Alba är en pionjär bland nättidningar. Sedan vi startade i januari 1997 har mediet förändrats på några viktiga punkter. Dessa förändringar kommer inte bara att få betydelse för renodlade papperstidningar.

Redan innan webbtidningarna växte fram på nätet, kunde man se att internet skulle kunna vara ett smidigt instrument för distribution av elektroniska dokument. I början var det globala aktörer som kunde förenkla kontakterna mellan olika enheter. Några massmedier såg snabbt nya distributionssätt. För faxtidningar på några få sidor, exempelvis för korta nyheter från Sverige på turistorter utomlands, blev pdf-tekniken ett sätt att höja kvaliteten jämfört med de grovkorniga faxsidorna.

När vi lägger ut Alba idag använder vi faktiskt samma program som användes för närmare tio år sedan för att skicka eller hämta ovan beskrivna datafiler. Men hade det stannat där hade internet nog trots allt främst blivit ett smidigt sätt att skicka e-post inom främst den akademiska världen och handelsbolag. För att skapa ett kommunikationsnät med stor potential krävs en betydligt bredare infrastruktur.

Alba hade inte kunnat bli en renodlad nättidning om inte webbläsarna hade utvecklats. Redan när vi startade kunde vi se potentialen i mediet, även om möjligheterna att göra en attraktiv grafisk form var betydligt sämre än idag. Däremot var vi väl rustade på ett annat sätt. Mediet var svårt att greppa. Vi startade som ett EU-projekt och hade inledningsvis en ganska stor redaktion, med ca sex journalister. Diskussionerna utgick från det relativt enkla grafiska gränssnitt som fanns. En nyckelfråga var hur långa texter som kunde tillåtas? Flera hävdade att man inte orkar ta till sig långa texter. En möjlighet kunde förstås vara att läsaren skriver ut texten i sin skrivare. Min egen ståndpunkt var att om det skulle vara omöjligt att presentera långa texter, så skulle det förbli ett journalistiskt ointressant medium. Men samtidigt kändes det lite som att återvända till studentupproret 1968 med dess grafiskt torftiga stencilerade texter.

Ett annat stråk i våra tidiga diskussioner var att man skulle kunna bryta ned texterna till mindre enheter och satsa på s.k hypertexter eller hyperlänkar. Detta var ganska hajpat inom kultureliten under en kort period. Sveriges äldsta kulturtidskrift och samtidigt faktiskt ännu tidigare på nätet än Alba - Ord & Bild - hade ett temanummer om detta.

Visst är det elegant att man på webben kan hoppa mellan alla sorters hemsidor. Känslan som växte fram - att man lika gärna kan hoppa till hembygdsföreningen i Åmotsfors som till IKEAs möbelkatalog - är inte unik för detta medium men bidrar tillsammans med alla andra samhällsförändringar till en mental förskjutning. Men i diskussionen om hypertexter och webbtidningar var det kanske upptäckten av möjligheten att bryta ner en berättelse till en icke-linjär text det som kändes mest intressant. Personligen tror jag att detta är en återspegling av grundläggande kulturella förändringar. Om det linjära berättandet har tydliga kopplingar till industrisamhällets logik, så är det icke-linjära berättandet en budbärare om en ny tid och en ny mentalitet.

Ännu befinner vi oss i en övergångsfas men där fem år är en lång tid och där det förekommer paradoxala och motsägelsefulla fenomen. Alba har till viss del utvecklats till att bli en papperstidning på webben, med ett enklare grafiskt gränssnitt till läsaren än en papperstidning. Detta kan man tolka som en tillbakagång. Men jag säger som Bo Dahlbom, IT-guru och hedersredaktör i Alba, teknikutvecklingen påverkar även kulturen. Den digitala tekniken blir allt mindre, allt billigare och alltmer lättillgänglig. Resultatet blir två effekter: dels att olika medier i digitaliseringsprocessen alltmer flyter samman: stillbilder, rörliga bilder, texter, ljud, telefoni, står plötsligt samtidigt på samma torg; dels att tekniken får bredare spridning. Vad händer då med journalistiken? Kommer journalisterna att producera texter, ljud och TV-bilder samtidigt? Det kan tyckas vara naivt att tro att det ska kunna bli professionellt. Men även inom det otympliga TV-mediet tycks tekniken göra mediet mer lättillhanterligt. Den engelske TV-producenten Colin Luke har exempelvis vid några tillfällen satt små videokameror i händerna på rena amatörer och skapat program som varit omöjliga med professionella fotografer. Begreppet professionalism blir antingen breddat, eller så uppstår nya mötesformer för amatörism och professionalism.

Den digitala kulturen i samspel med samhällsförändringar löser upp barriärer mellan tidigare åtskilda medieformer. Webbkulturen gör att de mentala processerna går samma väg, fast med många konkreta yttringar. För Albas del började resan som ett delprojekt i Västsvenska nätverket. En av våra samarbetspartners ville förena design och nätverk, ett annat ville skapa en kulturserver. En tredje var kulturförvaltningen i Göteborg, som ville skapa en plattform för kulturarbetare. Själva började vi med att i första numret samarbeta med kommunen och en konferens om "demokrati i storstad".

Samma år som vi startade Västsvenska nätverket (1996) kom Manuel Castells ut med första bandet av trilogin Informationsåldern. Tre av de huvudsakliga krafterna bakom globaliseringsprocessen sammanfaller med de kulturrörelser som man kan se runt webbtidskrifter. Den första är självklar och rör den tekniska revolution som gav upphov till internet. Den andra är betydelsen av nya sociala rörelser. Castells menar att studentrevolterna 1968 markerar en övergång för sociala rörelser från klass till värdegemenskap, idéer och kultur. Den tredje kraften bakom förändringarna är kapitalismens kris på 70-talet och den slutliga krisen för öststaterna.

Castells menar också att varje element för sig inte är tillräckligt för att förklara samhällsutvecklingen, utan att de samverkar. Det som för fem-sex år sedan verkade vara tillfälligheter i vårt redaktionella arbete, framstår idag som diffusa konturer till en ny offentlighet. På nätet uppstår möten och konstellationer som bryter mot tidigare sociala ordningar. I Alba har vi kunnat samarbeta med enskilda enheter på universitetet, med Kunskapslyftet och med ABF:s litterära symposier. Tanken att möten mellan dessa olika aktörer på nätet skulle kunna ske samtidigt är naturligtvis inte främmande. Kulturarenan vidgas och de olika aktörerna tvingas vara mer utåtriktade än tidigare. Alla som vill verka på den offentliga arenan tvingas förhålla sig till de förändrade villkoren.

På den nya kulturarenan möts högt och lågt, enskilda och organisationer, med en stor demokratisk potential. I detta myller med kanske kaotiska möten finns möjligheter till nya möten mellan teori och praktik. Gamla institutioner som kultursidorna i dagspressen kommer att tvingas förhålla sig till detta. Valet blir antingen att torka ut eller att liera sig med förändrade villkor för kulturkritik. Den som tvivlat på dessa förändrade villkor kan leta upp montern till Journal2002 på bokmässan och ta en folder med länkar till 62 av landets nättidskrifter.

2002.09.12