KENNETH ABRAHAMSSON, docent i pedagogik och programansvarig för arbetsmarknad vid Rådet för arbetslivsforskning, tycker att det är intressant att kunskapslyftet fått en sådan central roll i utvecklingen av ekonomin. När han för tio år sedan arbetade på Skolöverstyrelsen tog han initiativ till en framtidsstudie på temat "den nya utbildningsklyftan", vars syfte var att beskriva utbildningsklyftan år 2010.

- Med den nya utbildningsklyftan menade vi att framtidens arbetsmarknad skulle ställa krav på gymnasieutbildning för alla. Vi gav ut två böcker "Den nya utbildningsklyftan. 90-talets utmaning" och "Det stora kunskapslyftet. Svensk vuxenutbildning inför år 2010". Det är intressant att det nu har blivit politik av dessa idéer.

Hur ser du på bakgrunden till kunskapslyftet?

KA: Man skulle kunna säga att kunskapslyftet står på åtminstone tre ben och att ett av dem fortfarande är lite ostadigt. Och vi vet att trebenta bord lätt faller omkull om ett ben svajar eller brister. Det första benet är statens och regeringens ambition att skapa ett nytt utbud av utbildningar för vuxna. Det andra benet är den lokala eller regionala efterfrågan i form av de planer som kommunerna tagit fram. Båda dessa ben är rätt stadiga. Däremot vet vi mindre om det tredje benet; enskilda människors intresse, förmåga och förutsättningar att mitt i livet bryta loss och satsa på en formell utbildning.

Men studiehinder och sociala villkor är väl inget nytt område i forskningen?

KA: Nej, här har vi på något sätt rensat minnet från all den erfarenhet om vuxnas studiehinder från sjuttiotalets vuxenutbildningsreformer. Dessutom finns ett fjärde ben till bordet, eller kanske en stol att sitta på, företagens benägenhet att utnyttja det kunskapstillskott som kunskapslyftet innebär. Det kan bli problematiskt på de områden där det redan finns många arbetslösa med hög utbildning och kompetens. Jag tror att man måste anpassa de lokala insatserna betydligt mer.

Vilka/vilken grupp anser du är i störst behov av kunskapslyftet?

KA: Vi vet att över 25% av den vuxna befolkningen är målgrupp för kunskapslyftet. Alla kan eller kommer inte kunna åka med på kunskapståget. Jag tror att en mycket viktig grupp är människor som jobbar inom områden där stora strukturförändringar står för dörren. Den långsiktiga effekten blir störst om vi kan nå unga kortutbildade som kommer att vara kvar på arbetsmarknaden långt in på nästa sekel.

Att definiera utbildningsbehov är inte lätt. Skall vi gå på dem som har lägst utbildning och störst kulturellt gap till arbetslivet bör vi sikta in oss på invandrare från utomeuropeiska länder med kort eller ingen skolgång. Eller skall vi vända oss till dem som missade centrala kunskaper i sin skolgång men fortfarande har motiv och intresse att läsa vidare. Det är ett svårt val som ytterst är politiskt.

Jag tror att man inte bara kan mäta behov i förlorade utbildningsår utan att man måste titta på individen. Kommer ett deltagande i kunskapslyftet att innebära att möjligheten till livslångt lärande och eget kunskapssökande i grunden förändras? Om svaret är ja så bör man satsa pengar. Om svaret är tveksamt eller nej bör man avstå.

Finns det andra viktiga grupper och hur får man dem intresserade av utbildning?

KA: Att nå ut till människorna är ingen enkel sak. Här måste stort utrymme ges för lokala lösningar och modeller kopplade till arbetslivets och arbetsplatsens villkor. En annan viktig grupp är de just-in-time anställda som simmar omkring i en stor insjö av tillfälliga jobb, vikariat, projektanställningar, ibland på gränsen till egenföretagare eller självanställda. Att skapa lokala lärcentra för denna grupp är en av de viktigaste insatserna för att nå ut med kunskapslyftet.

När det gäller intresset finns ju ekonomin och kostnaderna med i bakgrunden. Individen gör en egen investering - socialt, tidsmässigt och ekonomiskt. Vilka garantier finns att han eller hon får tillbaka pengarna i jobb eller på annat sätt? Det går inte att tvinga någon till livslångt lärande. Man måste tydligare definiera vad individen får ut av det för egen del, för sin familjs del och för framtiden.

