Begreppet "konst" med tillhörande teoribildning och konsthistoria har funnits i kanske 200 år. Den mänskliga aktivitet som betecknas av ordet är betydligt äldre. Om man definierar konst som "skapandet av alternativa världar genom symboler eller bilder" har människor säkert sysslat med konst i mer än 20.000 år. Men vad betyder ordet idag? Vad menar vi med "konst"?

Den förhärskande dogmen i dagens konstvärld tycks vara "Den Institutionella Konstteorin", vars behändiga definition på konst är denna: Konst är det som konstvärlden utnämner till konst.

Vilka kriterier har vi för att bedöma ett konstverks kvalitet? Uppstår till exempel alltid god konst när konstnärer "begåvade med skicklighet, intelligens och djup känsla, uppfinner och gestaltar objekt laddade med visuell kraft och andlig betydelse"? Vi har säkert alla våra subjektiva kriterier och bedömningsnormer för vad vi uppfattar som konstnärlig kvalitet. Problemet är ju att den upplevda kvaliteten inte tycks kunna förmedlas på något annat sätt än genom sig själv. Det "magiska" med goda konstverk är kanske just att de överskrider språkets begränsningar och därför, djupast sätt, inte går att förklara eller förstå - bara upplevas. Konstens kvalitet tycks vara en särskild metafysisk kategori som drabbar så direkt att den inte heller går att väga eller mäta.

Det gör den också svår att definiera. En stark njutbar känsla av estetisk kvalitet infinner sig hos någon inför en målning av Olle Baertling. Hos någon annan inträffar detsamma inför en björktavla från Ronneby.

Är det möjligt att rangordna styrkan eller kvaliteten på dessa två känslor? Är den ena bättre eller mer utvecklad än den andra? Är det kanske inte känslorna vi rangordnar, utan personerna som härbergerar dem?

Kanske finns det ingen god eller dålig konst. Bara intressant eller tråkig. Frågan om vilken konst som är mest intressant (för vem) blir, som så mycket annat, en maktkamp där vinnarens smak och preferenser förväntas gälla för alla. Andra smaker blir mer eller mindre "dåliga". Men det rör sig förstås inte om osäker eller dålig smak. Den folkliga smaken är till exempel inte osäker. Det rör sig om en annan smak.

Konst (och inte bara musik) spelar på känslor, lika djupa som irrationella. De undandrar sig intellektuell analys och låter sig inte definieras. Idag lever vi med en konst som måste tolkas av specialister för att rätt kunna uppskattas. Vi har lärt oss att misstro konstverk som vädjar direkt till åskådarens känsloliv och inte tar omvägen runt det verbala. I vårt vetenskapligt orienterade samhälle tänker vi inte längre på ett naturligt sätt i bilder och symboler. Vi har utvecklat ett mera logiskt, lineärt och diskursivt tänkesätt och istället för att betrakta något med fantasins hjälp, berövar vi det betraktade dess känslomässiga associationer och koncentrerar oss på analysen. Där konsteliten ser på konsten analytiskt, objektivt, ser gemene man den mer emotionellt och subjektivt. Uppskattning bygger på igenkännande och där en skolad estet bygger sin konstsyn på konsthistoriska studier och intellektuell analys, bygger folk i allmänhet sin konstsyn på direkt emotionell kontakt.
Därför finns det två helt olika premisser - två olika språk - som gör ett meningsfullt samtal svårt. Inte underligt att folklig konst har varit lika obegriplig för konsteliten som elitens konst är för en överväldigande majoritet av folket.

Men är det överhuvud taget möjligt att förmedla ett konstverks innersta budskap med ord? Kunde man verkligen förklara vad ett konstverk ¨betyder¨ fanns det väl ingen anledning att utföra det? Ber man en musiker att förklara sin musik? En kock sin mat? En trädgårdsmästare sin trädgård?

Ett gammalt folkligt uttryck lyder: "kakans bevis är dess ätbarhet" D.v.s.; bättre att lita på sina sinnesintryck än på teoretiska postulat. Språket kan manipuleras. Man kan påstå vad som helst.
Det är därför det är viktigt att lita på sina egna sinnesintryck och upplevelser - även inom konsten.

2003.09.11