Frågan om graffitins utrymme är i stor utsträckning en fråga om makten över det offentliga rummet, om vilka uttryck som ska få prägla staden i dag och i framtiden. På Röda stens fasader skiftar svaren nästan varje dag. Här blandas politiska slagord och kärleksförklaringar, originella muralmålningar med spraykonstexperiment och tags. Så bildar väggarna en seismograf, inställd mot nuet.

Under sommaren 2003 har jag, på uppdrag av styrelsen för Röda sten tittat närmare på graffitin på det gamla pannhuset, där kulturprojektet bedriver en kontinuerlig utställningsverksamhet med inriktning på samtida konst. Graffitin på husets utsida kan nu inte betraktas isolerat, utan ingår i olika sammanhang som präglar hur den ser ut och hur den uppfattas. Graffiti är dessutom ett mångfacetterat område, med olika innebörder.

Ordet graffiti kommer från grekiskans "grapho", skriva. Graffiti kan bestå av text och/eller bild. Gränsen gentemot begreppet "klotter" är oklar och inte enbart fråga om teknik, om sprayburk eller tuschpenna. Enligt Svensk Ordbok betyder klotter "slarvigt och hastigt gjord skrift eller teckning", en definition som utesluter stora delar av graffitin; även enklare motiv och signaturer kan ha en avancerad förhistoria i form av pappersskisser. Definitionerna är alltså präglade av estetiska och moraliska värderingar: det som anses snyggt benämns graffiti, det som upplevs som fult eller missprydande kallas klotter. I Sverige introducerades begreppet graffiti i betydelsen "väggklotter"i mitten av 1970-talet. Men redan på 1800-talet använde arkeologer beteckningen för att skilja mellan folkliga och officiella inskriptioner på de antika monument som grävdes fram.

I sin historiska roman Pompeji (2001) ger Maja Lundgren en glimt av romarnas antika "graffiti". Handlingen är fiktiv, men tar avstamp i historieskrivningen och de texter som ristades in på fasaderna i den italienska staden. Genom att översätta latinet till svenska uppenbarar författaren mindre ärevördiga sidor av de gamla romarna, som prydde sin stad med formuleringar som: "Akta dig, bajsare" eller "Den som skrev på väggen heter Jesus". (bild 1)

För utomstående kan graffitins textinnehåll vara vanskligt att uttyda. Så är också omskapandet av bokstäver - att töja de invanda formerna så långt det går - en av graffitins grundbultar. Svårtydbara graffitimotiv kan liknas vid annat abstrakt måleri, som inte refererar till en synbar verklighet utan verkar på andra nivåer. Samtidigt finns en utmaning i att söka utröna vad det faktiskt står. Är ordalydelsen väsentlig upprepas ibland texten i mindre format inne i bilden, med vanliga bokstäver (så kallade straight letters).

I sin avhandling Den spraymålade bilden (1996) diskuterar konstvetaren Staffan Jacobson graffitins specifika uttrycksformer i termer av kulturellt motstånd. Genom att skapa ett chiffer eller en uppsättning specifika koder kan gruppen eller rörelsen upprätta ett eget rum i offentligheten, ett rum dit omvärlden bara har begränsad insyn. I resonemanget dras paralleller till hur kongoleser under kolonisationen afrikaniserade missionärernas språk, och därmed gjorde det till sitt. Kännedom om koderna gav makt inom gruppen men också i förhållande till samhället i övrigt. Så framstår också graffitins läsbarhet som en social maktfråga.

De som vill göra gällande att graffiti i sig saknar konstnärliga kvaliteter, hänvisar inte sällan till lagboken för att söka dra en juridisk gräns mellan kriminalitet och konst. Det är nu en ahistorisk hållning; inom både äldre och nyare konsthistoria finns gott om exempel på lagöverträdelse. En av 1980-talets mest uppmärksammade konstnärer, Keith Harings, målade graffiti över reklamaffischer och i tunnelbanan i New York och Paris. På senare år har den svenske konstnären och professorn i konstvetenskap, Lars Vilks, byggt väldiga skulpturer utan bygglov; kontakterna med myndigheterna har varit en del av verket. En annan av Sveriges mest framträdande konstnärer, Dan Wolgers, stal soffor från Liljevalchs varpå han signerade bötesföreläggandet och proklamerade också detta som konst. Exemplen på hur konst deltar i en samhällelig diskussion om makt, demokrati och ägande genom att tangera eller överskrida lagens ramar kan mångfaldigas. Och: skulle alla verksamheter med kriminella inslag förbjudas funnes inte mycket kvar att ägna sig åt, allra minst idrott.

