Eftersom människan är en kulturvarelse, till skillnad från djuren, är humaniora väsentlig för oss människor, för att forska om, förvalta och vidarebefordra den mänskliga kulturen - har jag i min naivitet alltid tyckt och trott och krångligare än så behöver det inte vara. Alla kulturvarelser har naturligtvis ett intresse av att en sådan verksamhet fortgår, har jag tänkt. Men så enkelt är det förstås inte. Ingenting är enkelt vad gäller den frågan förstår man efter att ha läst boken Humaniora utan Humanism - Humanism utan Humaniora.

Boken är en antologi som grundar sig på en diskussion om humaniora som ägt rum i Göteborg åren 2000 och 2001, läser jag i inledningen, och denna diskussion har antagit "olika ansikten".
Först publicerades en serie inlägg i Göteborgsposten om humaniora, sedan anordnade ABF ett symposium om ämnet, med samma titel som boken. Därefter tryckte man en bok om alltihop och i boken presenteras tidningsartiklarna tillsammans med inlägg från diskussioner vid nämnda symposium. Det kan knappast bli annat än rörigt och tämligen grunt. Tidningsartiklar brukar nu inte ha plats för några mer djuplodande analyser av någonting och tryckta diskussioner blir nästan olidliga att läsa eftersom inläggen sällan kommer i den ordning som talarnas inlägg borde komma i för att bli begripliga och gester och minspel som betyder så mycket i talsituationer inte kommer med i texten. Intrycket av sådana diskussioner i tryckt form blir mestadels att den ena talar i november och den andra i mars. Men huvuddelen av boken utgörs ändå av skriftliga inlägg så de där referaten av de muntliga övningarna kan man ju nöja sig med att skumma igenom.

Huvudproblemet för dem som i boken uttalar sig om humaniora, är frågan om hur man ska legitimera humaniora, vad man ska ha humaniora till. Här varierar svaren, från Torbjörn Tennsjös förslag i början av boken (som han delvis tycks ta tillbaka i slutet av densamma) att humaniora egentligen är ganska meningslös, bortsett från att den kan vara kul för dem som sysslar med den, över förslag om att den kan användas för att kritiskt granska politiken, moralen, kulturen och samhällsutvecklingen, eller studera hur kulturen förändras, till att den borde utvecklas till ett verkligt bålverk mot obehagliga tendenser i samhället.

Utvecklingen inom biologin och den rådanden tendensen att förklara allt som orsakat av våra gener, betraktas av Stellan Welin som "både oroande och hoppfull"! "Den kommande genetiska kunskapen", förklarar han, "ger oss nämligen nya möjligheter att förstå och påverka mänskliga egenskaper och beteenden". (Vari det hoppfulla ligger när det gäller möjligheten att påverka mänskliga beteenden har jag lite svårt att se. Snarare börjar jag ana den katastrof som ligger i att alltfler läkare i allt högre grad bidrar till att göra just detta, med sina ofta måttlösa förskrivningar av lugnande eller stämningshöjande preparat och sömnmedel.)

Nå, Welin varnar också för just de möjligheter till missbruk som den nya genetiken kan resultera i, och han uppmanar till diskussioner om vad vi vill använda genetiken till i framtiden. Han föreslår sålunda att Humaniora bör spela en viktig roll för denna diskussion.

Men vem ska finansiera denna diskussion lyder frågan som hela tiden lägger hämsko på i stort sett allt som sägs i boken.

De flesta medverkande i antologin cirklar alltså räddhågset, såsom akademiker brukar göra i kontroversiella frågor, kring det faktum att forskning och utveckling i allt högre grad finansieras av industrin och kring frågan om hur humaniora ska bära sig åt för att få del av de pengar de finansiella eliterna avsätter till forskningsändamål.

Det är nu inte lätt att få pengar genom att förklara att man är bra på att kritiskt granska vad finansiärerna gör och konsekvenserna av det. I synnerhet inte om de senare har som första målsättning att tjäna mer pengar och helst vill bevara bilden sig själva som stora hjältar och välgörare och som mycket intelligentare än den övriga befolkningen, humanisterna inräknade. Så hur gör man, som akademiker, för att både behålla självrespekten och få del i de samhällresurser som i allt högre utsträckning samlas i företagens kassor, bankernas valv och direktörerna fickor?

Det här dilemmat har vetenskapsmän brottas med sedan den moderna vetenskapen började ta form. Först var det furstarna som hyrde folk att göra guld och då gällde det att ställa i utsikt att man nog skulle klara av den saken. Ibland hyrdes och hyrs vetenskapsmän för att tala om för folket vad folket behöver och för att legitimera att makten ligger där den ligger och i somliga fall hyrdes och hyrs de för att sprida mer glans över makthavarna, för att ge dessa en möjlighet att överglänsa andra makthavare.

Att problemet är stort inser man således lätt och att det inte går att tala klarspråk om det inser man också.

