När jag var redaktör på Göteborgs universitets tidning för ett tiotal år sedan, publicerade jag ett foto på en naken karl på omslaget. Reaktionen blev bl.a att en av universitetets mest inflytelserika professorer bad att få slippa tidningen i fortsättningen. I universitetets representationsvilla flyttades tidningsstället ner i källaren och kom aldrig mer upp.

Hade jag däremot publicerat ett omslag med enbart text utan bild, kunde det mycket väl ha passerat utan minsta reaktion. Akademiker är skolade att intellektuellt förhålla sig till texter men inte till bilder. Texten går in i huvudet, där den akademiska domänen befinner sig. Många bilder däremot kommunicerar med kroppen via magen och med ett språk som är svårt att formulera med ord. Osäker mark med andra ord. Utmarker.

Kultur handlar ofta om gränsdragningar. Ett förhandlingsspel om vad som är bra och dåligt, mellan fint och fult, mellan kropp och hand - för att upprätthålla vissa sociala rangordningar. Åtminstone gäller detta för moderniteten, inte minst för industrisamhällets blomstringsperiod i USA och Västeuropa på 60- och 70-talen. Under just den perioden gjorde Pierre Bourdieu sina kultursociologiska studier. Han undersökte ett brett fält av kulturyttringar, exempelvis om foto och modeskapare och deras varumärken. Han beskriver med fransk elegans hur mödosamt det kan vara att ta sig in bland de dominerande skikten:

"Det kan yttra sig i det småborgerliga språkets hyperkorrektion eller den lite ansträngda briljansen hos den intellektuelle av första generationen och den förhäxade och på förhand dömda envishet med vilken han ger sig in på de områden han passar minst för, som konsten och litteraturen, eller i de pedantiska hänvisningar till erkända auktoriteter som förråder autodidakten."

Kulturen innehåller en massa koder som är både synliga och osynliga för den som står utanför och vill ta sig in i mer prestigeladdade kulturgrupperingar. I det sociala spelet skapas naturligtvis även dimridåer, inte bara för dom som står utanför utan även för många inom de grupperingar som gynnas av gränsdragningarna. Ett exempel är Bourdieus "bidrag till en teori om de symboliska tillgångarnas ekonomi". Vem är skaparen? Frågar han sig. Ideologin "riktar blicken mot den som synes vara producent, målaren, kompositören/författaren, alltså 'upphovsmannen' och hindrar var och en från att fråga sig vad det är som auktoriserar upphovsmannen." Konstmarknaden behöver de stora artisterna, men det var inte självklart att Picasso skulle bli en av dem.

Bourdieu återkommer till problemet att ta sig in i de inre kulturrummen bland de prestigebärande skikten: "Litteraturen går man inte in i på samma sätt som man går in i religionen; snarare går man in i den som i en exklusiv klubb: förläggaren tillhör dessa prestigefyllda gudfäder (tillsammans med dem som skriver förorden, recensionerna osv) som garanterar inställsamma vittnesbörd om erkännande. Ännu tydligare är konsthandlarens roll: rent fysiskt måste han 'introducera' målaren och hans verk i alltmer utvalda sällskap."

Det raffinerade spelet om att upprätthålla de kulturella skillnaderna kan utvecklas och förfinas. Bourdieu analyserar var olika kulturgrupper bor och finner att de ofta samlas i "kluster" som man säger idag. Överfört till Göteborg, är det inte någon slump att invandrare bor i nordost medan övre medelklassen drar år sydväst. Av den kulturanalys som Bourdieu gör kan man väl bara dra den slutsatsen, att finkulturens viktigaste uppgift är att legitimera det rådande klassamhället.

Den kulturväv Bourdieu väver tycks ogenomtränglig. Men stämmer hans analys idag? När de kultursociologiska texterna presenterades, var de en återspegling av det blomstrande industrisamhället, ett samhälle som alltmer förfinade och definierade skillnader på alla plan, inte minst inom vetenskapen. Fysik blev praktisk och teoretisk fysik. Praktisk fysik blev atomfysik, kärnfysik, mekanik och mycket mer. Eller som Sveriges kanske mest framträdande idrottshistoriker Jan Lindroth uttryckte det en gång: "Jag vet inget om idrott efter första världskriget".

Kvantifiering av det slag som utvecklats inom fysiken har otvivelaktigt påverkat även samhällsvetare som Bourdieu. Han hävdade man kan överföra ekonomiskt kapital till socialt kapital, utbildningskapital eller kulturellt kapital. Alla är varandras konvertibler. Han hävdar även att det är växelkurserna mellan de olika kapitalen som är de fundamentala insatserna i striderna mellan skilda klassfraktioner. Analysen blir förstås slagkraftigare och de grafiska figurerna elegantare med detta synsätt. Men stämmer de idag? Eller för att vara elak: har det någonsin varit möjligt att kvantifiera de olika kvaliteterna på det sättet?

Låt oss göra en kringgående rörelse och återvända till kulturgränser - fin kultur kontra ful. Kulturpanik har varit ett återkommande tema under hela 1900-talet. När jag själv var ung var det många inom kultureliten som förfasade sig över de undermåliga seriemagasinen, som ansågs leda till förflackning och få ungdomarna att vända den fina litteraturen ryggen. Vändningen kom med studentrörelsen och de samhällskritiska seriemagasinen mot slutet av 60-talet. Idag är det väl inte många som fnyser åt serier.