Frågan är vilka bilder och inskriptioner som framtidens människor kommer att kunna ta del av, efter dagens hårdföra saneringspolitik. Det är en fråga som inte bara konstvetare eller arkeologer bör fundera över; den har också demokratisk betydelse. I det sammanhanget har Röda sten påtagit sig ett viktigt, ansvarsfyllt uppdrag: dels att erbjuda fria ytor, dels bidra till att materialet kontinuerligt dokumenteras. I vår postmoderna samtid förutsätts individen i högre grad än tidigare välja och själv utforma sin identitet. Den utvecklingen är också en aspekt av graffitin, där man genom att skapa en signatur i viss mån väljer en identitet eller en roll. Målare på Röda sten talar om hur de strävar efter att förfina sin signatur och hur bokstäverna tjänstgör som arbetsmaterial eller en ram att verka inom. En av målarna drar en parallell just till porträttmåleri, där ansiktet fyller motsvarande funktion som bokstäverna.

Man kan även finna kopplingar mellan graffiti och kalligrafi eller annan skrivkonst, där skrivtecken omvandlas och ornamenteras. Där ligger estetiken i tecknens utseende, inte det språkliga innehållet. Skrivkonsten är främst förankrad i länder som Kina och Japan, men även i delar av den arabiskspråkiga världen. Också i Europa har konstnärer använt skrivtecken, exempelvis arabiska, som uteslutande dekorativa element.

Paradoxalt nog väcker graffiti liv i kvalitetsbegrepp som sedan länge skrotats i andra konstnärliga sammanhang; begrepp som "vackert" och "fult" används såväl av graffitins belackare som av dess tillskyndare. Önskvärt vore om graffiti, i likhet med annan konst, kunde bemöttas på mer kvalificerade grunder, utifrån kunskap och med nyanser och seriositet: sakande graffiti betydelse skulle den ju knappast väcka så starka reaktioner. Placeringen i det offentliga rummet liksom kriminaliseringen kan bara delvis förklara det upprörda tonläget. Annars skulle väl olagliga affischer på stan väcka lika ont blod? Men till skillnad från graffitin lämnar de inga tveksamheter om ärende eller avsändare.

Tags, signaturer, klotter eller vad man nu vill kalla det är problematiskt när det förekommer på olämpliga platser. Men liksom smuts är klotter inget ontologiskt begrepp utan en fråga om sammanhang. Oavsett hur man väljer att betrakta tagsen, är de en del av graffitikulturen. På Röda sten förekommer de i olika varianter och med olika funktioner, ibland som integrerade delar av fullödiga målningar, andra gånger som självständiga manifestationer. Med ökad kunskap och erfarenhet förändras uppfattningen om kvalitet och värde; med nya infallsvinklar och fler nycklar till graffitins bildspråk öppnar sig nya dimensioner i det som först framstod som obegripligt - eller bara "fult".

Utan tvivel är möjligheten att måla på Röda sten oerhört uppskattad av graffitimålarna, och fler tillåtna väggar i Göteborg efterfrågas. Att proklamera lagliga väggar som en ultimat lösning på klotterproblematiken vore dock naivt. Vi vet att samhälleliga lösningar med absoluta anspråk kan få förödande konsekvenser, för människorna och för demokratin. Däremot pekar mycket på att lagliga väggar kan leda till att det målas mindre där det är förbjudet. I dagsläget finns ingen entydig forskning som visar att lagliga alternativ medför mer illegalt klotter. Klart är att den noll-tolerans gentemot graffiti som bedrivits i andra kommuner inte gett eftersträvat resultat.

