Försommarsolen gassar detta nådens
år 2003. Jag läser Bo Rothsteins nya bok Sociala
fällor och tillitens problem inne i en kasserad R5:a
på en bilverkstad i norra Bohuslän. Bilismen är
en fälla om inte alla slutar åka. Och kan jag lita
på mekanikern?
Det som är kännetecknande för
Rothsteins stil är de snabba och ofta inspirerande växlingarna
mellan oftast statistiskt utformad empiri och den politiska filosofins
grundfrågor: Vad är ett bra samhälle? Vad är
ett rättvist samhälle?
Här finns ett slags spelglädje:
Rothstein slår på alla tunnor för att
se vilka som är tomma. Och ett glödande engagemang
för det intellektuella arbetet och dess betydelse som politisk
handling och för det politiska handlandet. En insikt om
det som ryssarna brukar uttrycka på följande sätt:
Fisken ruttnar från huvudet.
I verkstan lagar en
mild schartauansk mekaniker min
bil. Jag litar på honom också då han säger
att den har blivit senil. Kanske än mer när han säger
just så. Insprutningsmotorn har förlorat kontakten
med sin hjärna och tror att motorn är varm när
den är kall. Den vill inte gå på tomgång.
Men vem vill det? Och hårdast är han mot sig själv.
Ungefär som Viktor i Vägga vid Hovenäset som hade
tatuerat in OBS på sin arm, vilket skulle uttydas: Och
Betalar Skatten. Som om han inte litade på sin egen tillit.
Och att bilen överhuvud skulle ha
förlorat förmågan att skilja mellan kategorierna
varmt och kallt, eller gott och ont, det faller inte den gammaltestamentlige
mekanikern in, så intellektuell och bildad han nu är.
Sånt har med kultur
och semiotik att göra, men
inte nödvändigtvis med handling, skulle kanske Rothstein
kommentera. Solen går i moln.
Som en av de tunga referenserna i Sociala
fällor och tillitens problem har Rothstein ett uppfordrande
och engagerande citat från historikern Yehuda Bauer, som
menade att avgörande för den tyska nazismens seger
var att just intellektuellt kompetenta, legitima samhällsmedborgare
trädde in i nazistpartiet.
Akademikerna var avgörande för
att legitimera nazismen i det tyska samhället. "Jag
återvänder till frågan om vi egentligen har
lärt oss någonting", skriver Bauer, "om
vi inte fortfarande producerar tekniskt kompetenta barbarer vid
våra universitet?"
Hur många svenska
akademiker har insett hela betydelsen
av de orden? Alltså inte i meningen av något slags
allmänkulturella föreställningar, utan i den meningen
att det är viktigt att dra konsekvenserna av sina intellektuella
insikter också när det är som mest inopportunt?
Och precis så som med din bil, menar
den tekniskt kompetente schartauanen, som inte är någon
barbar, är det idag också i samhället som helhet.
Det är på något sätt moraliskt senilt.
Man hänvisar hela tiden till "de andra" som ska
lösa ens problem. Folk här på kusten fuskar med
skatten, sjukskriver sig, skaffar bidrag till meningslösa
utbildningar, korpar åt sig helt enkelt, utan att tänka
på hela samhället, på samhällsmotorn. Trots
att de mycket väl kan se skillnaden mellan ont och gott,
mellan kallt och varmt. Trots att de har kultur. Och de som kommer
hit från stan för att laga sina bilar är inte
ett spår bättre.
Det är vanliga
åsikter bland egenföretagare
i glesbygd som använder smörjgropen till biktstol för
folk, fä och bilar, men också som lärosäte
och politisk talarstol. Mekanikern litar egentligen varken på
staten eller på lokalbefolkningen, den druckne smeden,
den nedlagde illistige bonden, snåljåpen från
stan och alla de andra. Hans skydd mot alla - såväl
mot dem som säger sig sakna kontanter och egentligen vill
ha allt gratis som mot skattmasen - är en nyligen inköpt
kortautomat som kasserar in och bokför på en och samma
gång. För alla (andra) håller på med fuffens
idag.
Rothstein sluter inga medhårs politiska
allianser. Därför skulle han inte heller hålla
med mekanikern. Han skulle nog säga att det svenska samhället,
trots politikerförakt och minskande politiskt engagemang
ändå i sin kärna utvecklas positivt. Det sociala
kapitalet, tilliten i samhället, har snarast ökat under
de senaste decennierna.
Men han är missnöjd med "selektiva
åtgärder" som könskvoteringar, han är
förstås invandrarvänlig, men ser risker med selektiva
integrationsåtgärder, han uppfattar universitetet
som en viktig samhällskraft och gör motstånd
mot de sätt på vilka denna kraft hanteras av privat
företagsamhet, politiker och företrädare för
olika ideologier. Han vredgas mot s-märkt samhällsforskning,
särskilt den i Örebro, trots att han kanske mest av
allt är socialliberal med socialdemokratiska sympatier,
i synnerhet i sitt sätt att diskutera den generella välfärdspolitiken.
