| |
|
|
Idræt, krop og demokrati Red: Ove Korsgaard, Bo Vestergaard Madsen,
Niels Kayser Nielsen |
|
Demokrati medverkar till att skapa en underbar arena för det talade och skrivna ordet. Men så snart detta är sagt kommer kraven på ett flertal preciseringar. Den senaste demokratiutredningen gjorde ett ambitiöst försök att precisera och debattera begreppet demokrati i en skriftserie på 32 häften och på en akademisk rapportserie på 13 volymer. Många av dessa var så spännande att vi kände oss tvingade att skriva om dem i Alba. Låt oss gymnastisera lite med den första meningen och utgå från det talade och skrivna ordet. Det verkar på en arena. Men vilken är kopplingen mellan den och demokratin? Vilka är förutsättningarna som skapar denna koppling? Räcker det med abstrakta principer? Svaret är nej, menar Korsgaard m.fl och jag håller med. Kroppen är en av de viktigaste och samtidigt kanske minst uppmärksammade förmedlande länkarna mellan demokrati och arena eller samhälle. Boken Idræt, krop og demokrati ingår i ett danskt forskningsprogram om vuxenutbildning, folkupplysning och demokrati. Att just kroppen hamnar i fokus i en av skrifterna är inte konstigt när Ove Korsgaard medverkar. Han tillhörde under 80-talet en liten grupp idrottsteoretiker knutna till idrottsfolkhögskolan Gerlev utanför Köpenhamn. De lyckades få pengar till en gästprofessur och importerade idrottshistorikern Henning Eichberg från Tyskland. Tyskland dominerade den europeiska kritiska idrottsdebatten under 70-talet, men där tynade den sedan bort i all stillhet. De svettiga idrottskropparna berördes aldrig av de vackra analyserna. Danskarna däremot hade förhoppningar om att få en koppling till utövande idrott, med sin förankring i folkhögskolekulturen. Men i början tog de vid där tyskarna befann sig och gav ut tidskriften Centring. Den blev snabbt Nordens, ja kanske Europas mest spännande idrottsteoretiska tidskrift. Under 80-talet kunde man se början till en förändring av idrottsutövandet. Anslutningen till traditionella lagidrotter tenderade att minska, medan nya aktivitetsformer växte: inlineåkning, rullbrädeåkning, innebandy, jogging och gymkulturen, för att bara nämna några. Nu försökte man bidra med en konkret debatt på Gerlev och man byggde en sporthall efter nya principer. Aktiviteterna skulle kunna utformas mer flexibelt än i en vanlig gymnastiksal i en vanlig skola. Utomhus byggdes anläggningar som anknöt till gamla lektraditioner. Öppenheten för nya idrottsformer är idag större än kanske någonsin, men det är svårt att förutse vad som lockar massorna. Som försöksarena och forum för en kritisk idrottsdebatt skulle experimentverkstan i Gerlev ha kunnat bli intressant. Om inte Centring hade lagts ned. Kärngruppen kring Centring har skingrats men som gubben i lådan dyker deras texter upp lite varstans. I Idræt, krop og demokrati hänvisas till tidigare studier av kroppen som ett viktigt fält för maktutövande. De mest kända forskarna är Norbert Elias, Michel Foucault och Pierre Bourdieu. Speciellt Foucault har analyserat hur maktutövande går ut på att kontrollera kropparna hos flertalet genom organiserandet av skola, arbetsplats, fängelse och sjukvård. Var kommer då idrotten in i detta? Är den ett instrument för förtryck eller demokrati? Eller både och? Finns det något som talar för att idrott kan bidra till en stärkt demokrati? En tecken på att det kan finnas ett samband mellan idrott och demokrati är att bägge samhällsfenomenen är en produkt av industrisamhället. Den moderna idrotten och allmän rösträtt ligger nästan helt i fas med varandra, medan gymnastikrörelsen utvecklas lite före. Gymnastiken uppstod när den upplysta borgerligheten strävade efter en mer aktiv disciplinering av befolkningen och när nationalismen blev ett redskap i strävan att definitivt ta steget från feodala förhållanden till moderna. Det är både intressant och märkligt att svensken P H Ling skapade en gymnastik som fick spridning till många andra länder, trots att Sverige var ett av Europas fattigaste och minst utvecklade länder. Den tyska gymnastiken däremot, som utvecklades ungefär samtidigt, var politiskt omöjlig för många länder att acceptera. Tyskland var ju ett land med koloniala ambitioner och ett hot inte minst mot andra länder med samma ambitioner. Korsgaard försöker beskriva övergången från feodala förhållanden till modernismen med hjälp av kroppsliga begrepp och han hänvisar till det gamla bruket av kroppsliga metaforer. Man talade om en samhällskropp som förenade både enhet och hierarki. Det är exempelvis skillnad på kungens och bondens placering i samhällskroppen. Vid demokratins genombrott skiftar maktens legitima grundlag från kungen till folket. Samtidigt förändras maktens