Det är rannsakningens tid. Kerstin Thorvall rapporterar från åldringsfronten som ett sätt att hålla döden på halster; avslöja den gömda ålderdomens demoni ännu en liten stund. Hon beskriver sig själv som en vettskrämd 76 årig tant; fysiskt skröplig, deprimerad, hjälplös, beroende av hemtjänst och hemsjukvård.

Ångest och ånger präglar denna bok, som är hennes uppgörelse med livet: en smärtsam retroperspektiv. Ensamhet är priset för det liv hon levt ­ "den infantila mammans, den icke vuxna mammans" - bittra skörd. Kerstin Thorvall skräder inte orden om sig själv och det liv hon levt, barnen som tog mer hand om henne än hon om dem, karlarna, äktenskapen, festerna, rymningarna, gråtattackerna

Kerstin Thorvall är kvinnan som aldrig brytt sig om konventioner, om vad folk ska tycka. Men tiden har kommit ifatt henne. Ånger och skam, är det vad hon känner? Som läsare blir man osäker. Det skulle vara outhärdligt att fortsätta läsa om denna den yttersta domen dag om boken inte skrivits i den Thorvallskt slagfärdiga stil som har både distans och galghumor. Det finns, trots all jävlighet med urinläckage, muntorka och svettningar, fortfarande lycka och glädjeämnen. Kerstin Thorvall har levt ett rikt liv, det kan jag inte undgå att läsa mellan raderna.

En av sensommarens ljuvliga dagar sitter jag i baldakinens skugga på altanen och lyssnar till programmet "Sommar" med Kerstin Thorvall. Välformulerat, kvickt och med bra musik. Musik som jag själv gärna lyssnar till, precis som många andra som är födda på fyrtio- eller femtitalet.
Men Thorvall är född 1925. Det slog mig där på altanen att hon har levt och deltagit i fler epoker än de flesta. En som verkligen levt i alla. En sann iakttagare, en kritiker som trots allt förmår att hålla distans både till sig själv och till omvärlden.

Så stark och så ytterligt skör. Modereportern från veckotidningar som Femina, den resande journalisten, mamman, älskarinnan och författaren
Fyra söner har hon. Män har varit ett nödvändigt livselixir, som hon ibland sträckt sig hur långt som helst för att få.
Kerstin minns sitt 60- tal och 70 ­tal, och ser nu vad hon inte såg då. Ångern och ångesten som ett brev på posten, nu- men hur var det då?
Jag funderar över om hon inte kände ånger och ångest redan då. Men visst är det lättare att vara klarsynt efteråt. När alla pusselbitarna är på plats.

Kerstin Thorvalls pappa är en mycket viktig person. Han finns med i många av hennes böcker Då och då blev han galen och lades in på mentalsjukhus, men han förblev ändå en pappa som hon älskade, som lärde henne att dansa, lärde henne älska musik. Han finns med i denna bok, precis som i sommarprogrammet. Befrielsescenen från Kuba är en underbar historia där dansen äntligen befriar Kerstin.

Kerstin Thorvall är en mycket produktiv författare. Hon har, förutom sina vuxenromaner, gett ut en rad barn- och tonårsböcker. Hon började som modetecknerska och modeskribent. Jag minns henne från Boken till Dig som jag läste som ung tonåring med sminktips och klädråd,
Tonåringsskildringarna från tidigt 70-tal; på kornet, de numera klassiska ungdomsböckerna Vart skall du gå? Ut! och Vart ska du gå? Vet inte!
"Det mest förbjudna" väckte skandal, inte bara för den öppet redovisade sexuella lusten, utan kanske mer för den nakna beskrivningen av hennes relation till föräldrarna. Först 16 år senare tog hon definitivt klivet upp på den litterära parnassen med När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte.
1957 skrev hon sin första bok.
Upptäckten är en tänkvärd bok. Knappast lättsmält, men vem har sagt att livet eller litteraturen ska vara enkelt.

2003.09.11