Berätelsen om Atlantis anses av fackmännen överlag vara en myt, och det är en saga, som har så lång tradition, att den ingår i den kulturella utvecklingen. Detta gäller Atlantis, som omnämnes av bl. a. Platon, och sedan dyker upp hos många andra författare.

Finns några spar av en verklighetsbakgrund till Atlantis? Som forskare inom detta område har jag en position - Einstein säger, att ett "moment i den nya fysiken, är att uppmärksamma observatörens position". Inom fysiken gäller positionen
platsen i rumtiden, men inom den vetenskapsteoretiska pejlingen av världsbilden
gäller positionen vårt sätt att förhålla oss till objekten. Sålunda kan jag sägas "filosofera som en ingenjör". Detta innebär att ha en fot i den fysiska världen och den andra foten fri för att pejla det okända.

Denna frihet kräver att jag granskar min medverkan/påverkan av mitt deltagande i det stora, allmänna samtycket, , ty detta innehåller tankevirus , vilket ogranskat växer ut till stereotype thinking. Det senare är modeller, som är starkt överförenklade och immunicserade mot modifikation. De saknar alltså viktiga komponenter, men kan inte förbättras. Ett prototypen en den enkelriktade kausaliteten, t ex som den underförstås i "black box": en pil in och en pil ut, men ingenting i lådan.

Finns några fysiska spår?
Min första fråga gäller då: Finns det några fysiska objekt - t ex. byggnader - som kan vara lämningar efter Atlantis ("empirisk evidens")? Myten ger mig en vägledning, genom att den säger, att en stor del av Atlantis låg på Atlantryggen (impliceras också av namnet), samt att det sjönk i havet vid en vulkanisk katastrof, alt. sänkning på grund av lavaströmmar, som underminerade landytan. Atlantryggen vilar på en labil grund, nära vulkaniska och andra omfattande landförsjutningar. Den andra delen låg i Stilla Havet och kallas Lemur.

Alltså gör jag en "search" med Google och sökordet "Underwater pyramids". Och se! Det trillade fram ett hundratal artiklar, ur vilka jag har plockat ut två, som mera kvalificerade och intressanta.

Undervattenspyramiden vid Okinawa
I en forskarrapport beskrivs en japansk upptäckt: "Två av Japans ledande forskare på området är Kihachiro Aratake, somförst upptäckte Yonaguni-området, och professor Masaaki Kimura, en maringeolog vid Ryukyus universitet på Okinawa. Prof. Kimura har ägnat flera år åt studier av alla åtta områdena i havet, speciellt Yonagun, som upptäcktes år1985."

"Ovanligt klar undervattenssikt, med 30 meters observerbarhet som en vanlig faktor, gjorde det möjligt för grundlig fotografisk dokumentation, både med stillbildskamera och video. Dessa bilder tillhandahöll basen för tidningarnas stora rubriker för mer än ett år. Men dock - inte ett ord om upptäckten vid Okinawa nådde den Amerikanska publiken, förrän tidskriften Ancient American ("Forntida Amerika") tryckte denna nyhet. Efter denna rapport var det bara CNN:s nätverk (ett TV-bolag), som sände en rapport om staden under vattnet."

"Dessa gåtfulla, sjunkna stenstrukturer utanför Okinawa i Japan, lokaliserade 20 till 30 meter under havets yta, har fått japanerna att undra om deras hemland en gång var en del av den försvunna kontinenten Lemur (dvs det ostasiatiska Atlantis) Stenterrasser, rätvinkliga block och väggar, och stencirklar omslutande sexkantiga pelare, förefaller tankeväckande - för att inte säga avgörande, peka mot att de är gjorda av människor."

Fackmännens attityd till nya fakta
Frank Joseph I tidskriften Ancient American skriver: "Ingenting om detta har nämnts i någon av landets andra arkeologiska facktidningar, inte ens i någon dagstidning. Man kunde föreställa sig att ett sådant sinnesomskakande fynd skulle bli den mest upphetsande nyheten, som en arkeolog någonsin kunda hoppas få hitta."

"Dessutom, utom Ancient American och CNN's enda rapport, var den heltäckande tystnaden över alla fakta om Okinawas stenstrukturer avskärmande från insyn, mer effektivt än deras lokalisering till havsbottnen. Varför? Hur kan denna skrämmande försummelse fortbestå mitt för anblicken av en upptäckt av sådan ojämförbar storlek?"

Revirbevakare är innovationsfientliga
och kritikreducerande
De revirbevakande forskarna går i försvar mot den gränsöverskridande forskning, som bygger på insikten att många ämnesgränser har dragits av administrativa skäl, utan att motsvaras av några linjer i naturen, t ex. gränserna mellan psykologi och pedagogik, psykologi och historia, etc., eftersom alla "human sciences" innehåller ett moment av psykologiska frågor.

Många forskare undviker kontroverser. Inom humanvetenskaperna synes det vara en regel. att kontroverser drabbas av avstötningsreaktioner, speciellt när kontroversen gäller djupliggande frågor som världsbild och människosyn , då en diskussion av dessa frågor skulle inverka förändrande, och därmed störa den trygga rutindag, där man kan kontrollera alla variabler. Centralkontroversen torde gå djupare och vara mer omskakande än Freuds omedvetna.

Kulturella konsekvenser
Om Atlantishypotesen kan visas vara sann, så innebär detta en revidering av vår historieskrivning, speciellt perspektivet, att om vi går längre tillbaka än 12.000 år f.Kr, så hamnar vi i "stenåldern", dvs bland jägar- och fiskarfolk, med enkla redskap... Atlantis innebär att det fanns en högkultur - eller två, Atlantis utanför Canarieöarna och Lemur i Stilla havet - som sjönk i havet för 12.000 år sedan, och som innan dess troligen existerade under några tusen år, eftersom det bör ha tagit en viss tid att utveckla en högkultur.

Detta skulle innebära en genomgripande revidering för många vetenskaper, från psykologi till historia, och kommer att mötas av ett energiskt motstånd, vilket borde kallas denial enligt den moderna psykoanalysen och negativt kunskapsintresse i linje med Habermas. Det senare innebär att man inte vill veta, utan skiftar om från argumentation till agitation, med syfte att skydda den invanda världsbilden mot förändring.

2003.09.11