Den 8 augusti 2001 meddelades via TT en för den nanologiska forskningen sensationell upptäckt. Sveriges äldsta trädgårdstomte hade påträffats i Sveriges Radios trädgård i Jönköping! Detta kan tyckas vare ett litet steg för mänskligheten, men innebar ett långt kliv bakåt för nanologin. Så här gick det till:

Det var en eftermiddag i slutet av juli. Den lilla trädgården till det som tidigare varit Bäckalycke gård och nu inrymde Sveriges Radio var inte öppen för allmänheten Detta var väl förklaringen till att den tomtefigur som strax skulle upptäckas inte blivit utsatt för någon av de vid den här tiden ofta förekommande kidnappningarna. Jag befann mig i trädgården för att samtala med en reporter, då jag i ena ögonvrån skymtade något grått i buskaget i ett hörn av trädgården. Något gammalt skrot, upplyste mig reportern. Sådant är det naturligtvis en museitjänstemans plikt att följa upp.

Det visade sig vara en välformad dvärgfigur i zink med spår av bronsering som med sina bara händer bryter en klippa isär. Snart definierade jag gestalten som en nanus montanis, d v s en bergmanstomte besläktad med Snövits gruvarbetande dvärgar. Priskuranter i Kungliga Biblioteket avslöjade att den tillverkades vid Otto Meyers konstgjuteri i Stockholm 1884 och att den varit monterad på ett imponerande postament uppburet av delfiner. Sammantaget två meter i höjd. Avsikten med kraftprovet var att få vatten att spruta fram ur klippskrevan och foton i länsmuseet antyder också ett sådant fontänarrangemang vid gården. Genom vidare arkivstudier framkom att disponenten Sjöberg vid Tändsticksbolaget förvärvat gården 1880 och sålunda smyckat sin trädgård med den äldsta kända trädgårdstomten i landet.

Men varifrån fick Otto Meyer, vars firma var känd för gjutningar av landets offentliga kungastatyer, idén att tillverka något så okonventionellt som en trädgårdstomte och vad inspirerade disponenten till att beställa den?

Jomen, låg inte Viktor Rydbergs födelsehem - sta´ns genom tiderna störste kulturpersonlighet - några kvarter bort? Hans dikt "Tomten", illustrerad av Jenny Nyström, publicerades 1881 i "Ny Illustrerad Tidning". Nog fanns det skäl för den trädgårdsintresserade disponenten att dekorera gårdens entréplan med ett tomtemonument och gjutarmästaren Otto torde varit bekant med motivet, då hans pappa verkat som litograf vid "Illustrerad tidning". Otto skulle f.ö. senare även gjuta Viktor Rydbergs byst.

Med gårdens näste ägare, svärsonen Emil von Seth, avlägsnades troligen tomtearrangemanget, efter ett kvartssekels sprutande. Det hade blivit omodernt vid den här tiden, då kronprinsessan Margaretha introducerade nya trädgårdsideal från England. Måhända vilade också, enligt den grevliga smaken, ett löjets skimmer över den tomtiga figuren. Tomten förvisades till loftet, för att mer än ett halvsekel senare vid en vindsröjning räddas av radiochefen och placeras i skymundan i trädgården.

Men Viktor Rydberg då. Vad bottnade hans tomteri i? (Han hade redan med berättelsen "Lille Viggs äventyr på julafton" 1871 bidragit till tomtegestaltens etablering och blivande status som nationellt kulturarv.) Hade månne Rydberg som beundrare, kännare och översättare av Goethe inspirerats av dennes uttalade saknad efter barndomens färgglada trädgårdsdvärgar, som blivit hopplöst omoderna med klassicismens antiksvärmeri i det slutande 1700-talet? Under sin italienska resa träffade Goethe på en restaurerad antik skulptur av Priapos, trädgårdstomtens obscene anfader, som han hade ägnade sin diktarhyllning. Visserligen avstod han från publicering på inrådan av vännen Schiller och andra företrädare för den goda smaken i Weimar, men kunde man ändå inte hoppas att Goethe varit självständig nog att gå emot tidsandan och smussla in en eller annan dvärg i trädgården i Weimar, som sysselsatte honom dagligen? Fanns det över huvud taget några bortglömda dvärgfigurer kvar nere i Europa?

Med ett resestipendium i fickan gav jag mig ut på kontinental spaning efter trädgårdsdvärgar. Och här och där fann jag verkligen relikter efter denna barocka minoritet som befolkade överklassens trädgårdsanläggningar under 1700-talet ­ vid Villa Valmerana i Vicenza, i den biskopliga Mirabellgarten i Salzburg och i den grevliga slottsparken i Weikersheim. På balustrader poserade rader med stenskulpturer av dvärgar. Karikerade porträtt, som säkert ansågs lustiga på sin tid men nu mest väckte förundran och förstämning.

