I alla tider och samhällen har det funnits människor utan materiella resurser och därmed utan makt att aktivt styra över sina levnadsvillkor. Med andra ord: fattiga! Som samhället har måst hjälpa.

I gamla tider hette det fattigvård. I vårt land lagfästes fattigvårdsförordningen1847 - mycket för att få bukt med tiggeriet på städernas gator - och byggde på en kristlig tanke om barmhärtighet från de välbeställda gentemot de medellösa. En tredjedel av det tionde som gavs till kyrkan hade ju sedan länge använts till fattigvård.

Men det var viktigt för de fattiga att visa ödmjukhet, och t ex buga djupt när man utspisades. Och fattigvårdsstyrelsen hade rätt att använda den fattiges eventuella arbetsförmåga.

Så är det väl inte i dag?
Jo, inte alls långt ifrån.

Men i vår tid har de styrande trott att de kunnat avskaffa fattigdomen - i vilket fall hoppades man det under de goda åren - genom socialtjänstlagen.

Alla som inte kan klara sin egen försörjning på något som helst annat sätt, ska vara garanterade hjälp ifrån samhället genom det som kallas socialbidrag.

Och visst, så är det. Fast inte utan förbehåll. Och de börjar bli allt fler, och allt mer kränkande för de människor som är i behov av socialbidraget för att överhuvudtaget kunna existera.

Ingen organisation, inget politiskt parti, för socialbidragstagarnas talan. De är ingen farlig påtryckargrupp, eller maktfaktor i samhället - och därför har försämringarna inom socialtjänsten på senare år kunnat passera nästan obemärkt förbi i den politiska debatten - och bara rent kuriöst flimrat förbi i nyhetsvimlet.

Men verkligheten
för socialbidragstagarna
är stenhård och skoningslös.
Låt mig därför berätta
om ett sant fall ur verkligheten:

En nära bekant råkade in i svårigheter för fem år sedan när hans firma konkursade. Då han var medlem i Småföretagarnas A-kassa fick han bara A-kasseersättning för det han hade tjänat som inkomst av rörelse i sin firma. Men problemet var att han hade haft lika mycket som inkomst av tjänst, vilket inte är ovanligt i konsultarbeten, och han "bestals" sålunda på halva sin A-kassa.

I dag har han den lägsta A-kasseersättningen på 240 kronor om dagen. Det blir runt 3300 kronor i månaden efter skatt, och det förstår ju alla att det inte räcker långt. Inte när han har en hyra på drygt 2000(han bor litet!) och i övrigt löpande skulder på 7-800 kronor varje månad.(Alla bankskulder ligger hos kronofogden.) Socialtjänsten får skjuta till ett normtillägg , som det kallas, varje månad för att han ska komma upp i existensminimum, som i hans kommun nu anses vara 2.800 kronor i månaden.

För fem år sedan, när han först var i behov av socialhjälp hade han 600 kronor mer i månaden. Bidragsnormen i hans kommun har försämrats så mycket sedan dess genom att man bl a tagit bort posterna för el, möbler och husgeråd och rätten till månadskort för arbetslösa. Och från soc får han bara pengar för hyra och fackföreningsavgift, och numera räcker inte normtillskottet ens till hans hyra - det fattas 300 kronor varje månad.

Jag hjälpte honom att överklaga denna sista försämring, alltså borttagandet av rätten till månadskort, till länsrätten, då han mycket riktigt hade funnit att kommunens beslut stred mot socialtjänstlagen. Som arbetslös socialbidragstagare har han kravet på sig - vilket bara det är högst tvivelaktigt - att söka minst tio jobb i månaden för att få pengarna från soc. Men hur ska han kunna göra det när han inte kan ta sig nånstans?

Vi åberopade socialtjänstlagen paragraf 6b, punkt 2 där det står under avsnittet arbetsresor:"...Med begreppet arbetsresor skall även avses resbehov för att aktivt kunna söka arbete eller delta i andra aktiva åtgärder som kommunen eller arbetsmarknadsmyndigheten anordnar. Det är då naturligt att utgå från kostnader för ett månadskort för lokala resor".

Svart på vitt, alltså!

Det har nu gått tre månader och länsrätten har ännu inte kommit med sitt svar. Under tiden har han fått klara sig trots försämringarna. Och det är ganska sannolikt att hans överklagande avslås när det sent omsider är behandlat, det visar tidigare försök på området.

Jag tog å hans vägnar kontakt med ordföranden i socialnämnden i kommunen och frågade hur de hade tänkt när de införde dessa försämringar. Hon, en sossekvinna, beklagade och sa att hon förstod, men att nämndens budget låg 27 miljoner back. "Folk betalar inte skatt i dag!" "Och vi har att välja på att försämra vård och skola!"