legitimitet från kungatron till talarstol, vilket markerar ett skifte från en synlig kropp till maktens osynliga inkarnation. Några andra av de mer abstrakta men vekningsfulla symbolerna blir folket och nationen. När vi talar om kroppens relation till demokratin bör vi fokusera på den mänskliga kroppen, men Korsgaard för in samhällskroppen som analogi i resonemanget. Nationen är demokratins kropp, hävdar han, och förstås osynlig eftersom den är abstrakt. Som exempel på samhällskroppens kopplingar till den politiska sfären pekar han på nazisternas medvetna satsning på kroppskultur i fostran av lojala medborgare. Men jag har svårt att se kopplingen mellan dessa olika kroppsbegrepp, annat än som två mönster som uttryck för skenbar likhet. Det är trots allt stor skillnad på min kropp och samhällets kropp. Som jag skrev ovan var gymnastiken en övergångsform mellan en aristokratisk och en borgerlig kulturform. Från aristokratin märks adliga exerciser, med förutbestämda rörelser fastlagda utifrån estetiska kriterier. Sporten däremot bröt med denna estetik och erbjöd mer dynamiska och mer konkurrensinriktade kroppsövningar. Frågan Ove Korsgaard ställer är om sport och gymnastik i själva utövandet bidrar till en konkretisering och manifestation av demokratin? Disciplineringen av kroppen är en viktig aspekt i skapandet av den moderna mentaliteten. Det gäller att kunna se längre än ögonblickets tillfredsställelse. Produktionsförhållandena i det frambrytande industrisamhället förändrades på viktiga punkter i jämförelse med jordbrukssamhället. Människan började alltmer kontrollera villkoren för rikedomars framväxt på bekostnad av en både irrationell och svårkontrollerad natur. Tiden har blivit allt viktigare för en effektiv produktion och kroppen måste underordna sig klockan. Det som tidigare var cykliska upprepningar bröts sönder och det uppstod en tid utan slut; en linjär tid. Allt detta påverkar självklart mentaliteten, som i sin tur föder nya idéer om hur kroppskulturen ska utövas. Disciplin i denna nya era handlar inte om samma form av kroppskontroll som under slaveriets dagar. Den nya formen av disciplinering vill bidra till en effektivare kropp, en mer produktiv kropp. Självkontroll blir nyckeln till detta och den har liksom ett mynt två sidor. Den ena är att samhällets elit får ett instrument för kontroll av medborgarna. Den andra är mer positiv och hit hör att förmågan till självkontroll är en förutsättning för frihet, skriver Korsgaard med hänvisning till Foucault. Det går inte att bara följa sina känslor och lustar. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att den moderna idrotten har bidragit till demokrati och stabilitet i samhället. Jag skulle dessutom vilja hävda att idrotten har varit en av de kulturformer som starkast har bidragit till den borgerliga kulturens styrka, just genom att vara inpräntad i kroppen. Idrottsföreningarna har fungerat som en förstärkare av denna kultur och bidragit till stabiliteten över tid. Föreningsaktivitetet har haft betydelse för samhällsutvecklingen även på andra sätt. Amerikanske sociologen Robert Putnam hävdar att man här kan finna svaret på frågan om varför Syditalien har utvecklats svagare än Norditalien. Men om vi fokuserar på hur idrotten har bidragit till demokratins utveckling, vill jag hävda att den formella demokratiska strukturen med ett utbrett föreningsliv inte har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen som kroppskulturen i sig. Det finns en informell effekt i umgänget mellan idrottsfolk, som både gränsar till kroppens språk och den formella demokratin. Etnologen Jonas Frykman beskriver denna dubbelhet i en avslutande intervju i boken. Trots alla olikheter som människor i gymnastiksalar representerade vid en uppvisning - om de kom från torp, arbetarhem, borgerligheten eller medelklassen - var man tvungen att förhålla sig till samma regelsystem. Om man vill förändra samhället blir väl slutsatsen att man ska förändra vårt sätt att idrotta? Ett jakande svar låter rimligt, speciellt i dessa tider när förändringar i samhället är en del av vårt medvetande. Kulturen kan i så fall bidra till att välta det gamla samhället över ända. Annars brukar man i en materialistisk analys utgå från att det snarare är produktionsformerna som skapar kulturens avtryck i samhället. Idrotten skapar trots allt inte nya produktionsformer, annat än som en viktig del av upplevelseindustrin. Även om vi går mot produktionsförhållanden som går från handens och kroppens skicklighet till huvudets alltmer abstrakta arena, kommer kroppen även i fortsättningen att vara central för mentaliteten. Det kommer även i framtiden att finnas starka samband mellan samhälle och idrott. CHRISTER WIGERFELT |
 |