Bättre då med 1900-talets modeller. I Rot am See i Württemberg verkar idag tredje generationen Griebel, firman som på 1870-talet i Gräfenroda, Thüringen, inledde den "moderna" tillverkningen av trädgårdsdvärgar. Då i keramik, nu mer och mer i PVC-plast av den typ vi känner igen från stormarknader och villaträdgårdar. Men där formas också byster av Goethe i vitt biskviporslin iförd röd frygisk fallusformad luva, som påminde mig om trädgårdsdvärgarnas vän och min resas slutmål.

Alltså till Weimar och Goethes Gartenhaus, där han 1797 skrev "Hermann och Dorothea" och uttryckte saknaden efter trevliga trädgårdsdvärgar och rödmålade staket. Eller var han bara ironisk? Hade han liksom den övriga Weimarsocitén fogat sig i den serena, strama klassicismens smaknormer? - På grusgångar i landskapsparken längs den slingrande floden Ilm närmade jag mig till fots Tysklands mest litterära och ikonförklarade hus. Jo, ett naturfärgat staket, men en vit klassicerande trädgårdsportal och innanför den det kiselstenlagda pentagrammet efter frimurarförebild. Och där strax till vänster leder den berömda malvaallén, alls inte planterad med malvor utan remonterande rosor, fram till monumentet som är det absoluta antiklimaxet för den som förväntat sig en älskvärd trädgårdsdvärg. I hägnet av mörka almar står här Goethes märkliga och egenkomponerade monument "Stein des Guten Glücks", ett kubiskt sandstensblock varpå ett stenklot vilar. Sakligt, formskönt och intellektuellt. Skulpturen anses vara det första abstrakta konstverket i den europeiska konsthistorien och tillägnades väninnan Frau von Stein som hade det i siktlinjen från sin bostad inne i sta´n.

Verket är bemängt med filosofiska tankar - kuben står för det fasta, beständiga i tillvaron och klotet för Fortuna, den omväxlande och osäkra lyckan. Året var 1777, Goethe 27 år gammal och hade ännu inte börjat sakna barndomens trädgårdsdvärgar. Det skulle dröja nästan tio år innan han, drabbad av utbrändhet begärde långsemester för Italienresan. Det har sagts att resan innebar en pånyttfödelse för honom, men så långt som att publicera sina Priaposdikter eller att ta hem en trädgårdsdvärg som souvenir sträckte sig inte geheimerådet Goethes frimodighet.

På hemvägen passerar jag päron- och polkagrisidyllen Gränna. Där i en plantering vid huvudgatan står ett "Stein des guten Glücks"- monument utan någon förklaring. Det ryktas att det restes på 1930-talet av Tempelriddarorden, i anden nära befryndad med Frimurareorden. Vänta nu! Goethe var frimurarebroder i logen Amalia. Det kubiska blocket han lät hugga fram ur det hårda råmaterialet är också symbol och metafor för frimurarnas betvingande av den råa naturen och förädling av människoanden. Är det inte just det Bäckalycketomten också sysslar med - att betvinga det hårda berget för att möjliggöra vattnets framträngande till fromma för trädgårdens kultivering? Sålunda är Bäckalycketomten och Goethe-skulpturen, om än från olika århundraden, samma andas barn och sinnebilder för människosläktets ständiga strävanden.

2003.09.11

Texen är skriver med anledning av bokförlaget Carlssons jubileum tidigare i år. Bilder: Eva Londos.

Eva Londos är etnolog och 1:e intendent vid Jönköpings läns museum. F.n driver hon projektet "I skuggan av Gnosjöandan" med speciellt fokus på de vietnamesiska båtflyktingarna.

Bäckalycketomten
är en Nanus montanis d.v.s tillhör släktet bergstomtar. Den är Sveriges hitintills äldsta kända trädgårdstomte, som upptäcktes den 9 aug. 2001 i SR:s trädgård vid Bäckalyckevägen i Jönköping.

Den tillverkades 1884 vid Meyers konstgjuteri i Stockholm. Här göts en stor mängd av landets officiella monument. Bäckalycketomten är gjuten i zink och har spår kvar av bronseringen. Den var uppställd i rundeln framför gårdens entré och utgjorde överstycket till en praktfullt sprutande vattenfontän.

Konstnär: ännu så länge okänd. Forskning pågår ...