|
Roy Andersson skriver i "Vår
tids rädsla för allvar" att denna, vår samhälleliga
rädsla för allvar, är densamma som drogmissbrukarens
eller alkoholistens rädsla för att bli nykter. Vi missbrukar
inte alkohol för att slippa se verkligheten som den är,
vi missbrukar istället kunskap och möjligheter att
dra slutsatser ur befintliga kunskaper.
Liksom i Anderssons senaste filmprojekt, "Härlig är
jorden" och "Sånger från andra våningen",
är den verklighet som presenteras i texten i det närmaste
kliniskt befriad från romantiserande solljus. Det är
stabilt och genomträngande lysrörsljus som gäller.
Anderssons tunna bok, som både är en personlig programförklaring
för hans estetik och en stridsskrift för en rimligare
värld, tycks också göra både hans egen
filmvärld och världen i stort lite klarare. För
oss som via filmerna trätt in i Anderssons avskalade och
overkliga kafkadrömvärld är det inte förvånande
att läsa om hur han vill provocera tittarens intellekt till
att samarbeta med dennes känslor. Och samtidigt som han
är medveten om att det alltid finns en påverkan vill
han ändå in i det längsta lämna till åskådaren
att bestämma vad som är viktigt i bilden. Målet
är att nå, skriver han, den komplexa bilden, den exakta
formuleringen, den bildmässiga lösning som känns
så rätt att man inte kan tänka sig att det kan
göras på ett annat sätt.
Detta låter förvisso både högtravande
och en smula pretentiöst men så är också
Roy Anderssons krav på konstnären höga. Han hänvisar
till Ezra Pound som beskriver konsten som en vetenskap vars uppgift
det är att analysera människan. Att som konstnär
förfalska sin beskrivning av människan ses som lika
förkastligt som forskarens förfalskade prov. Och dålig,
inexakt konst, vägleder samhället till framtida vanföreställningar
- på samma sätt vis som forskarens bristande perfektionism
kan göra.
Enligt Ezra Pound är de konstnärliga uttrycken också
del av den materia med vilket samhället skapar sin moral.
Konsten bör kunna öka kunskapen om, och förtydliga
tillvaron, genom att inte minst ständigt ompröva rådande
värdenormer. Med ett beroendeförhållande till
en massmediaindustri som främst vill ha höga tittarsiffror
och därför tvingas behaga och bekräfta vad alla
vill höra blir dock de rådande värdenormerna
bekräftade snarare än omprövade. Det blir en andlig
rundgång i samhället vilket slutligen leder till ett
förlamningstillstånd. Och vad ska man annars kalla
det tillstånd som råder nu, frågar sig Andersson
retoriskt.
Som exempel på ett samhälle där rådande
normer slutade omprövas tar Andersson 30-talets Tyskland.
Där föregicks den etniska utrensningen av en kulturell
utrensning. Den kritiska reflexionen, eftertanken och skammen
över det första världskrigets vansinne brann på
bokbål. Idag behövs emellertid inga stormtrupper för
att rensa ut obehagliga sanningar. Med en mediavärld styrd
av "Marknaden" finns inget intresse för allvar,
eftertanke, fördjupning, historiska erfarenheter som smärtar
etcetera. Allt sådant som kan hindra historien från
att upprepa sig, som kan få oss att dra slutsatser ur de
kunskaper som finns.
Förenat med denna andliga rundgång tycks också
bristen på långsiktiga perspektiv vara. Andersson
utgår från undersökningar om barns minskade
simkunnighet, något som på 90-talet följde efter
bortrationaliserad kommunal simundervisning. Från att för
bara ett par generationer sedan haft en mycket dåligt utbredd
simkunnighet i Sverige blev vi en nära nog hundraprocentigt
simkunnig nation. Ett sådant arbete kräver visioner
och en slags kärlek till livet - inte bara det egna livet,
skriver Andersson. När nu simkunnigheten istället börjar
minska är det symptom på en bristande värdesättning
av tillgångar utav immateriell natur. Då vårt
andliga kapital tillåts bortrationaliseras tillsammans
med de långsiktiga perspektiven återstår snart
bara godtycket om styrinstrument i samhället, menar Roy
Andersson. I dialog med filosofen Martin Buber läser vi
hur man i den situationen till slut lämnas ut till
det obönhörliga ödet.
I "Sånger från andra våningen" spelar
just detta öde en betydande roll. Det är inte vi utan
ödet som bestämmer, sägs det. Medan civilisationens
sköra yta krackelerar alltmera försöker man beveka
ödet med ett offer. Med representanter från hela samhället
som åskådare knuffar en kvinna, som liknar drottning
Silvia, en ung flicka med ögonbindel och oskuldens vita
kläder utför ett stup. Men trots detta offer av blomstrande
ungdom tycks inte ödet (eller marknaden som man i detta
fallet gärna tolkar det som) bli mera välvilligt. Vi
får också i en senare scen se hur direktörerna
svettas då de med överlastade bagagevagnar försöker
lämna landet.
Som inledande citat i "Vår tids rädsla för
allvar" står en slags sentens av Elie Wiesel. "Motsatsen
till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek
är likgiltighet." Lyckligtvis för oss andra är
Roy Andersson mycket kärleksfull. Lika full av kärlek
som bromsen som med sitt smärtsamma bett väcker upp
den sömniga boskapen - så den kanske kan undvika slaktbilen.
Peter Johansson
2001.09.13
|