Ptolemaios, Nicolaus Copernicus, Tycho Brahe, Johannes Kepler, Galileo Galilei och Isaac Newton - den astronomiska vetenskapens stora. Man kan endast spekulera vilken proportion Tycho Brahes storhet ytterligare skulle tagit om hans vetenskapliga gärning ägt rum på sydeuropeisk mark. Nu befann han sig geografiskt sett i ett "vid sidan om" på ön Hven, som givits honom som förläning av den danske kungen Fredrik II år och där det underjordiska observatoriet Stjärneborg tog form under åren 1576 och 1597.

En förbehållslös blick på det som befinner sig vid sidan om. Så skulle man kunna karakterisera den stilsäkra debut, där Alexandra Coelho Ahndoril gör entré som romanförfattare med ett språkligt märgfullt men ändå sparsmakat biografiskt-fiktivt porträtt av astronomen Tycho Brahe. Visserligen placerar romanen den berömde vetenskapsmannen i centrum - men väl att märka som Tyge Brahe, mannen bakom det berömda namnet. Med en omsorgsfullt tecknad socialhistorisk skildring som problematiserar både klassvillkor och de båda könens premisser - väl att märka även mannens - kommer hon att rikta en vass udd mot de s k Stora berättelserna om Människan, Historien och i detta fall Vetenskapen. En udd mot den "vinnarnas" historia som historieskrivningen vanemässigt levererat under århundradenas gång. En udd mot hur vetenskapshistoriens namnkunniga tecknats som topparna på isberg utan hänsyn till dessas underliggande massiv och kringgärdande vatten. Det handlar om den mycket tvivelaktiga personliga vinsten för Tyge Brahe i att bli en s k Stor berättelse, som "Tycho Brahe". Det handlar också om att ge utrymme åt andra berättelser än de som tidigare auktoriserats.

Med stadigt grepp om vetenskapshistorien skildras Brahe utifrån olika sociala relationer, kringomständigheter och villkor - ett i grunden krackelerande scenario om en vetenskapsmans uppgång och fall, om vägen från vetenskaplig dröm till genombrott och slutligt sammanbrott. Romanen utgår ifrån Brahes anstränganden att förfärdiga Stjärneborg - ett arbete beledsagat av vetenskaplig passion, minutiöst ordningssträvande men också förblindande maktfåfänga. "Vid sidan om" Brahe? Där finns jord och rovor. Hunger och längtan. Smärta och sorg. Här finns de andras röster. Den nära familjekretsens. Den underlydande bondebefolkningens.

Här tecknar Coelho Ahndoril en rad för berättelsen avgörande porträtt: prästdottern Kirsten varmed Brahe fick en skara barn men nekade äktenskap för att inte förlora sitt vetenskapligt ekonomiska underhåll, äldsta dottern Magdalena vars intellektuella skarpsinne negligeras av Brahe; och yngste sonen Lilltyge som mindre skarpsint inte förmår att axla fadersförväntningarnas tunga ok. Här porträtteras även ön Hvens bönder utifrån de horribla dagsverken Brahe tvang dem till i vetenskapens namn.

Visst skulle man kunna peka på en ansats till symmetri, utifrån den polarisering mellan man och kvinna, adel och ofrälse, ond och god som löper som en röd tråd i boken. Men det vore att reducera romanens vacklan mellan ordning och oordning för vilken också huvudpersonen Brahe står som signum: vetenskapsmannen som hyser en ursprunglig dröm om världens symmetri och att sedan blir berömd för upptäckten av månens avvikelse från denna symmetri!

Med den fiktiv-biografiska genrens hjälp kan Coelho Ahndoril utforska det komplexa skeende mellan å ena sidan verklighetens reella villkor, å andra sidan konstruerade bilder, drömslott och livslögner i en människas liv - kalla det relationen mellan fakticitet och fiktion. Det handlar om en människas meningsskapande. Denna stora "drömmen om ordning", med Stjärneborg som underjordisk astronomisk forskningscentral i centrum - vilken verklighetsstatus har denna egentligen?

Brahes vetenskapliga projekt tycks fastna i ett limbo mellan fakticitet och fiktion, omvärldens reella villkor och den vetenskapliga drömmens självsuggestion. Det faktiska Stjärneborg får av Coelho Ahndoril nämligen en motsvarighet i det Braheska ögats mörkrum och pupill, varifrån utblicken över det egna livets kaos sker. Och det handlar om dennes personliga kaos där stjärnor och de egna barnen flyter samman i en symbolisk-ockult inre föreställningsvärld. De synliga stjärnorna, hans levande barn. De stjärnor som för ögat är onåbara, de barn han förlorat i döden. Och då Brahe slutligen förlorar Hven som förläning och därmed också Stjärneborg, kvar finns då bara Stjärneborg i hans eget öga.

Coelho Ahndoril ställer angelägna frågor om makt och maktlöshet, om de "offer" som måste göras på väg mot "toppen", i detta fall i vetenskapens namn. Men vem är offer? Vem är förövare? Vem är vinnare, vem är förlorare? Här ställs frågan på sin spets i ett socialhistoriskt patos. Rätten till Hven är och förblir böndernas - denna ansiktslösa men icke utbytbara skara i det hierarkiska spel där yppersta makten nyckfullt drar in och delar ut privilegierna.

Visst fastnar romanen i en undergångsstämning som stundtals kan kännas onödigt påträngande, och där likaså persongalleriet står och stampar i en social determinering. Men detta är i sammanhanget obetydligheter, jämfört med de kvaliteter den uppvisar. Vem vet vad vi mer kan vänta ifrån denna författare i framtiden? Det bådar onekligen gott.

2003.06.12