Det moderna samhället är ett komplext sociotekniskt system. Politik har blivit det Norbert Wiener kallade cybernetik (gr. för styrmanskonst), uppgiften att styra ett alltmera komplext system i förändring. Systemet är i rörelse med stor inneboende tröghet vilket gör det svårt att på kort sikt förändra dess riktning. Samtidigt är det tämligen enkelt att på grund av trögheten förutsäga dess kurs en bra bit in i framtiden. Om inte politiken förhåller sig till denna kurs blir den verklighetsfrämmande och meningslös.

Samhället får sin kurs av en allt snabbare teknisk utveckling. Genom automatisering befrias människor från arbetsuppgifter samtidigt som tekniken ger dem nya. Produktiviteten i samhället ökar och utbudet av varor och tjänster växer. Samtidigt binds världen samman av informationsteknologi och allt effektivare transporter. Konkurrensen ökar, kraven växer och marknaden får allt större betydelse. Näringslivet satsar allt mer på utveckling och marknadsföring, konsumentmarknaden får större betydelse och kommersialiseringen av samhället sprider sig.

Dessa samhällsförändringar är enkla att iaktta och förstå. De omfattar hela vår värld, och det är inte mycket man kan göra i ett litet land för att påverka dem. Med politik kan man mildra effekterna av en likgiltig marknads framfart med människors liv. Med politik kan man också försöka påverka samhällskursen genom att diskutera framtidens samhälle. I dagens politik förs ingen sådan diskussion.

Samhället förändras, men den politiska diskussionen och de politiska partierna sitter fast i den värld vi redan lämnat bakom oss. I stället för att försöka förstå samhällets storartade förändring, i stället för att se sin uppgift som att påverka denna förändring, utgår den politiska debatten från ett statiskt samhälle och frågar: Skall vi gå med i EU, sänka alkoholskatten, privatisera sjukvården, säga nej till tjänstedirektivet, acceptera den nya författningen – frågor som redan besvarats av den pågående förändringen av samhället.

På 1900-talet gick Sverige igenom en fantastisk, för många människor, uppslitande förändring. Med maskiner tömdes landsbygden på folk och människor fick jobb i fabrikerna i städerna. Med datorer tömdes fabrikerna och människor fick jobb på kontoren. Med IT automatiseras nu administrationen och människor lämnar kontoren för att bli tjänsteutövare på marknaden. 1,5 miljoner svenskar utvandrade när landsbygden avfolkades. Nästan lika många industriarbetare friställdes när fabrikerna tömdes. När vi nu inför 24-timmarsmyndigheten kommer offentliganställda administratörer att gå samma öde till mötes som bankernas kassörskor när Internet-banken infördes.

Samma utveckling pågår överallt i världen i en allt snabbare industrialisering. I Sverige försvinner dessutom jobben i industrin genom att produktionen flyttas till låglöneländer. Nu börjar också jobben i olika tjänstebranscher av samma anledning att försvinna. Detta är processer som vi inte kan påverka. Än så länge kan vi lindra verkningarna av dem, men än viktigare är att vi försöker se framåt om vi vill ta aktiv del i formandet av framtidens Sverige.

Det svaga intresset för framtiden är därför skrämmande. Tekniken förändrar samhället och vi låter det bara ske. Vi anpassar oss, men det är aldrig vi som tar initiativet, och våra politiker har ingen vision, ingen idé om framtiden. Antingen är man alltför upptagen av att försvara välfärden för att ha tid med framtiden. Eller också bejakar man den pågående utvecklingen mot mera marknad och ser ingen anledning att försöka föreställa sig det samhälle vi är på väg in i.

Det svenska samhället blir alltmera likt det amerikanska.
Marknadens inflytande över våra liv ökar med tilltagande kommers och utslagning som följd. Vi blir passiva upplevelsekonsumenter snarare än aktiva producenter av ett meningsfullt liv. Tjänstesamhällets villkor driver oss samman i allt större städer, med trängsel, bostadsbrist, anonymitet, högt tempo och ett hårdare liv. Klyftorna i samhället växer mellan en global elit på tillfälligt besök i landet, utan större intresse för det lokala, och en lokal befolkning med allt torftigare liv. I stället för frihet, jämlikhet och broderskap får vi ett samhälle dominerat av girighet, övervakning och segregation.

Men det borde inte behöva bli så. Marknadssamhället är ett samhälle där näringslivet omfattar en mycket större del av samhället än idag, men detta kan betyda att den märkliga motsättningen mellan privat (girig) och offentlig (god) verksamhet försvinner, när det som var näringsliv och offentlig sektor blandas och lär av varann. Ett arbetsliv som är mer utsatt för marknaden blir mer resultatinriktat, men det innebär också att det blir mer meningsfullt. Det märkliga fenomenet ”anställning” försvinner. Arbete handlar inte längre om att vara på en viss plats en viss tid utan att åstadkomma ett värdefullt resultat.

I det rika tjänstesamhället, där administrationen automatiserats och det finns en uppsjö av paketerade tjänster för självbetjäning, finns återigen tid för personliga möten. I dessa möten blandas generationerna igen, när fabrikerna ersatts av mötesplatser. Det finns plats för barn och gamla, när uppdelningarna mellan utbildning, arbete, fritid, pension och andra fabriksbegrepp försvunnit. Det är ett samhälle där vi är väl medvetna om vår rikedom. Vi har råd att vara generösa, mot människor i vår närhet och mot människor långt borta. Det är ett samhälle som ställer krav på individen, men kraven kombineras med idén om allas delaktighet i samhället och denna idé tar sig mycket konkreta uttryck. Det är ett samhälle där människor är producenter snarare än konsumenter, där vi avskaffat fritiden till förmån för ett meningsfullt liv, där upplevelseindustrin spelar en liten roll och i stället livet självt, arbete och vardag, ger oss de upplevelser vi eftersträvar.

Kanske är denna idé om den goda marknaden blåögd. Kanske är mina tankar om det framtida samhället befängda. Men nog är det väl mer blåögt, mer befängt, att ge sig in i framtiden utan att veta något om den?

2004.09.09