Konst har blivit ett akademiskt ämne som man kan forska inom. Den inneboende motsättningen mellan konst och vetenskap kan undvikas om konsten får utveckla sina egna forskningskriterier.

I inledningen till "Animalierikets ordning och sammanhang" som Emanuel Swedenborg slutförde i december 1739, beskriver han den metod han hädanefter avser att arbeta efter. Den nya metodiken skall ersätta hans tidigare - en metod av rastlöst och konventionellt exempelsamlande som dittills, vid hans medelålder, producerat ett vetenskapligt livsverk nästan utan motstycke. Han betecknar den nya metoden som mer intuitiv; från ett begränsat antal fakta avser han att göra synteser, sammanfattningar om förbindelser, analogier, ändamål. Ett sätt att tänka, skriver han, som väsentligen är förbehållet diktare, musiker och målare. Genom denna metod nås sanningar, påstår han, som annars är utom räckhåll.

Swedenborgs otålighet, hans benägenhet att spekulera och beskriva det som vi egentligen inte kan uttala oss om, avspeglar ganska väl ett av de främsta och viktigaste åligganden som konsten i vår kultur tilldelats - eller möjligtvis tagit på entreprenad. Uppgiften består i att vara ett ingenmansland, ett område där de gängse överenskommelserna kan läggas åt sidan, där den etablerade makten, ordningen, moralen, smaken och de rotfasta bevisen kan ifrågasättas, där motbilder kan presenteras utan att avsändaren avkrävs stödjande belägg och fotnoter, utan upprepade experiment som leder till samma resultat. Konsten, har vår västerländska kultur bestämt sig för, skall vara fri och det ovan beskrivna är några av de sätt den kan nyttja sin frihet. Kring detta råder uppenbarligen konsensus. De näraliggande exempel på motsatsen som föreligger i nittonhundratalets historia upplevs i vår kultur som starkt avskräckande, till exempel nazismen och de kommunistiska diktaturernas konst och kultursyn. Inom vår - den västerländska kultursfärens - idé om konstens ordning kan det osägbara, otänkbara, bortträngda uttryckas. Detta förhållande är funktionellt i vår samhällsmodell. Konsten kan - bland mycket annat som den också kan - vara en katalysator, en ventil och en ursoppa för ett annorlunda och nytt tänkande och/eller synsätt. Den tolkning som vår kultur gjort om konstens frihet, att ge den absolution från att bevisa sina påståenden, är fundamental för dess sätt att fungera och dess funktion i samhällslivet.

Av dessa skäl uppstår naturligt spänningar när konsten skall infogas i en akademisk diskurs som starkt blivit präglad och fortfarande präglas av beläggandets ordning och odling. Även om det finns intensiva motsättningar mellan olika vetenskapssyner inom det akademiska fältet förenas de flesta i en massiv majoritet och motvilja inför tanken på att det som konsten kan tillåta sig skulle kunna kallas vetenskap. Ett införlivande av konsten och konstnärerna i den akademiska diskursen på forskningsnivå kan inte undvika denna motsättning. Det provisoriska svaret bör vara - såsom det redan praktiseras på kandidat och magisterutbildningarna på konsthögskolorna - att konsten får möjlighet att utveckla sina egna forskningskriterier och ta till vara den särart som den redan givits som samhällsfenomen. Då kan konsten utgöra en dynamisk resurs inom det akademiska samtalet.

Konst som akademiskt forskningsämne förenar den reella produktionen och gestaltandet av verk med aspirationer på att kallas för konst utförda av konstnärer samt att konstnärerna iakttar och reflekterar över den process som leder fram till manifestationen av detta/dessa verk. Ämnet består således både av skapandet av ett eller flera verk samt reflektionen kring deras tillkomstprocess av dess upphovsman/kvinna - verkets förste betraktare. Reflektionen över denna process dokumenteras, analyseras, redovisas och kommuniceras. Ämnet karaktäriseras också av reflektionen över vad som gör att dessa verk kan utnämnas till konst. Ämnet utgår i denna senare del främst från den konstnärliga processen men använder den vetenskapliga kunskapsbildningen kring dokumentation, reflektion och redovisning för att förmedla denna process.

Konstbegreppet skiftar över tid och sammanhang. Konstbegreppet är här uttryckt såsom det förstås för närvarande i vår kultursfär och inom den konstnärliga diskurs i vår samtid som har en stor och -relativt sett - avancerad kunskapsbildning om sin egen tradition, exempelvis Konsthögskolan som miljö. Ambitionen med ämnet är att fokusera sådan konstnärlig framställning och gestaltning som syftar till att förnya, fördjupa eller utvidga konstbegreppet. Ämnet avser därför inte att sysselsätta sig med den stora konstnärliga produktion som upprätthåller och återskapar den konstnärliga traditionen utan vill istället vända sig mot det som tillför nya aspekter, fördjupar kända aspekter eller överträder det redan vedertagna. Ämnet avgränsar sig också mot andra förståelseformer och analys av konst såsom den tar sig uttryck i exempelvis konstvetenskap och konstpedagogik. Detta genom att till skillnad mot dessa enbart fokusera konstnärens eget reflekterande över sin process. Konstnären är visserligen bara en betraktare bland andra och har egentligen inget tolkningsföreträde till sitt eget verk. Men ämnet syftar till att skapa ny kunskap kring den konstnärliga processen, samt visa hur ny konstnärlig kunskap - kunskap som har som ambition att försöka förändra, förskjuta eller fördjupa den samtida diskursens konstbegrepp - vinns.

2002.10.24