Han är anhängare av en liberal marknadsekonomi - men
motståndare till economic man.
Människan är
inte rent nyttomaximerande, men
hon är inte heller en produkt av sina kulturella determinanter.
Och allt detta tror han sig kunna visa empiriskt! Och det fungerar
väl nästan hela vägen, även om den svaga
samhälleliga tilliten hos människor som utsätts
för selektiva välfärdsinsatser ifråga om
orsak och verkan ännu förefaller lämna en del
övrigt att önska. Dessutom är gränsen mellan
en generell välfärdsinsats och en selektiv inte alltid
så enkel att dra.
Sociala fällor och tillitens problem är rotad i ett samarbete med Robert Putnam
om det sociala kapitalets utveckling i ett antal västländer,
ett samarbete som tog sin början ungefär då Putnams
berömda studie över socialt kapital i Nord- och Syditalien
- Den fungerande demokratin - kom ut i början av
1990-talet.
På engelska heter den Making Democracy
Work.
Det låter litet grand som en manual, kanske som en bok
för tekniskt kompetenta barbarer? Vrid på nyckeln,
dra i spaken, låt demokratin arbeta i ditt ställe!
Tanken där är att Norditaliens utomordentliga rikedom
på socialt kapital, på civilsamhälleliga organisationer,
också är grundvalen för dess ekonomiska välstånd.
Att socialt kapital sänker alla typer av transaktionskostnader
och leder till ekonomisk tillväxt. Och många politiker
har efter det dragit slutsatsen att ett ökat föreningsstöd,
fler subventionerade NGO:s (smörjmedel) således skulle
kunna lösa det demokratiska underskottet och det ekonomiska
i ett enda genidrag.
Sociala fällor och tillitens problem avser att visa att det inte är så:
att våra bräckliga horisontella relationer i samhället
är intimt beroende av de vertikala relationerna och samhällsinstitutionerna.
Ja att det inte kan vara så som Douglass North och andra
har menat att å ena sidan måste goda institutioner
skapas uppifrån, å andra sidan måste dessa
institutioner grunda sig i sedvänjor och uppfattningar som
medborgarna i samhället har. Detta "dialektiska"
synsätt faller för Rothsteins krav på vetenskaplig
empiri och stringens. Och dessutom kan ett ensidigt bottom-up-perspektiv,
som inte tar hänsyn till universella etiska eller normativa
aspekter inte att kunna särskilja ett socialt kapital från
ett "osocialt", till exempel ett rasistiskt, kapital.
Men här finns alltså en av svagheterna i Rothsteins
resonemang, som handlar om det multikulturella samhällets
specifika problematik: Vad spelar det för roll om rättvisan
är en, universell och välfungerande, och detta inte
blir kulturellt begripligt?
Vad är det då
som garanterar att den sociala
fällan inte slår igen, enligt följande?
Alla vinner på att samarbeta.
Men det är meningslöst om inte alla samarbetar.
Det kan då vara rationellt att inte samarbeta.
Ett effektivt samarbete för gemensamma mål kan bara
uppstå om man litar på att de andra också väljer
att samarbeta.
Utan detta slår den sociala fällan igen.
Rothstein inleder sin långa betraktelse
med att berätta om ett seminarium i Moskva som anordnades
hösten 1997 i samband med att president Jeltsin skulle besöka
Sverige. För de häpna ryssarna berättade hand
att RSV fick in 98,7% av de debiterade skatterna i Sverige (hur
stort det reella skatteundandragandet är i Sverige gick
han inte in på, men ändå). Visserligen är
det så att man betalar skatt för att man får
ut välfärd av den skatt man betalar. Men om de andra
inte betalar, eller om man inte litar på att de andra betalar,
då får man varken välfärd eller de andras
aktning. Man blir en sucker. I Ryssland betalas bara 24%
av den utdebiterade skatten in. Ja, erkänner den skattechef
Rothstein pratar med, vi ryssar är visserligen mutkolvar,
men de flesta skulle nog vilja sluta vara det om det gick att
övertyga dem.
Det som får oss
att betala ("samarbeta")
är den blandning av seder, garantier, kunskaper om den andres
beteende och tillit till den andre som är det sociala kapitalet.
Det sociala kapitalet är således definitionsmässigt
alltid relationellt. Det beror av hur människor i praktiken
betraktar varandra. Det handlar ytterst om individers verklighetsuppfattningar.
Allas agerande är beroende av vad alla tror att alla
andra gör eller kommer att göra. Och detta stämmer
väl med två andra iakttagelser: de som hyser störst
tillit till andra människor i alla system är också
de som tjänar mest på systemet ifråga, men totalt
sett är det sådana samhällen som är mest
jämlika, som har den stabilaste demokratin och den lägsta
graden av korruption som också är rikast på
socialt kapital. Läs det där en gång till innan
du går vidare.
