Sista rompan är del två i trilogin Vargskinnet. Första delen, Guds barmhärtighet, kom för ett par år sedan och många har med mig väntat på den här fortsättningen. Efter att ha läst den hoppas jag att det inte dröjer lika länge tills den tredje och sista kommer.

Handlingen i del två utspelar sig återigen i Svartvattnet i Jämtland. Åtminstone till dels. Huvudpersonerna rör sig även på andra platser men Svartvattnet är det nav kring vilket deras världar kretsar. I Guds barmhärtighet handlar det mycket om barnmorskan Hillevi och så småningom om hennes familj.
I del två har de två döttrarna, den egna Myrten och fosterdottern, sameflickan Kristin vuxit upp. Vi får följa dem och ytterligare en person som var barn och yngling i förra boken, konstnären Elias. Vi får deras berättelser i ett växelspel och de möts bara några gånger under romanens gång.
Det finns två viktiga saker i Kerstin Ekmans berättelse. Dels är det tiden. Jag som läsare känner verkligen hur tiden går. Hur livet och dess förutsättningar förändras. Myrten flyttar till Stockholm och lever ett betydligt modernare liv än det hennes mamma haft. Ändå är det samma strävsamma kvinnovärld vi ser. Kristin lever i brytningen mellan den gamla samekulturen och den nya svenska turistnäringen. Elias som levt i en fattigdom som hade kunnat vara uråldrig i sin barndom blir bland annat en hyfsat besutten bilturist nere i Europa. Vi får se andra världskriget passera förbi. Vi får uppleva den sista rompan (den sista flottningen av timmer). Flera sådana tidsmarkörer ger oss hållpunkter i berättelsen. Allt detta gör att jag som läsare får en väldigt påtaglig insikt i hur litet mitt eget lilla liv är.

En värld att känna igen sig i
Den andra viktiga saken är den kvinnovärld som Ekman gör sig till tolk för. Hon är en av de få som så ingående vågar skildra den. Hennes sätt att skriva om kroppen och upplevelsen av den ger associationer till Moa Martinsson men är också hennes alldeles eget. Om jag inte minns fel börjar en av Ekmans romaner med en beskrivning av hur en kvinna vaknar och går upp och kissar på morgonen. Inte många andra författare skriver om kiss och mensblod och förlossningar på ett så självklart och konkret plan som hon. När hon skriver om Myrtens graviditet och om tyngden i hennes ben där hon står och jobbar i tvätteriet hela dagarna, kan jag nästan känna hur det känns. Jag minns tyngden och hur det spände, när jag själv bar barn i magen.
Jag vet inte varför men jag är ändå kluven till Kerstin Ekmans författarskap. Någar av hennes böcker har jag inte alls kunnat ta till mig. Andra har jag tyckt mycket om. Ibland känner jag mig som en främling i hennes landskap och ibland känns det så verkligt och nära. Jag kände ett stort motstånd innan jag väl satte mig ner att läsa bägge de här romanerna i "Vargskinns-sviten". Jag trodde det skulle bli jobbigt och segt. Trots att jag väntat på bok nummer två och trots att jag svepts med och verkligen njutit av den första boken. Och så blev det nu också. Måtte den komma snart, bok nummer tre. Jag undrar så hur de har det, människorna kring Svartvattnet.

2002.09.12