Den finska konstscenen har på
senare år rörts om av ett märkligt fenomen som
på engelska kallas DIY - det vill säga "do it
yourself" eller på svenska "gör det själv".
Det hela började med fotografen Veli Granös studier
av vad han kallade "bakgårdskonstnärer"
som han som barn hade sett i västra Finland. Veli konstaterade
att deras verk ofta förstördes när de dog och
beslöt sig för att resa ut och dokumentera dessa bakgårdar.
Resultatet blev boken Onnela (Happyland) vilken radikalt
har förändrat synen på folklig konst.
Ordet kultur betyder i sin ursprungliga
mening "bearbetning, odling, bildning" (fr. lat. cultura)
och Cicero talade om själsodling. Men när den odlingen
börjar utarmas ser vi oss ofta om efter nya inspirationskällor,
främst i de folkliga kulturyttringar som för det mesta
är rakt på sak och stimulerande. Det var förmodligen
denna ständiga pånyttfödelse av folklig konst
som inspirerade Finska Unionen för utbildning på landsbygden
och Kaustinens Folkkulturhus att slå sig samman i en landsomfattande
inventering för att hitta "bortglömda mästare"
och samla dem till ett stort möte.
Det är för det mesta svårt att hitta dessa "gör-det-själv-konstnärer
eftersom de bor i avsides liggande områden. De arbetar
för sin egen tillfredställelse, ibland till sina vänners
glädje, men få människor känner till dem.
En del av dessa autodidakter är kanske kända som "byoriginal"
men blir de upptäckta är det oftast av en slump. Själva
går de inte till torgs med sina verk.
En av de mest kända av dessa konstnärer
är Elis Sinistö, en över 90 år gammal enstöring
som lever i en fantastisk skapelse, hans egen "återvinningsbara"
by i Kirkkonummi. Han tar fortfarande emot besökare och
guidar dem under en märklig tur på sitt område
samtidigt som han dansar, spelar clown och framför odödliga
visdomscitat. Sinistö beskriver sitt liv enligt följande:
"Det är mycket enkelt. Jag äger ingenting - Moder
Jord äger mig."
Ohämmad glädje
Det var en fantastisk upplevelse av okontrollerad glädje
som jag upplevde när jag åkte runt i Finland och letade
efter denna konst, många gånger undangömd på
platser bortom all ära och redbarhet. Ibland hittade jag
nya förmågor genom att bara stanna till och fråga
lokalbefolkningen. Ett helt nytt Finland öppnade sig för
mig under dessa resor. Isolerat och ofördärvat och
med till synes introverta människor som uttrycker sig på
ett fascinerande sätt, fyllt av glädje. Trots att dessa
naivister oftast inte vet någonting om konst och inte ens
vad andra gör drivs de av ett starkt behov att uttrycka
sig och deras konstnärliga små världar är
häpnadsväckande unika.
Efter Kaustinen arrangerades utställningar
i städerna Kajaani och Rauma samt i Helsingfors stads konstmuseum
i Meilahti. De visade med all tydlighet att finsk konst fortfarande
var gångbar. De utställda verken visade upp en närhet
till naturen och en själ som inte slätades ut i en
museimiljö. Tvärtom fick djur- och människofigurerna,
totempålarna och järnblommorna kraft från varandra
och de blev grunden till en stor, intressant diskussion.
Inom DIY finns alla former av uttrycksmedel,
från porträtt av vanliga människor till mycket
modernistiska former och konceptuell konst. Detta reflekteras
bäst i den konst och det liv som man hittar hos Enni Id
från Pudasjärvi. Hon var gift med en man som inte
tillät henne att måla så efter hans död
satte hon igång att måla färgrika blomstermotiv
på väggarna inne i sin röda stuga och flyttade
på sätt in den omgivande trädgården i huset.
Hon målade också fantastiska magiska katter och förvandlade
sin ateljé till ett kulturellt centrum för bygemenskapen.