Denna insiktsfullhet paras med ett i sammanhanget
något grovt, men inte meningslöst, avstamp mot kulturvetenskap
och kultursociologi. Rothstein skriver: "Att som ett axiom
utgå från att människors normer och uppfattningar
är socialt konstruerade lämnar dem i stort sett i sticket
vad gäller deras möjligheter att förändra
sin situation".
Tvärtom, skulle väl någon
annan säga. Det är just denna sociala konstruktion
som gör att de tolkningsinstrument som de kulturella förutsättningarna
är kan förändras. Men något så flummigt
som detta att kultur ytterst är det som också är
sin egen förändring kan nog inte Rothstein acceptera.
Han ger sig visserligen in i en del socialpsykologisk forskning
om tillit, men så långt som till sociokulturella
kanoner som Vygotskij, Wertsch eller Shotter kommer han aldrig.
Kulturella föreställningar behöver ju inte ha med kulturalistisk determinism
att göra. Kulturella föreställningar är just
kollektiva minnen, erfarenheter och dialogiska/relationella gestaltningar
av erfarenheter. Skälet till Rothsteins avståndstagande
från kulturvetenskaperna är nog egentligen snarast
en fråga om empirisk forskningsbarhet: Rothstein vill att
de sociala agenterna själva, i egenskap av statistiskt mätbara
individer, ska vara bärare av de kollektiva minnena. Det
är detta som är vetenskap, eller i varje fall statsvetenskap
i Rothsteins tappning.
Det viktigaste här är i alla
fall mycket insiktsfullt: det är de kollektiva minnena
som kan förklara varför vissa folk vid vissa tidpunkter
lyckas skapa rättfärdiga sociala och politiska institutioner.
Det må vara erfarenheterna av tidig
svensk integrationspolitik gentemot arbetarklassen, förutsättningarna
för Saltsjöbadsandan och den svenska samförståndsmodellen,
de kollektiva, omtolkade minnena av Versaillesfreden i Tyskland
under 1920-talet, eller serbernas minnen av kroaters illgärningarna
under andra världskriget.
Kollektiva minnen och
omtolkningar av kollektiva minnen
hamnar ofta i centrum för den politiska debatten. Och då
kan de ibland också lösas upp genom kulturellt eller
intellektuellt handlande. Ett exempel som Rothstein tar upp är
Väinö Linna, som lyckades göra bägge sidor
i finska inbördeskriget begripliga för varandra genom
sin torpartrilogi. Man skulle ha kunnat fundera på liknande
sätt i Sverige med Ivar Lo Johanssons sätt att mänskliggöra
statarna.
På basis av dessa minnen byggs "mentala
kartor" av hur andra aktörer, inklusive institutioner,
kommer att bete sig i ett givet läge. Grundtankarna här
har Rothstein fått från den franske sociologen Maurice
Halbwachs.
Men i själva verket ligger dessa stimulerande tankar om kollektiva
minnen mycket nära också en annan författare,
nämligen Pierre Bourdieu, som också såg individerna
som bärare av kapital, minnen och mer eller mindre spelteoretiskt
kalkylerade förutsägelser om samtid och framtid. Också
Bourdieu var en växlingarnas mästare, men inte när
det gällde övergångar mellan normativitet och
empiri, utan ifråga om det som han kallade fenomenologi
och objektivism. Och i ett av Bourdieus sista stora verk - La
misère du monde - analyseras samhällets utstötta,
just dessa som förlorat tilliten, också till samhällets
"selektiva" åtgärder, men inte bara till
dem. Det är måhända en svaghet i Rothsteins framställning
att någon förmedling till en så central referens
i samtidsdebatten inte görs någonstans i boken.
Det hade dessutom varit oerhört givande
om Rothstein hade vågat ge sig in i debatten om globalisering,
nätverksstat, nätverkssamhälle, nya sociala rörelser,
projektsamhälle och "flytande modernitet". Dvs
relaterat till författare som Castells, Bauman, Giddens
m fl. Kanske hade han då fått fler förklaringsmodeller
till varför tilltron till parlamentariska institutioner
och politiska partier är så pass låg idag. Och
kanske en något högre uppfattning av "kultur"
som förklaringsmodell.
Å andra sidan är det skönt
med en författare som vågar bortse från den
samtida samhällsteorins avgudar och anträda en resa
utifrån andra metodologiska utgångspunkter. Det inger
tillit. Vi läsare får försöka att själva
tänka oss över gränsen mellan statsvetenskap och
sociologi. Det är kanske där den stora utmaningen med
den här boken ligger. Det är i bästa mening en
tänkebok som lockar till omläsningar.
2003.06.12
|