Michael Moore är väl mest
känd som dokumentärfilmare. När han fick årets
Oscar för bästa dokumentär, dränktes hans
tacktal och angrepp på George Bush ganska snart med skränande
musik. Flera kortare TV-produktioner har under vintern visats
i vår reklambefriade television. Programmen har ofta varit
både dråpliga och roande, till skillnad från
liknande försök av vår egen oroshärd Janne
Josefsson som mer beter sig som en energisk terrier.
Först gjorde boken visst läsmotstånd.
Det märks tydligt att Moore i första hand inte är
textproducent. Men bitvis är den både skarp och värformulerad.
Hans attacker på "lille busken", George W Bush,
är elakare än det mest elaka vi hittills har läst
om Göran Persson eller någon annan statsminister någonsin
i Sverige. Då räknar jag inte överklassens angrepp
på Olof Palme, som måste hänvisas till en egen
tarvlighetsdivision utan politisk udd.
"Korkade vita män. Till den gruppen
hör pojkarna Bush". Envetet driver Moore boken igenom
tesen att gänget i Vita huset har genomfört en statskupp.
Med god hjälp av Jeb Bush, Georges bror och guvernör
i Florida, där ju presidentvalet avgjordes:
"Han heter George
W Bush och utger sig för att vara USA:s president. Det är
han som är rikets främste skurk. På den gamla
goda tiden brukade politiker vänta med att tillträda
sitt ämbete innan de blev skurkar. Men den här typen
kunde inte ge sig till tåls."
Väldigt amerikanska
är Michael Moores förslag
till hur statskuppen ska bekämpas. Första förslaget
är att kontakta sina egna förtroendevalda en gång
i veckan, och att uppmana sina vänner och bekanta att göra
samma sak. Ett annat förslag är att arrangera demonstrationer
på den egna orten om Bush skulle råka dyka upp. Min
egen reflektion är att visst kan man göra allt detta.
Men vilket resultat kan man förvänta sig? Moores satir
är i alla fall ett effektivt vapen, tror jag. Ett exempel
på att det räcker att ha pengar bakom sig för
att bli "vald" till president:
"En typisk dag i "president
" George W Bushs liv:
06.00 "Presidenten" i USA vaknar och förvissar
sig om att han fortfarande är kvar i Vita Huset.
08.30 Frukost på sängen. Rumsfeld läser hans
horoskop för honom och rundar av medd serierna.
09.00. "Vicepresidenten" anländer för att
hjälpa George att klä på sig, gå igenom
situationen i Jemen och påminner George om att borsta tänderna."
Visst är detta
kul läsning för oss som
får frossa när vi ser Bush läsa upp något
väl repeterat i TV. När Moore granskar demokraterna
och republikanerna ser han inga avgörande skillnader mellan
partierna. Det är som att välja mellan ricinolja och
hostmedicin med körsbärssmak. Enligt Moore fortsätter
Bush bara den politik som Clinton drev under sina åtta
år vid makten.
Läget tycks onekligen vara bekymmersamt.
Michael Moore litar dock inte fullt ut på sina reformistiska
förslag ovan till förändringar i tvillingpartierna,
vilket visar sig i analysen av den "tredje kraften"
i amerikansk politik, Ralph Nader. Moore har tidigare ställt
upp i kampanjkommittén för Nader men i det senaste
valet var han tvivlande.
I det läget som var i vissa delstater,
med jämnt skägg mellan Al Gore och George W Bush, kunde
rösterna på Nader avgöra till Gores fördel.
Plötsligt argumenterar Micheal Moore för att man ska
rösta på Gore istället. Det är trots allt
skillnad på vem som blir president.
Analytiskt är Moore
inte så stringent, vilket
avslöjas tydligare i en bok än i ett TV-program, där
retorik och satir får ett starkare genomslag. Trots det
önskar jag att vi hade en liknande kritiker i Sverige, en
person som blandar vass politisk kritik med dräpande humor.
2003.06.12
|