När Enni dog, dryga nittio år gammal, ärvde byn
huset och invånarna där ser fortfarande till att det
är öppet för allmänheten under sommaren.
Djurfarmen
Det vanligaste temat i folklig konst är djur. Ett djur representerar
naturens vilda kraft men samtidigt också känslighet.
Alpo Koivumäki från Kauhajoki har, efter att han gav
upp jordbruket, svetsat en hel exotisk djungel på gårdsplanen.
Där hittar man tennlejon som nickar med sina huvuden, häpnadsväckande
naturtrogna krokodiler gjorda av gamla bildäck, noshörningar
av järnskrot, gummiormar och många fler djur som lever
i perfekt harmoni i en uråldrig österbottnisk jordbruksmiljö.
De ligger i skuggan av furor gjorda av taggtråd och palmer
tillverkade av soppburkar. Djuren är klumpiga men samtidigt
genialiska i sin utformning.
Den gamle ångloksföraren Timo
Peltonen har byggt en färgglad djurpark vid sidan av en
motorväg i Korpilahti. När du passerar den fångar
en ovanlig syn ögat. Stannar du till så kan du beundra
figurerna som är gjorda med en kraftig motorsåg. De
ser ut att komma direkt ur sagornas värld. Skulpturernas
utformning är långt ifrån de vanliga kommersiella
björnfigurerna och djuren ser att brumma och smyga omkring
på sitt eget karaktäristiska sätt. Deras färgsättning
bidrar också till att skapa en magiskt stämning.
Arbetena av framlidne Rikhard Koivisto från Kauhajoki kommer
från liknande färgstarka myter. Hans skogshuggarhänder
bringade liv i kattugglor och bilder av Paradiset med Adam och
Eva tillsammans med den ökända ormen. Här står
de oskyldigt välmående tillsammans med sina djur innan
äpplet och skammen drabbade dem.
Politisk blasfemi
på gammalt sätt
Gamla finska folkpoem har också fått nya uttrycksätt
i form av moderna mytiska skulpturer där gammalt och nytt
förenas i ett lyckligt symbios. Så har till exempel
den före detta plåtslagaren Edwin Hevonkoski hängett
sig åt minnena från det finsk-ryska kriget med sitt
verk "Brothers-in-arms Trail" i Vaasa. Mitt inne i
skogen hittar man ett riktigt skyddsrum med kringliggande skyttegravar
och ett litet kapell som har samma form som det Finska Frihetskorset.
Efter hundratals statyer förvandlas den högtidliga
patriotismen till ett befriande skratt när man kommer fram
till de röda strutsarna som är gjorda av borstar från
biltvättar. Dessa strutsar har en klar politisk innebörd.
Hevonkoski har skapat en unik bild av den finska historien.
Politisk satir har alltid varit en viktig
del av den finska folkkulturen. Maktlösheten inför
orättvisa myndighetsbeslut har gett upphov till en stark
motrörelse i form av mycket medvetna "pajaskonster".
Efter att ha seglat på de sju haven roar sig den gamle
pensionerade sjömannen, Martti Hömppi från Siuro
(även kallad Vedbods-Picasso) med att genom sina lådlika
skulpturer göra narr av korkade politiker. Med den kubistiska
djärvheten i sina skulpturer förvandlar Hömppi
den ekonomiska depressionens uppgivenhet till begripligt skratt.
Som ett minne av sina dagar till sjöss låter Hömppi
gärna sina figurer flyta på vattnet. Förutom
att berätta historier för besökarna om sina skulpturer
tycker han också om att göra presentationerna till
en riktig happening där allt kan hända.
"Gör-det-själv-religion"
Det finns många likheter mellan nutida folklig konst och
nutida konst i största allmänhet. Juha Vanhanen från
Alavus skapar av gamla jordbruksredskap arbeten som passar utmärkt
som konceptuell konst. Han målar plogar vita och placerar
dem som flockar av svanar på väg att lyfta. Som sådana
symboliserar de själar som är på väg till
himlen. Vanhanen integrerar sitt religösa uppvaknande i
en humoristisk yttring av folklig konst vilket är något
ganska ovanligt. Religion och konst låter inte som någonting
man normalt roas av men Vanhanen predikar oemotståndligt,
som t.ex. i The White Summer Harvest där Kristus
själv sitter bakom spakarna på skördemaskinen.
