Nu är det val igen och debatten är på topp - eller? Jag är gammal nog att minnas lite av folkomröstningen om ATP, om det nya pensionssystemet. Inte för att jag visste mycket om vad valet egentligen handlade om, men jag upplevde att det fanns ett engagemang och att valet var viktigt. Efteråt har jag förstått att klassperspektiven spelade en central roll.

Sedan några år hade det gått spikrakt uppåt för Sveriges ekonomi- framför allt beroende på att Europas industrier hade blivit utslagna under kriget - och klasskillnaderna utjämnades för en period. Socialdemokratin under Tage Erlander fördelade statsmakternas resurser någorlunda rättvist. Det generella välfärdssystemet som då vidareutvecklades anses fortfarande av många vara intressant att studera för aktiva politiker.

Europa låg både bokstavligt och bildligt utanför den svenska tryggheten, någonstans i marginalen och långt bortom den svenska välfärden. Sverige var ledstjärnan och föredömet för andra länder. Idag ligger Europa förstås där det alltid har legat, men både bilden av Europa i Sverige och bilden av Sverige i Europa har förändrats. Något föredöme är vi inte längre för någon, men utan tvekan ett intressant inslag i den globala jämförelsen mellan olika modeller för förvaltning av nationer.

Nu har Europa kommit oss så nära att vi ska folkomrösta om hur vi ska umgås med våra grannar. Och debatten är på topp igen - eller? Egentligen borde valet vara minst lika intressant som ATP-valet. Frågan om vi ska med i EMU eller inte är stor. På det socialpolitiska området handlar det om hur mycket EU-länderna måste anpassa de olika ekonomiska systemen till varandra och hur det ska gå till. Och vilka alternativ får vi för att ta ställning?

Som om det inte skulle räcka handlar EMU till stor del om den globala ekonomin. Vilka är alternativen? Den spanskamerikanske sociologen Manuel Castells anser att EU behövs som en motvikt till USA och då blir EMU ett naturligt steg i den riktningen.

Frågorna hopar sig. Och vad blir svaren? Statsminister Göran Persson sätter munkavle på ministrar som är emot EMU. Författaren Anders Ehnmark anser att EMU är ett vänsterprojekt, andra att det är ett högerprojekt. Nej, detta valet liknar inte särskilt mycket ATP-valet på femtiotalet. Då var alternativen tydliga. Valet om EMU har blivit en arena för retorik i första hand. Politiken har devalverats.

Det finns dock ljuspunkter i valmörkret. Kenneth Hermele har satt ihop en antologi till försvar för ett nej till EMU. Förlaget Ordfront har uppenbarligen arbetat för högtryck, för den vanliga upplysningssidan om tryckort, mm har inte kommit med i tryckningen. Istället sitter en klisterlapp med den saknade informationen. En generös tolkning är att detta höjer autenticitetsfaktorn på boken.

Kenneth Hermele går ut hårt i den inledande texten, när han påstår att ingen ekonom förespråkar EMU av ekonomiska skäl, utan enbart av politiska. Det verkar orimligt. Castells är visserligen inte ekonom. Men om man vill att EU ska bli en motvikt till USA, innebär det med nödvändighet att EU:s ekonomiska styrka gentemot USA bör bli större. Detta kan förmodligen ske utan EMU, men någon form av ekonomisk samordning finns innesluten i resonemanget. Det är rimligt att många ekonomer i ett globalt perspektiv resonerar att EMU gör EU betydligt mer slagkraftigt.

En av de större stötestenarna när det gäller EMU är vad som händer med de nationella ekonomierna och de välfärdssystem som hänger samman med dem. Idag ser de väldigt olika ut, men med EMU uppstår ett obevekligt tryck på att det utvecklas en enda modell för ekonomin och välfärden. Vad händer i övergångsfasen? Enligt Hermele hävdar EU-kommissionen att en gemensam penningpolitik kommer att leda till "ökad disciplin på arbetsmarknaden". Hermele drar slutsatsen att de problem som denna anpassning medför kommer att vältras över till arbetarsidan i form av arbetslöshet, otrygga jobb, tillfälliga anställningar och allmänt sämre villkor. Jag ser ingen anledning att ha en avvikande åsikt.

LO:s förslag om att införa en nationell buffertfond är ett smart sätt att försöka behålla ett nationellt ekonomiskt oberoende. Men för hur lång tid går det att arbeta efter en sådan modell? Går det att i längden behålla ett nationellt ekonomiskt oberoende i en alltmer globaliserad värld?

Som sagt, frågorna hopar sig. Stefan Carlén från Handelsanställdas förbund försöker besvara just denna fråga i sitt inlägg. I debatten efter kronans fall i början av 90-talet heter det ofta att en liten valuta är mer sårbar för valutaspekulationer. Men Carlén visar övertygande att det är en feltolkning. Problemet var att kronan var låst till en fast växelkurs. Med en flexibel valuta, som infördes efter att kronans fasta värde förgäves hade försvarats under några dramatiska veckor, skapas bättre förutsättningar att behålla en stabilare ekonomi till skydd för fortsatt välfärd styrd från Sverige. Skräckexemplet på hur det kan gå när man låser ett lands valuta till en annan valuta är Argentina, som låste sin valuta till dollarn. Peson föll som en gråsten och en stor del av befolkningen blev bankrutt.

Med flytande växelkurs blir kronan en "skvalpvaluta" heter det också i debatten och det gör att den svenska ekonomin blir svagare. Men även detta avvisar Carlén. Hans egen undersökning visar att euron (eller motsvarande) har "skvalpat" mer än kronan under de sista åren på 90-talet. Euron har dessutom fluktuerat mer än kronan, utan några negativa effekter.

Men frågorna gnager fortfarande. Vad är en naturlig marknad? Om vi går mot både regionalisering och globalisering, varför skulle de nationella marknaderna vara den naturliga utgångspunkten? Visst kan vi verka för ett "Festung Sverige" och försöka glömma omvärlden. Men det är knappast ett huvudtema för de flesta svenskar.

Vad som fattas är alla de stora politiska frågor som är kopplade till ekonomin. Men EU:s framtida politik finns ju inte med i resonemanget om ja eller nej till euron. Nej, debatten är inte på topp.

2003.09.11