Vad är det som retar en publik? Det är svårt att förutsäga, och det är starkt knutet till de just för tillfället rådande värderingarna. I backspegeln kan det vara svårt att förstå alla upprörda känslor, men de säger alltid en hel del om den tid de uppträtt i.

I en annan artikel i det här numret av Alba säger Folke Edwards att det som brukar reta publiken i första hand är sex, religion och politik, men att det också alltid skiftar med tiden. Det är inte så svårt att begripa att människor blir upprörda över en del saker. En åsikt, stick i stäv med min egen framförd på ett vasst eller ibland kanske till och med plumpt sätt är det naturligt att reagera på. Ofta är konstnärens ambition just att provocera.
Men det finns tillfällen då det är svårt att förstå vad det är som varit så upprörande. Speciellt när man tittar tillbaka och tiden lagt sin lugnande hand över det som upprört. Edwards säger vidare i intervjun att det ibland är väldigt oförutsägbart, vad som kommer att uppfattas som en provokation.
Jag minns tydligt mina egna första funderingar över vad som är kontroversiellt och inte ­ och varför. Jag är uppvuxen i Norrköping, och på konstmuseet där finns en mycket fin samling av modern skandinavisk konst. Min pappa tog mig dit när jag var ganska liten, för att han ville visa mig sin favorittavla, "Det sjungande trädet" målad av Isaac Grünewald. Han berättade för mig hur kritkerna, när den var ny, tyckt att den var rent ut sagt ful och obarmhärtigt gjort tummen ner för såväl Grünewald som alla andra som målade i samma anda. Inte minst för hans frus, Sigrid Hjertén, bilder.
Jag själv tyckte, med barnets ögon, att tavlan visserligen var fin och jag kunde förstå pappas entusiasm, men jag kunde ändå förstå vad som fått kritikerna att säga saker som "min son målar bättre" och annat i samma stil.
Vad jag däremot inte begrep var hur de kunnat göra samma sak med annan bild som hängde i samma sal. Det var en skogsdunge utan för Grèz i Frankrike, målad 1882 av Karl Nordström. Dungen är oerhört realistiskt framställd, så upplevde jag det, även om jag nu vet att Nordström inspirerats av impressionisterna. Man riktigt känner alla pinnar och kvistar. Långt inne i bilden finns en man. Man skymtar honom inne bland träden och han ger det hela ett nästan hisnande djup. Den här målningen väckte stor uppmärksamhet när Nordström ställde ut den i Paris 1886. Delar av publiken blev förbannade helt enkelt. Så här ful, ruff och motbjudande var minsann inte naturen! Det barn som jag var begrep inte alls. Det var ju vackert och jag skulle gett vad som helst för att kunna måla så "riktigt". Jag kunde höra kvistarna knaka under mina fötter.
Med den vuxnes perspektiv och kunskaper förstår jag bättre. Nu vet jag att andra målare vid den här tiden hade en mer romatisk syn på naturen. Det var pastorala idyller eller dramatiska naturscenerier och hade man människor med på bilderna var de söndagsklädda och presentabla. Uppställda som jag och min familj brukade vara för fotografering när jag var riktigt liten, innan fotograferandet med instamatic-kamerorna blev vardagsmat. Nordströms personer var för det första inte det viktiga, de fanns där som en del, en accentuering av det vilda i bilden, man anar att de kanske är vardagsklädda, och ibland gör de till och med så vansinniga saker som att klättra. Samtidens publik såg Nordström som oerhört radikal. Han bröt med den fina konsten och såg naturen med ett tämligen krasst öga.
Men för mig som var barn och inte hade någonting att referera till , eller för den delen för en publik i dag som inte får veta när bilden är målad, var reaktionerna fullständigt obegripliga. Och med detta är väl Folke Edwards tes om att det kontroversiella i konsten är tidsbundet bevisad. För att förstå och kanske kunna förutse vad som kommer att reta måste man ha kunskap om tiden och tidens trender. Kanske är det därför som konsten alltid varit en "bra termometer att sticka upp i samhällets röv".

text: Siri Reuterstrand
21.4.99

Karl Nordström levde 1855-1923 och ledde vid seklets början Konstnärsförbundets skola i Stockholm, han hade då länge varit drivande i förbundet, som startades som en reaktion på den konservativa akademin. Han kom att betyda mycket för flera av de konstnärer som allmänt kallades "1909 års män" och "de unga", men paradoxalt nog revolterade de i sin tur mot den konstsyn Nordström företrädde.
Isaac Grünewald levde 1889-1946 och tillhörde, bl a tillsammans med sin fru Sigrid Hjertén gruppen 1909-års män (där Sigrid alltså räknades in trots att hon tillhörde fel kön). De målade i en stil inspirerad av de franska expressionisterna, främst kanske av Matisse. Ska man vara noga så fick Grünewald även bra recensioner, kritikerna gick betydligt hårdare åt hans fru, som framförallt beskylldes för att vara en blek kopia av sin man. Numer anses hon dock av många vara den mest begåvade av de två.

Bägge de refererade målningarna tillhör, och kan fortfarande beskådas på, Norrköpings Konstmuseum.