Hur ska man gå till väga för att minska tröskeln för studieovana att påbörja studier?

KA: Titta tillbaka på erfarenheterna från den uppsökande verksamheten på sjuttiotalet. Skapa flera lokala ingångar. Ge folkbildningen startbonus för kunskapslyftet. För majoriteten av den potentiella målgruppen gäller det att lyfta sig ur vad Kant kallade den självpåtagna eller självförvållade omyndigheten. Första lyftet ligger utanför läroplanens betygsskala. Det handlar om att få tilltro till sin egen kompetens och förmåga - att komma över studiehinder och skaffa sig ett kunskapspass för livslångt lärande - JAG TÖRS, JAG VILL, JAG KAN!!

I syftet står att kunskapslyftet är särskilt viktigt för män och kvinnor i yrken och branscher som drabbas av konjunktur- och strukturförändringar. Hur ska man nå de som är berörda inom dessa yrkesgrupper?

KA: Det är mycket viktigt att kvinnorna inte glöms bort i kunskapslyftet. De har särskilda behov och villkor som måste beaktas. Både innehållet i utbildningen och studiesociala villkor måste ses över. Generellt sett är kvinnor inte missgynnade i vuxenutbildningen, i vissa delar, exempelvis personalutbildning, får de mer utbildning än männen. Men oftast i kortare och mer begränsade portioner. Kanske borde man skapa nätverk, stödgrupper och använda mentorer för att stärka kvinnors villkor.

Kunskapslyftet ska också bidra till att utveckla och förnya vuxenutbildningen till både innehåll och arbetsformer. På vilket sätt tror du att vuxenutbildningen kommer att förändras och kan det gå snett? Vilken förändring skulle du vilja se?

KA: Ett stort utrymme för lokala lösningar behövs. Det finns en risk att man hamnar i färdiga paket med traditionell pedagogik, att allt blir som på Komvux. Däri ligger utmaningen, att försöka hitta alternativa sätt att jobba. Vi måste börja arbeta med nya medier, elever med dyslexi kan exempelvis få hjälp av datorer.

Faran ligger i att kunskapslyftet inte får något genomslag. Att det inte blir någon konkret skillnad för individen, i form av jobb eller högre lön. Studierna är bra för både familjen, politiskt och yrkesmässigt, men kunskapslyftet riskerar en backlash om individen inte märker någon skillnad efter studierna.

För att skapa ett mångsidigt utbildningsutbud ska ett samarbete ske mellan andra kommuner, landstinget, SSV, AMU, folkhögskolor, studieförbund och andra utbildningsanordnare. Vad finns det för fördelar med att nya aktörer kommer in?

KA: Det är bra med pluralism, flera aktörer måste in. De kan skapa en inkörsmarknad av korta jag-studie-stärkande kurser. Ge startbonus till olika aktörer! Jobba mer med individualiserade trappstegsmodeller och orienteringskurser, där man successivt kan ta sig fram i sitt eget lärande.

Vad händer med dem som inte hoppar på kunskapslyftet och börjar att studera, när den allmänna kunskapsnivån höjs?

KA: Det finns en risk för ökad utslagning. Deras relativa chanser blir sämre. Å andra sidan handlar det om hur de utnyttjade tiden istället. Någon kanske blev framgångsrik egenföretagare, någon kanske fick tillbaka sitt gamla jobb på sämre villkor, någon kanske blev långtidssjukskriven. I mitt jobb kommer jag nu i kontakt med hela människan på ett annat sätt än då jag arbetade med vuxenutbildning och kompetensfrågor. Många av de vuxna som idag är arbetslösa saknar inte bara utbildning och kompetens. De mår dåligt och är i behov av rehabilitering. Utbildning och kunskap är givetvis ett viktigt framtidspass. Men om man är utsliten räcker det inte med att leva upp till läroplanens krav.

Kunskapslyftet kanske bör kompletteras med ett hälsolyft. I båda fallen är individens intresse, motivation och livsstil av avgörande betydelse. Staten är ingen lyftkran, men den kan hjälpa människorna på vägen genom att minska eller ta bort hinder och skapa förutsättningar.

Text: JOHANNA HILLGREN
Illustration: HENRIK LANGE