Det är en altruism att inleda med påpekandet att konstarter sedan antiken förhållit sig, underkastat sig och revolterat mot vetenskaperna. Vem skulle förneka betydelsen av Pythagoras och Euklides för konsternas formella ideal under antiken eller deras aktiva roll att bestämma skulpturens och arkitekturens ideal under flera århundranden. Vem skulle inte tänka på optikens betydelse för 1400-talets måleri och för centralperspektivet? När man idag återigen ställer frågan om relationen mellan konst och vetenskap, så har relationens båda parter hunnit utveckla relativt självständiga och avgränsade verksamhetsområden och är idag i färd med att montera ner dessa paradigmatiska gränser. Relationen är onekligen både invecklad och mer problematisk än någonsin.

Låt oss utgå ifrån det som idag kallas för bio-konst. Den brasilianska konstnären och professorn i konst och teknologi vid Chicago Art Institute, Edurado Kac, arbetar sedan 80-talet med modern teknologi. Det kan röra sig om genetik och självlysande transgeniska kaniner, internet och den virtuella närvaron, holografiska dikter, implantationer med mera. Hans senaste utställning visas nu på La maison européenne de la photographie i Paris. På en vägg i ett mörklagt rum finner man projektionen av en vers ur bibeln, skapelseboken: "Och har ställt under Er havets fiskar, himlens fåglar och allt levande som rör sig på jorden!". Kac har översatt versen till ett morsemeddelande och sedan kodifierat resultatet i parvisa DNA-proteiner.

Resultatet är en sorts syntetisk arvsmassa som har införts i bakterier som därefter utsätts för ultraviolett strålning. Anordningen bestående av två ultravioletta lampor samt en bakterieodling, är placerad på en piedestal. Bakterierna är dessutom försedda med självlysande proteiner i gul och cyan. En bildprojektor visar en förstorad bild av detta mikrokosmos på väggen. Besökaren kan med hjälp av en dator interagera och bestämma strålningens längd och sekvensering och därmed delta i mutationen av bakteriekulturen. Det samma kan göras på distans ty anordningen är förstås kopplad till internet.

I Kacs utställning finner man en hybrid av två rum: laboratoriet och utställningsrummet. De begreppsliga och de sinnliga gränserna mellan det vetenskapliga experimentet och det konstnärliga utforskandet, mellan det visuella och det virtuella och mellan publiken och det som är "verket", upphävs.

På en annan och mer grundläggande nivå finner man en sekvens bestående av dubbleringar och upprepningar: En text chiffreras (transformering av Bibeln till morsealfabet) för att sedan översättas till ett annat chiffersystem, som i sin tur är resultatet av ett vetenskapligt kodifieringsarbete (genetiken). Detta skapar i sin tur nya kodifierbara mikrostrukturer, synliga och återigen kodifierbara som komponenter i en visuell helhet. Det är ett översättnings- och överföringsarbete som går från kod till kött, från text till kropp och från kropp till nya analoga artefakter. En fullbordad, utopisk transsubstantiation. Det omvandlar skapelseakten till en kretsgång av ingripanden och modifieringar, av kodifieringar på flera nivåer (ord, morse, genetik, ljussignaler, digitala data). En kretsgång som bildar en sluten cirkel liksom genom magi eller trolleri. Ty det är, när allt kommer omkring och trots rummets sobra utredning, trolleriets register som Kacs konst aktualiserar. Magiska ord som animerar det själslösa: ett animistiskt universum.

Själva utställningsrummet är ett "snyggt" arrangemang: svarta väggar, små dekorativa ultravioletta lampor i samma färg, väl undangömda projektorer och kablar, visuella effekter på datorskärmen, ett brusande ljud i bakgrunden. Något mellan en estetiserad utställning på naturhistoriska museet och ändå litet mer än så. Det är detta "litet mer än så" som kanske förtäljer något väsentligt om denna form av konstnärlig verksamhet. Det är inte de små skillnadernas konst, utan det välavvägda lilla extra, det som är precis lagom. Det är lagom estetiserat, lagom laboratoriemässigt, lagom konceptuellt och lagom kontroversiellt. Det lyckas knappast inrätta sitt självständiga rum i intervallen mellan den nya teknologin och det konstnärliga rummet och det är, skulle någon kunna påpeka, kanske inte heller syftet. Just detta är problemet. Problemet är att det inte finns några påståenden, affirmativa åtbörder. Det finns enbart ett ändlöst resonerande i tekniska termer. Istället för en dynamisk dialektik mellan dröm och protein, mellan kognition och vansinne, mellan subjektivitet och ordning finner man trolleriets charm, animismens kretslopp.

Detta påstående gäller nog en stor del av den samtida hitech-orienterade konsten. Man lämnas med samma intryck i utställning efter utställning, det må nu vara bio-konst eller transorganiska artefakter, Eduardo Kac, Ed Bennet eller Christophe Luxereau.

Man glömmer idag att vetenskap inte är det samma som teknologi. Vetenskapligt arbete är inte och har inte satt sina mål efter den omedelbara teknologiska avkastningen. Det har inte varit fallet med Pythagoras reflektioner över de naturliga talen, eller Cantors teorem eller Max Plancks partikelfysik. Teknologi är däremot den kapitalistiska omsättningen av det vetenskapliga arbetet, en nyttoorienterad läsning av de vetenskapliga formlerna. Teknologin har att göra med utbyte av varor, kodifierade objekt som kan översättas ömsesidigt i enlighet med ett monetärt teckensystem. Det handlar med andra ord om kommunikation och det mervärde eller den njutning som kommunikationen kan alstra.

Jag skrev att man glömmer distinktionen mellan vetenskap och teknologi. Denna glömska är dock ett symptom. Den visar att teknologin idag är betydligt mer inflytelserik än vetenskapen. Den tar betydligt större plats och får uppmärksamhet i en utsträckning som varken teoretisk fysik eller matematik kan konkurrera med. Teknologin är den väloljade representationen av det vetenskapliga arbetet. Den föreställer vetenskaplighet.

Den nya konsten kan nog betraktas som fortsättningen på en historia som strängt taget tillhör 1900-talet. Fascinationen inför den bullrande smattrande maskinen, Marinetti, tågets framfart, fabriken, urverk och mekaniska anordningar. Denna lyriska inställning till tekniken låter man ta över i fascinationen inför ny teknik, nya maskiner som påstås sudda bort skillnaden mellan transport, kommunikation och signalöverföring. Dock har det under historiens gång skett en betydelsefull förskjutning. Om 1900-talets anti-konstnärlig konst kunde uppfattas som ett "angrepp mot den estetiska formen", är samtidens teknologiska konst ytterst mån om att formge sin omgivning, inte sällan i en ironisk nyklassicism (ett arv från postmodernismen). Om 1900-tals konstnärers anordningar angrep maskinens grundläggande definition, det vill säga dess funktionella ändamålsenlighet, så är dess samtida arvtagare mer eller mindre fascinerade av maskinens funktionsduglighet. Den moderna aktivitet som kallas för "design", kombinationen av funktion, estetik och samhällsmoral, har inte bara befäst sin position utan snarare börjat diktera sina villkor i de rum som tidigare hade intagits eller inrättats av modernister.

Mycket av den konst som här har omtalats vittnar om ett litet faktum: Teknikens hegemoni över det som kan förmodas bli ett konstverk. Det kan inte finnas någon aktiv konstnärlig tillägnelse när och om man låter sig assimileras i det av dataapplikationen redan organiserade rummet. Där skapar man enbart det som detta rum redan har sanktionerat som tänkbart eller visualiserbart.

2002.10.24