaliseringen. Dess företrädare har vitt skilda åsikter om exakt hur mycket det ekonomisk-politiska systemet i världen ska förändras. Man enas om krav som skuldavskrivningar för u-länderna, och att det nuvarande världsekonomiska systemet på olika sätt måste regleras så att sociala och mänskliga faktorer ges större tyngd. Men sedan? Är man bara emot den nyliberala versionen av kapitalismen, eller vill man avskaffa kapitalismen helt, eller något däremellan? Denna åsiktsbredd återspeglas i Globalisering hur då?

Revolutionära perspektiv saknas inte i boken, men sett i stort kan man säga att relativt moderata målsättningar dominerar. Man föreslår snarast vad som lite grovt skulle kunna kallas socialliberala eller socialdemokratiska strategier. Ett exempel är Susan Georges förslag om en generell beskattning av internationella företag. Ett liknande uppslag är den omtalade Tobinskatten, som Attacrörelsen utropat som sin målsättning och som innebär att man beskattar alla finansiella transaktioner där olika valutor växlas mot varandra. I Deniz Kellecioglus uppsats om Tobinskatten framgår det tydligt att syftet med denna ursprungligen var att tygla den spekulationshandel som ansågs destabilisera hela det ekonomiska systemet. En sådan skatt avser alltså i grunden att motverka avarter inom systemets ramar. Detta hindrar naturligtvis inte att en Tobinskatt vore önskvärd på kort sikt även för dem som har mer långtgående samhällsomdanande mål, och naturligtvis i än högre grad för alla dem som känner av nyliberalismens mordiska verkningar ända in på bara skinnet.

I samma reformistiska fålla kan man placera det bidrag i boken som mest utförligt svarar på antologins grundläggande fråga om hur rörelsen bör agera framgent, nämligen Hans Abrahamssons ambitiösa handlingsteori om så kallad konfrontativ dialog. Denna går i korthet ut på att rörelsen ska stärka sin position genom att utmana eliten i en sorts ständigt pågående debatt om de centrala sakfrågorna. Därigenom utkristalliseras intressemotsättningarna tydligare och svetsar samman den egna rörelsen. Målet är att lyckas uppnå samma slags "jämviktsläge" i världsekonomin som fanns under den keynesianskt influerade tiden mellan andra världskrigets slut och 1970-talet, innan nyliberalismen släpptes lös. Abrahamsson anser att tiden nu är mogen för en sådan ideologisk kompromiss, på grund av att makthavarna börjar inse att den skenande nyliberalismen håller på att barka åt skogen, och att de därför måste ta intryck av den globala rörelsens krav på en reglerad internationell handelsmarknad, skuldavskrivningar och så vidare. Med andra ord tycks syftet med Abrahamssons strategi vara något slags Saltsjöbadsavtal på internationell nivå. Naturligtvis vore detta ett enormt framsteg i jämförelse med hur fullkomligt barbarisk situationen är nu, men man kan fråga sig om inte hela strategin är lite för optimistisk. Är det inte ett önsketänkande att man ska kunna så att säga prata kapitalet till bättring? Hur som helst kommer säkert Abrahamssons teori att stimulera till en värdefull och konstruktiv debatt.

Borgerliga media och intellektuella brukar vanemässigt stämpla motståndarna till den nyliberala globaliseringen som "globaliseringsfiender" och trångsynta nationalister. De återkommande toppmöteskravallerna, exempelvis i Göteborg, har också gjort det populärt att mer eller mindre subtilt associera alla demonstranter och vänsteraktivister till dem som man i avhumaniserande syfte kallar "huliganer" eller "terrorister". Inte minst efter World Trade Centers fall har man excellerat i att koppla samman dem som motsätter sig den globala nyliberalismen med talibaner och andra tacksamma fiender till det "öppna samhälle" som den nuvarande världsordningens försvarare brukar tala om. Så även om de stenkastande demonstranterna har utgjort en försvinnande minoritet och polisens uppträdande bär en tung del av skuldbördan för det våld som förekommit vid de uppmärksammade kravallerna, har den globala rättviserörelsen i viss mån blivit något suspekt i allmänhetens ögon, inte minst på grund av den vinklade mediabevakningen. Av denna anledning har många inom rörelsen menat att man måste vara ännu tydligare än hittills i avståndstagandet och motarbetandet av det svarta blocket och liknande grupper, helt enkelt för att inte skrämma "vanligt folk". Kring denna problematik resonerar framför allt Johan Jaatinen i antologin.

En annan angelägen uppgift, som också är defensiv men ändå nödvändig med tanke på det politiska klimatet, är att ständigt påvisa den himmelsvida skillnaden mellan dem som kritiserar den nyliberala globaliseringen och dem som är motståndare till globaliseringen som sådan. Mattias Gardell ägnar sitt bidrag åt de senare, åt de huvudsakligen högerinriktade rörelser som reagerar på globaliseringen genom nationalism eller religiös fundamentalism. En sådan strömning är islamismen, som av Gardell behandlas på ett övertygande och relevant sätt med händelserna efter 11 september i perspektiv. Han visar hur islamismen är en reaktion på Västs dominans i världen och ofta en ren spegelbild av västlig orientalism och islamskräck, men att den också växte sig stark mycket tack vare västmakternas stöd under det kalla kriget. Hans beskrivning av Bush och bin Laden som samma andas barn är mycket träffande och rentav underhållande (i den mån man kan tala i sådana termer när det handlar om något så allvarligt).

Till sist betonar Mattias Gardell något som egentligen borde vara helt självklart: att oppositionen mot den nuvarande världsordningen måste vara rent global och internationalistisk till sin karaktär. Han kan inte undgå att ge en känga åt de tendenser som trots allt finns i vissa delar av vänstern att betrakta nationalstaten och det nationella oberoendet som självändamål. Det går ju alldeles utmärkt att argumentera mot exempelvis svenskt EU- eller EMU-medlemskap utan att behöva förfalla till nationalistiska klichéer om att särskilt "svenska" värden hotas.

Egentligen är det märkligt att de krav som den globala rättviserörelsen ställer av så många anses vara så radikala och långtgående, ja kanske till och med extremistiska. Det är om något en indikator på hur högervridet samhällsklimatet blivit. Ett framsteg är det i alla fall att det finns en större medvetenhet om problemen nu än för bara några år sedan. Men om man vill få bredare stöd från allmänheten i ett land som Sverige, måste man säkert ännu starkare betona hur den internationella ekonomiska politiken faktiskt påverkar vardagen även här, genom företagsnedläggningar och ett förändrat pensionssystem för att nämna något. Detta perspektiv tycker jag kunde ha fått lite mer plats i Globalisering hur då? I övrigt är boken mycket angelägen.

2002.10.24