Men humanismen då, vart tar den vägen och hur är den relaterad till Humaniora? Har de båda fenomenen alls med varandra att göra? Nja det är väl tveksamt, i varje fall är det ingen av de medverkande, av dem som nämner frågan, som tvärsäkert hävdar att de har det och som vanligt är man inte överens om vad det ena eller det andra ordet står för. Kan man inte vara det kan man knappast föra en förnuftig debatt eller diskussion om saken. Karl Popper påpekade en gång att diskussioner om ords "verkliga" innebörder i grunden är meningslösa. Det finns ingen i himlen inskriven definition eller sann betydelse av ord och begrepp. Det ligger mycket i det men om en pratar om äpplen och en annan om päron så blir det inte något bra recept. Alltså gäller det att, åtminstone för diskussionen, först komma överens om vad man talar om.

Lisbeth Larsson, som bland annat fördjupar sig i ovannämnda fråga, ger också prov på den missuppfattning om marknaden, som är sorgligt frekvent bland universitetsfolk, i varje fall bland många humanister, vad gäller vårt utbildningsväsende, nämligen föreställningen att det är studenterna som är konsumenter av utbildning, som utgör universitetens marknad. Därför, antar hon, borde det vara konsumenterna, studenterna, som bestämmer vad som ska studeras.

I själva verket är det förstås inte studenterna som är konsumenterna, något jag har påpekat i andra sammanhang, utan avnämarna, de som senare ska använda sig av den utbildade arbetskraften, alltså företagen och den offentliga sektorn. Det handlar således om att skapa ett utbud av arbetskraft (på en arbetsmarknad där arbetslösheten ska garantera konkurrensen och därmed pressade priser) och detta utbud skapas och formas av statsmakterna med hjälp av skattefinansiering och i enlighet med vad kunderna, avnämarna anses vilja ha.

Denna missuppfattning får Lisbeth Larsson att föreslå att det råder en stalinistisk planekonomi på området. Vårt marknadsekonomiska system handlar emellertid inte om individernas frihet och om mångfald, även om propagandan försöker få oss att tro det. Det handlar om företagens frihet att nyttja, använda och slita ut människor som de behagar, om företagens rätt att servera människor det företagen anser vara lönsamt att producera, och lönsamt är bara det som man säljer mest av: Vill du köpa något udda så står du där med lång näsa och undrar vart din så omtalade valfrihet tagit vägen, och systemet handlar om att kontrollera individernas alla mått och steg. Det handlar om inskränkning av mångfalden och om total likriktning. Alla ska äta samma mat, Mac Donalds hamburgare, alla ska läsa samma tidningar Bonniers eller Murdochs, alla ska gå i samma skor, Nikes, och tänka samma tankar, (Bonniers i Sverige).

Sven-Erik Liedman menar att kunskaper inte är ofarliga och att sådana, i andra tider med andra idétrender, kan komma att användas på ett helt annat sätt än som var avsett då de producerades. Han har så rätt. Jag tänker på den moderna relativismen, som en gång, under den större mångfaldens sjuttiotal, tänktes demokratiserande och befriande men som idag lika gärna kan användas för att hävda att förintelsen aldrig ägde rum - och vilken förespråkare för relativistiska ståndpunkter eller postmodernistisk mystifikationism har några hållbara argument emot detta påstående - om alla berättelser är lika sanna eller lika falska eller om ingenting kan sägas med säkerhet?

Så med Björn Billing kan man fråga sig vart det kritiska uppdraget tar vägen i Humaniora (det lilla som någonsin funnits där). Det försvann totalt i den postmodernistiska dimman, förklarar någon och kan man tillägga, i spåren av den frihetsberövande och likriktande marknadsfundamentalismen.

Det finns dock glädjeämnen även i dagens postmodernistiska kaos: Studenterna strömmar nämligen till humaniora som aldrig förr. Men även detta är bekymmersamt. Problemet med detta, enligt somliga av de i boken medverkande, tycks vara vad man ska göra med studenterna, vad man ska lära dem eller utveckla hos dem och hur i all världen man ska klara av dem med de begränsade resurser man har. Dessutom anses det förstås utomordentligt sorgligt att man inte kan ta in ett obegränsat antal doktorander inom de ämnen som räknas till Humaniora.

Det senare bör nog snarare betraktas som frälsningen för alla dem som inte antas till doktorandstudier, eftersom de därmed tvingas ägna sig åt annat i livet, och förhoppningsvis då hamnar någonstans där de kan försörja sig och få pension så småningom. Trots allt behöver ju de flesta kunna äta och sova under tak också och alla har ju inte ett mångmiljonarv att leva på. Även generöst tilltagna doktorandbidrag ställer förr eller senare den doktorerande inför den nakna sanningen, att man måste vara efterfrågad på arbetsmarknaden och det är, som de flesta i boken konstaterar, direkt eller indirekt, numer få humanister.

Dystert alltså, verkar det, och inte speciellt hoppfullt vad gäller humanioras framtid, och ännu dystrare kanske vad gäller humanismens.

Men visst är boken bitvis rolig att läsa, i synnerhet om man känner eller känner till de personer vars åsikter förs fram i boken. Det är ju alltid kul att få reda på vad känt folk tycker om saker och ting.

Jag betvivlar dock att den som tar itu med den här boken blir klarare över vad som avses med titeln Humaniora utan Humanism - Humanism utan Humaniora. Så jag får väl sluta med en truism: Det är i själva samtalet, diskussionen, som nya tankar föds och det är väl i det sammanhanget en sådan här bok kan ha en funktion att fylla, en åsikt som jag delar med flera av de medverkande i boken.

2002.10.24