"Hela det synliga universum är ingenting annat än ett varuhus fyllt av bilder och tecken", skrev Baudelaire. Och vad är den synliga Nord i Elisabeth Rynells senaste roman Till Mervas, om väl inte ett varuhus, så väl ett landskap av bilder och tecken? När Rynell återkommer efter genombrottsromanen Hohaj, handlar det åter om geografins och det mänskligas utmarker.

Efter 20 år anländer ett brev från ungdomskärleken Kosti. Martas grundval skakas, och det förflutnas mörker stiger upp till ytan som skärvor, brottstycken av hur syskonskaran tvingats bevittna faderns misshandel av modern, våldtäkt inbegripet. Marta fick synen på kvinnan som ett avelsdjur samtidigt inbankad i sig, varför relationen till Kosti spricker då denne inte vill skaffa barn. Istället ordnas graviditet via ett one-night-stand, men pojken som föds är gravt handikappad. På hans 14-årsdag krackelerar Marta psykiskt, dödar sonen och hamnar på vårdanstalt. Åter i samhället, befinns Marta ännu i ett själens fängelse när Kostis brev anländer.

Till Mervas kan alltså läsas som en allegori över det undermedvetna. Som Walter Benjamin formulerat det i sitt "Passagearbetet" "Också vår vakna tillvaro är ett land, i vilket det på fördolda platser bär av ned i underjorden, ett land fullt av obemärkta platser där drömmarna mynnar ut".

Oundvikligen blir Rynells roman lätt banal, om man skall se till dess invanda genre och litterära klichéer. Jag tänker på handlingens tvenne arkeologer, det klassiska nedstigandet i underjorden, den slutliga upptäckten av mytologins sjunkna paradisö. Bakom Marta och Kosti anar man hur "Jason och Medea" - svekets man och barnamörderskan - stigit ur antikens farkost för möta bibelns "Marta och Kristus" - den ordningsamma och förlösaren. Att scenariot förlagts till norrländsk utmark, och att samisk myt intagit Atlantis plats - det kan aldrig bli originellt i sig.

Men Till Mervas är mycket mer än så. Det handlar om Rynells okuvliga språk, det handlar om den realistiska berättelsenivåns mustiga materialitet och som gör den allegoriska läsningen undanglidande. Nu bygger allegorins berättelse ofta in ett moment av mekanisk ritualitet, och blir besvärjande snarare än känslig runt de ämnen den behandlar. I ett sådant besvärjande finner jag också romanens inre styrka: ett besvärjande av individens möjlighet och ansvar att bryta sig ur en skenbar social determinering. "Livet måste vara en berättelse, annars krossas man under det" lyder romanens motto och samtidiga försvar för romankonst. Med livsberättelsen sammanfogad till ett helt, blir distansen till den egna personen och bakgrunden möjlig. Rynells budskap är här att livsberättelsens och därmed också människans helande samtidigt kräver ett utträde ur rollen som en passiv, isolerad åskådare. Man måste bli sedd - men slutligen också att bli sedd "seende". Enkelt uttryckt: måste man se sig själv, sin kommunikation, sitt agerande i ljuset av den andre. Huvudpersonens slutliga "förlåt" är inte helt lättsmält för läsaren. Men likväl romanens bärande balk.

2002.10.24