I nådens år 1994 samlades GU:s styrelse och dåvarande dekaner på Kilesandsgården, Sydkoster, för att, bl.a., studera hur 15 olika vetenskaper vid GU och Chalmers kunde samverka för att skapa en helhetsbild av människans villkor i en föränderlig miljö.

På den tiden fungerade nämligen det då sjuåriga UNESCO-projektet Kosterhälsan som en vetenskaplig "permakultur" där aktörerna, oberoende av fakultets- och högskoletillhörighet, lärde sig av varandra och av en alert lokalbefolkning hur omvärldsfaktorer kan påverka människans reaktionsmönster och välbefinnande. Avsikten var att "hämta hem" kunskaper från verkligheten till akademierna. Nyckelordet var holism.

Kosterprojektet ingick i det globala UNESCO-program där små öar utgjorde studiemodeller som kunde representera förhållanden i andra delar av världen. Forskarna registrerade hur, t.ex., vattenfrågor, solstrålning och pågående förändringar i klimat och kulturlandskap påverkade människan. I årliga djupintervjuer registrerades vilka strategier som individen valde för att möta hoten mot hennes livskvalitet (individuell Agenda 21). Som ett resultat av de mångåriga dialogerna med lokalbefolkningen vidgades vyerna för de deltagande specialisterna. Kemister, fysiker, tekniker, geologer, humanekologer, medicinare och odontologer bjöd varandra på sina kunskaper och erfarenheter. Många blev generalister som skapade nya, gemensamma, vetenskapliga plattformar.

Vid sammankomsten på Koster ställde den dåvarande rektorn, Jan Ling, frågan till de närvarande beslutsfattarna om det inte var hög tid att förstärka tvärvetenskapen vid GU ­ att formalisera verksamheterna för ett antal framgångsrika, gränslösa vetenskapsområden och skapa en horisontell organisation (som komplement till fakulteternas vertikala) som underlättade möten över alla akademiska revirgränser och med det omgivande samhället. På så sätt skulle den tilltänkta organisationen även kunna fungera som en "plantskola" för att driva fram nya ämnen med hög samhällsrelevans.

En efter en ställde sig de förra dekanerna upp och framförde sitt helhjärtade stöd för förslaget. Som ett resultat av denna (tyvärr tillfälliga) samstämmighet inrättades Temanämnden vid GU i februari 1995. Efter hemkomsten från Koster hade emellertid beslutsfattarna fått kalla fötter. Det blev lite si och så med Temanämnden utlovade frihetsgrader. Aktörer på "hemmaplan" kunde nämligen inte frigöra sig från den ingrodda tanken att en tvärvetenskaplig organisation kunde bli ett ogräs som utarmade en redan mager jord.

Av protektionistiska skäl inhägnades därför Temanämnden av växthämmande regelverk. Forskningsresurserna blev beroende av fakulteternas välvilja. Och denna avtog i takt med att det ekonomiska läget försämrades. I kristider värnar man ju helst sina närmast sörjande. Nämndens arbetsenheter fick alltså försöka överleva på sina externa anslag. Och det gick ganska bra. Men hela tiden hängde fakulteternas damoklessvärd över deras huvuden.

Tack vare heroiska insatser av nämndens kansli och av arbetsenheternas personal kunde nämnden "övervintra" i sju hela år! Men myndigförklarad blev den aldrig. Många hade hoppats att GU:s initiativ från 1995 skulle sluta som en akademi eller fakultet. Det konststycket hade ju vårdvetenskaperna och IT-universitetet lyckats med ­ mot många odds. Men de hade nog rätt doa-doa-kör på central nivå

Vad oroliga kolleger och tjänstemän upplevde, i tider med sanslöst hemlighetsmakeri och hysch-hysch-agerande inför Temanämndens likvidering, gav jag uttryck för i media med vass penna. Och det hade naturligtvis sitt pris. Men jag vägrade att stillatigande betrakta hur GU:s frodiga frilandsplanta, sakta men säkert, blev till en tuktad bonsai.

Det intressanta var, att nu hade de olika fakultetsområdena offentligt börjat vittna om vilka gränslösa verksamheter som man redan bedrev inom sina hank och stör. Det behövdes minsann ingen särskild kompetens för att bedriva tvärvetenskap! Det begreppet tolkades som ett gummiord som kunde tänjas lite hur som helst. Många använde det synonymt med flervetenskap eller mångvetenskap, där navelsträngarna med moderämnena inte klipps av utan aktörerna (efter avslutat värv) så småningom återvänder till sina institutioner med skammens rodnad på kinderna. Visst kan den formen av verksamheter vara mycket kunskapsutvecklande och värdefulla. Det råder det inga tvivel om. Men enligt mitt förmenande är genuin tvärvetenskap inte "bara" en temporär verksamhet. Dess långsiktiga ambitioner är att (tillsammans med entreprenörer från det omgivande samhället) skapa nya ämnesområden över alla fakultetsgränser. I dessa kan de deltagande, vetenskapliga aktörerna stannar kvar för gott och ge verksamheterna en bredd som inte låter sig formpressas i några traditionella, vertikala, akademiska strukturer.

Nu är Temanämnden död! Ingen sörjer väl en "omöjlig" akademisk konstruktion? Men den genuina tvärvetenskapen kan inte kamarillorna kuva. Den lever och kommer igen med ny växtkraft ­ när väl generationsskiften skett på beslutfattande nivåer. Röster höjs redan för att återskapa det Centrum för tvärvetenskap, som framsynta kolleger utvecklade på 1970-talet och som var fröet till en profil som blev ett adelsmärke för GU ­ både på nationellt och internationellt plan.