Vilka motiv präglar då Röda stens fasader? Under de senaste åren har en mängd olikartade uttryck kommit till stånd, en större del textbaserad och en mindre del enbart figurativ. Till detta kommer en mer utpräglad slagordsgraffiti och politiskt laddade budskap, som anarki-a:n och kvinnokampstecken. Denna typ av motiv har från början varit ett återkommande inslag på väggarna, där de målas över eller kommenteras. I det avseendet fungerar fasaderna som ett offentligt klotterplank, en plats för reaktioner, samtal och verbal konfrontation.

Under våren gjorde kriget mot Irak avtryck på väggarna, i form av kritiska kommentarer och antikrigsbudskap. Ett exempel är bilden av en maskerad soldat beväpnad med kaststjärna och machete, strax ovanför finns ett blödande yin- och yangtecken. En mindre målning föreställer ett kraschande plan med blodig nos, med texten "USA!" strax intill. Parallellt med den direkt samhällskommenterande graffitin och slagorden, finns också en mängd övriga uttryck och stilar. Till de alster som utmärker sig hör en målning med en väldig spindel, gjord av signaturen Core. Här saknas graffitins mer traditionella karaktäristika och verket knyter snarare an till äldre filmaffischer och serietidningar. I en lysande orangefärgad och kantig bubbla ställs frågan: "can you face pure TERROR", med ett frågetecken i en separat bubbla. Spindelmålningen är en mindre detalj i ett större verk, omsorgsfullt och originellt in minsta detalj.

I november 2001 präglades ena väggen av ett större porträtt av Olof Palme, signerat Benny Cruz. Den avskalade bilden visar den tidigare statsministerns ansikte, stött mot ena handen. Hans blick är riktad snett uppåt, som för att framhålla ett visionärt drag. Motivet knyter an till graffitins långa tradition av martyrmåleri samtidigt som det avviker från den mer traditionella graffitins formspråk. Så vill målaren inte heller förknippas med graffitin, utan ser sig som muralmålare eller konstnär.

Sedan slutet av maj är väggen mot hamninloppet täckt av en väldig målning signerad Tele, Mabe och Ruskig, ett sammanhängande och mångfacetterat grupparbete. Längst till vänster i bilden breder en svindlande vy ut sig, troligen Slottsberget på andra sidan älven. Landskapet är bebyggt av sluttande hus med fullhängda tvättlinor som leder ner från berget likt linbanor. Vid bergets fot finns en sjö av färger, ur vilken två händer sticker upp och formar segertecknet. Tecknet kan uppfattas som en metakommentar: målaren har lyckats med sin föresats och resultatet kan vi alla ta del av. Längre in i bilden bryts landskapet av ett stort kvinnoansikte, ur vilket ett mindre och skrattande ansikte skjuter ut. På andra sidan kvinnan omges ett kontrollbord av skjutande vapen, megafoner och datorer. Så kommer fler figurer: en rad katter, ju större desto närmre förgrunden. Vid närmre betraktande uppenbarar sig en mängd, milt camouflerade anarkist-an i katternas öron och nosar. Ett tecken på att målningen rönt uppskattning också bland andra graffitimålare är att den lämnats i princip orörd under hela sommaren, undantaget ett par kanintänder som någon målat dit i munnen på en av figurerna. Men det är kanske snarare att betrakta som en kommentar än ett sabotage.

Genom åren har det alltså förekommit intressant och nydanande måleri. Men den konstnärliga kvaliteten är knappast det tyngst vägande argumentet för graffitin. Röda stens fasader är inte främst en plats för det avslutade eller fulländade, men för ett fortlöpande flöde av visuella uttryck med såväl konstnärliga som politiska dimensioner. Här bryts estetiska och etiska värderingar mot varandra, i ett ständigt pågående visuellt samtal - öppet för allmänheten och i direkt anslutning till kulturprojekt Röda stens övriga konstnärliga utbud. Att flertalet av de intervjuade graffitimålarna på Röda sten själva betraktar sin verksamhet som konst är heller inte oväsentligt i sammanhanget. Väggarna används av graffitimålare från olika delar av staden, i olika åldrar och med olika bakgrunder och drivkrafter. De investerar tid och pengar för att uttrycka sig och göra avtryck, inom lagens råmärken. Det borde vara en möjlighet att ta vara på.
Kristina Hermansson

2003.09.11