Då jag påpekade att det är ojuste att ställa svaga grupper mot varann, blev hon arg och hänvisade till att hon själv minsann inte tjänade så mycket på sitt arbete på ett känt varuhus.

Jag blev perplex och frågade om hon verkligen tyckte att det går att jämföra socialbidragstagare, som är helt utlämnade till samhällets godtyckliga välvilja och därmed risken för politiska förändringar med en person som har ett jobb - hur än liten lönen är - och kan ta lån, få krediter och framför allt har en trygghet i att veta hur mycket lön man får varje månad - och dessutom kan påverka den genom att jobba övertid.

Nej, hon bad om ursäkt. Men jag förstod med ens hur politikerna tänker. Socialbidragstagarna är ett dåligt samvete för dem numera, ett bevis på att de har misslyckats. Det börjar bli jobbigt att dra på stora "fattigvårdslass" i kommunbudgeten år efter år. Då är det lättare att i tysthet svälta ut socialbidragstagarna, för de orkar väl inte protestera!?

Min vän har ingalunda
legat på latsidan
under dessa fem år.

Han har sökt massor av jobb, ett femtiotal med långa ansökningar och meritlistor, enligt egen utsago, "och säkert ett 25-tal småjobb jag är överkvalificerad för" - men har man en gång hamnat utanför så är det svårt att komma in i arbetslivet igen. Han har en gedigen högskoleutbildning och goda referenser, men arbetsgivarna väljer ändå att för det mesta plocka någon som redan har ett jobb till den nya tjänsten. Så han har inte haft annat att välja på än att hanka sig fram på arbetsmarknadsåtgärder och utbildningar, och har på så sätt förlängt sin A-kassa. Men likväl är han beroende av hjälp från soc, eftersom hans A-kassa är så liten.

Socialtjänsten är paragrafryttare och utgiftspoliser, har han berättat. De är stenhårda med tillämpningen av reglerna. Två gånger om året får han tre utbetalningar från A-kassan inom en och samma kalendermånad - då det faller sig så när han får utbetalningar varannan vecka - och den tredje utbetalningen kommer då i regel den sista eller näst sista i månaden. Soc regler säger då att denna tredje betalning skall räknas som extra tillgång den månaden och han får ingen hjälp med hyran.

Detta får till följd att han inte har pengar till hyran den månaden, och han tvingas dela upp den på fyra månader framåt, och nalla av sina redan små pengar. Ett mycket märkligt förfarande av soc, då pengar väl aldrig kan räknas bakåt, utan hela tiden framåt? I synnerhet sådana små pengar.

Vad får nu detta för effekter?

Jo, som min vän säger så har han börjat tänka "kriminellt". Han har i hela sitt liv varit hederlig och kämpat för att leva ett anständigt liv, men får nu plötsligt tankar om att jobba svart.

Är det ett sånt samhälle som politikerna vill ha? Kan det möjligtvis vara fel på systemet?

För vad beror detta på? Jo, att kommunerna i dag är "strypta" av regering och riksdag. Man får inte höja skatten, inte låna pengar och man får dessutom allt mindre i statsbidrag.

Så vad kan kommunerna göra, när inte budgeten går ihop, annat än att skära i utgifterna. Och det är lättast att skära bort de "fattiga".

Han är heller inte ett alltför "hopplöst fall" för att kunna sättas i skyddade arbeten i skogen, eller liknande. Och han måste därför utstå godtycket från de smygförsämringar som socialtjänsten gradvis inför.

Han är ingalunda ensam. Det finns runt 800 000 människor i Sverige som lever av socialbidrag. En verklighet som politikerna inte vill acceptera, utan de pratar ännu om att "socialbidraget ska vara en tillfällig hjälp under kortare tider utan annan försörjning"(citat från flera ledande politiker och Socialstyrelsens ordförande Claes Örtendahl).

Men si, nu är det faktiskt så att vår arbetslöshet är strukturell, som det kallas. Och att den alltså därmed räknas som långvarig och bestående. Därav att så många människor lever av socialbidrag, ty alternativet hade varit att låta dem leva ett tiggarliv på gatan.

Vi är inte där ännu. Och Gud hjälpe att vi nånsin kommer dit. Men fortsätter försämringarna så....

I nästa krönika - den tredje och sista - ska jag resonera lite kring de tänkbara alternativen till vårt sönderfallande välfärdssamhälle.

Håll ut - till dess!

Text: LEIF WILEHAG