Eino Sillanpää från Ylistaro
har tagit sig an en av kristenhetens mest aktade symboler - nattvardskalken.
Denne snickare, som var tvungen att sluta sitt arbete på
grund av förlamning, är en suverän mästare
och en typisk representant för finsk design och hans dryckeskärl
visar upp en förbluffande mängd stilar och tekniker.
Kärlens utformning spänner från imponerande enkelhet,
modern stil och till fantasifulla filigranarbeten. I dessa kärl
kan man se inslag av Jugendstil och Gaudi, Zen och götisk
symbolism lika väl som mästarens kännetecken -
"tunt-som-glas". Sillanpää hävdar att
hans verk egentligen inte har influerats av någonting:
"när jag får en idé förverkligar
jag den omedelbart."
Ilmari Salminen från Petäjävesi
är vår "Andy Warhol från skogarna".
Han lever idyllisk i en röd stuga djupt inne i skogen. Ilmari
har gjort bilder av finska celebriteter utan att någonsin
ha träffat någon. Han klipper ut bilder ur tidningar
av våra mest kända ikoner och klistrar sedan upp dem
på den vita sidan av reklamskyltar. Han gör en ram
runt bilden med ett strykjärn och ur den växer en fraktal
bild fram symetriskt likt en mandala (österländsk symbol).
Han har också samlat på sig föremål i
sitt eget museum där han skapat en separat avdelning med
ovanliga skyltar, UFO-stationer och mängder av hemmagjorda
mobiltelefoner. Detta museum är alltid öppet för
allmänheten och inträdesavgiften är att besökaren
måste köpa en av konstnärens bilder.
Helena Maaskola från Helsingfors
samlade stenar och andra föremål från stränderna
vilka hon klistrade ihop till tusentals små skulpturer.
Hennes verk är ett märkligt försök att skapa
en unik miniatyrvärld.
Folklig konst kan utryckas i sättet att bygga ett hus vilket
återspeglas i Marko Kaiponens fantastiskt enkla hem Toivakka,
cirkelrunt och byggt av byggnadsavfall. Eller likt en livsfilosofi
som i Johannes Setäläs Kalevala-shamanism och vittnesmål
om spirituella resor vilka återges i skulpturer. Influenserna
från Kung Bore, norrskenet och en ström av andra visioner
kännetecknar Setälä och hans kunskaper om det
ockulta återskapas i hans konst.
Den fattiges rikedom
Det är verkligen i elfte timmen om man skall samla och kartlägga
dessa skatter. Tyvärr tenderar de lokala myndigheterna till
att bara se till sitt eget välstånd. Därför
måste man skapa nationell och internationell uppmärksamhet.
Detta händer ibland, som i fallet med Tyyne Eskola, en 80
år gammal konstnär från Kokkola, som blev berömd
i New York när en lokal galleriägare, som koncentrerade
sig på udda konst, upptäckte henne.
Betydelsen av gör-det-själv-konst
sträcker sig bortom den traditionella konsten. Folklig konst
föds av sig själv utan några bidrag eller utbildningsprogram.
Den föds ur äkta kärlek vilket äkta och genuin
konst alltid har gjort. Alla kan skapa folklig konst för
det finns en liten gör-det-självare i oss alla. Vi
finnar har ännu inte insett att vi fortfarande är ett
ursprungligt folk och vilken utmärkt konst vi kan producera.
Vår språkliga isolering och vårt "okultiverade"
sätt är en naturtillgång vars värde ökar
när världen förlitar sig allt mer på teknologi
och bombarderar oss med onödig information.
2003.09.11
|