Generellt är det förstås populärkulturen som är den fula kulturen. Som jazz, schlager och pop, som har förvridit sinnena hos ständigt nya generationer av unga. Men steg för steg har populärkulturen vunnit erkännande hos de självutnämnda smakdomarna. Här skulle jag vilja ge Bourdieu lite rätt i hans kapitalanalys: ekonomiskt kapital har banat vägen för erkännande. Några popstjärnor har blivit mångmiljonärer på sin kultur. Den gamle protestsångaren Bob Dylan belönades för något år sedan med populärmusikens "nobelpris" - Polarpriset - tillsammans med den klassiske violinisten Isaac Stern.

Finkulturen har haft ständiga problem att hålla rågången mot fulkulturen. Och tur är väl det för finkulturen, som skulle dö sotdöden utan nya influenser. En av 90-talets mest spännande mixer inom finkulturen är enligt mitt tycke den klassiska dansens möte med gatuteatern.

Ett besläktat begreppspar är god och dålig smak. Den som läste deckare för några decennier sedan förklarades närmast som analfabet. Det var förkastligt att läsa denna "kiosklitteratur" på bekostnad av de godkända författarna. För det handlade alltid om att det var företrädarna för den goda smaken som tog på sig ansvaret att stå för definitionerna. Och vad hände? Idag är det ett flertal etablerade författare som skriver deckare, ofta med samhällskritiska inslag. Det är bara en tidsfråga innan deckare plockas in i den goda smakens kulturkorg, om så inte redan skett. Även här kommer pengar in i bilden. Det är inte många författare som kan leva på att skriva böcker. Visst är det frestande att ge sig på en marknad som kan ge högre upplagor? Och vad är det som möjliggör högre upplagor? Kan det möjligen vara massan av folk med "dålig smak"?

Normalt är det viktigt att ha pengar för att betala inträdesbiljetten till finkulturen. Ta golf som exempel på vad tyskarna kallar kroppskultur. För ett halvsekel sedan skulle man förutom att bli rekommenderad för att kunna bli medlem i en golfklubb även ha råd med de dyra årsavgifterna och spelavgifterna. Golf var med andra ord fint. Mer komplicerat var det med fotbollen. Det var borgarklassen som utvecklade sporten till ett redskap att disciplinera yngre män till den självkontroll som ansågs vara nödvändig i yrkeslivet som kapitalägare eller administratör. När arbetarklassen tillkämpat sig kortare arbetsdag och börjat med fotboll blev sporten en massrörelse och åskådarsport, vilket ledde till att arbetare kunde bli proffs. Professionell idrott blev förstås klassad som vulgär. Amatöridealen levde kvar inom den olympiska rörelsen långt in på 1970-talet.

Det är som sagt alltid finkulturens advokater som definierar vad som är god kultur. Alltid med avsikten att utesluta vissa grupper i samhället för att därmed skaffa sig bättre positioner. Folklig kultur däremot har primärt inga maktanspråk eller ambitioner att skapa en kommersiell marknad. Den är inte uteslutande utan tvärtom inbjudande och drivs enbart av lust. Finkultur lierar sig med huvudet - folklig kultur med handen. I det hierarkiska industrisamhället görs en tydlig skllnad mellan hand och huvud när maktförhållandena ska manifesteras. Finkulturen måste analyseras i flera abstraktionsled för att kunna fjärma sig från den folkliga kulturen, som framför allt utgår från den omedelbara känslan. Det var tabubelagt att försöka bryta de regler om särskiljande som industrisamhället konstituerade, som exemplet med den bortstädade tidningen.

Idag ifrågasätter alltfler de indelningar i "fin" och "ful" kultur som har gjorts med sådan möda. Kanske förändringarna varit alltför snabba för att vi skulle kunna anpassa oss till de nya proklamationerna om vad som är fint eller fult? De tycks kräva tid för att smälta in i medvetandet. Denna vilsenhet kan idag tydligt avläsas på dagstidningarnas kulturavdelningar. Jämfört med hur det såg ut på 70-talet har dessa sidor svårt att fånga de stora frågeställningarna och alstra något engagemang.

Varför är kultur så viktig nu när gränsdragningarna och kategoriseringarna krackelerar? Frågan är på sätt och vis fel ställd. Kultur är alltid viktig. Och kultur behöver både hand och huvud. Men när rörelserna inte längre bara går uppifrån och ned, utan även på tvären, väcker det först vilsenhet. Just rörelser på tvären handlar det mycket om i kultursociologen Manuel Castells analys av nätverkssamhällets framväxt. Han i sin tur tycks ha fått en hel del influenser från Bourdieu, när det gäller grundbegrepp som identitet.

Det framväxande nätverkssamhället fungerar högst märkligt i relation till det gamla hierarkiska industrisamhälle som fortfarande är starkt. Det kan dels bidra till att förstärka klyftorna i samhället, dels bidra till att luckra upp dem. Just vilka mekanismer som bidrar till det ena eller andra är en frågeställning som bör diskuteras mer ingående. Det är också i detta kraftfält som alla dessa motsättningar alstrar som kulturen har att verka. Varför skulle inte den folkliga kulturen ha en naturlig plats här?

2003.09.11