Henrik Tikkanens självbiografiska sk adressvit blev storsäljare både i Finland och Sverige. Vad berodde det på? Naturligtvis till en del på att det är god litteratur, men kanke vårt behov av skvaller och skandaler också fick sitt. Det tyder i allafall recesenternas reaktioner på.

Sällan har en roman väckt så stor uppståndelse i de finlandssvenska kretsarna, som Brändövägen 8 av Henrik Tikkanen. Brändövägen 8 är den första delen av hans självbiografiska romanssvit även kallad adressviten, då böckerna fått namn efter de adresser författaren haft. Romanen utkom i Finland hösten 1975 och följande vår i Sverige. Rubrikerna från svensk dagspress är talande " Lysande skandalbok", "Oöverträffbar fadermördare"," Skandalerna duggar lika tätt som hos Strindberg", " Lysande krönika över priviligierat elände". En intervju med Henrik Tikkanen i Dagens Nyheter fick rubriken "Hur kunde du Henrik !?".

Får man vara privat?
Bekännelselitteratur, biografier, generationsromaner, genren har många namn och många belackare. Är det egentligen god litteratur? Och är det god smak att skriva om det privata? Är det inte bara spekulativt och gjort i vinstintresse? För det säljer, Henrik Tikkanens adressvit var en storsäljare både i Finland och i Sverige och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga kom att sälja över 100.000 ex bara i Sverige. Århundradets kärlekssaga ses som Märtas svar på Henriks Mariegatan 26, den tredje delen i adressviten där Henrik skriver om sitt förhållande till Märta. Den sk Tikkanenska dialogen som förs i romanerna har gett upphov till många spekulationer. Merete Mazarella frågar sig i sin recension av Århundradets kärlekssaga i Hufvudstadsbladet om Märta Tikkanen inte publicerat den enbart i kommersiellt syfte.

Hårdkokt helveteskomik
Redan i de första recensionerna av Brändövägen 8 i finlandssvensk press sammanförs Tikkanen och Christer Kihlman, som även han skrivit ett antal självutlämnande romaner, och recensenterna snuddar även vid frågorna om romanernas representativitet för finlandssvenskar. Författarnas möjliga taktlöshet eller som Ingmar Svedberg skriver i sin recension i Hufvudstadsbladet " Det kommer säkert inte att saknas röster som menar att författaren är taktlös, smaklös och grovt gycklande, ja att han är en mästare i att kacka i eget bo". Åbo Underrättelsers recensent Ole Torvalds är en flitig skribent i denna debatt. Han oroar sig för att romanen ska spä på fördomar om finlandssvenskar och drar sig inte för att kalla Henrik Tikkanen för en starkt subjektiv och känslomässigt vacklande rapportör. Stilen benämner han hårdkokt helveteskomik. I det stora hela får romanen ett gott mottagande i finlandssvensk press men med vissa förbehåll liknande Ole Torvalds, som ifrågasätter sanningshalten i romanen.

Spädde på fördomar?
I Sverige blev det strålande recensioner för Brändövägen 8. Överlag innehåller recensionerna nästan utan undantag påpekanden om den skandal romanen väckt i Finland, samt frågor om romanens allmängiltighet. Recensenterna verkar tämligen roade av den storm som härjar i den finlandssvenska ankdammen. Både Dagens Nyheter recensent Bengt Holmqvist och Svenska Dagbladets Göran Schildt är finlandssvenskar, men även de följer den svenska modellen. Det verkar vara mediet och målgruppen som styr utformningen av recensionerna i större grad än recensentens nationalitet. Chrispin Ahlström, recensent på Göteborgs Posten skiljer sig något från övriga recensenter då han inte anser att romanen är allmängiltig. Ahlström ger också uttryck för vad jag skulle vilja kalla ganska grova påståenden om finlandssvenskar. Han avslutar sin recension på följande sätt "Ståndshögfärd, snobberi och ekonomiskt översitteri finns i de flesta länder, men de speciella förhållandena med den svenskspråkiga eliten gör Finland till ett unikt fall." Fördomar av detta slag var det Ole Torvalds på Åbo Underrättelser befarade skulle dyka upp.

Är alla finlandssvenskar småborgare?
I Finland hade debatten väl runnit ut i sanden om inte Henrik Tikkanen och Christer Kihlman ställt upp på en intervju i finsk TV i januari 1976. Henrik Tikkanen passar på att ge en känga åt de finlandssvenska institutionerna Hufvudtstadsbladet och de borgerliga partierna och småborgerlighet i synnerhet. Så nu var det åter dags för ärrade skribenter och fatta pennan och nu blir debatten mer politisk och hårdför än tidigare. Vad är finlandssvenskhet? Är alla finlandssvenskar småborgare och vad är i så fall utmärkande för småborgare? Det blir ännu en diskussion om den finlandssvenska identiteten och romanen används mest som slagträ i diskussionen. I stridens hetta rycker Hufvudtstadsbladets chefredaktör Jan-Magnus Jansson ut för att försvara de småborgerliga värderingarna. Jansson lyckas i sin iver att övertyga, göra småborgerligheten till en dygd och avslutar sin debattartikel med orden "Överklassare är vi inte längre, proletärer vill vi inte bli, låt oss alltså vara småborgare." En finlandssvensk travesti på " Svenskar är vi inte längre, ryssar vilja vi inte blifva, låtom oss alltså vara finnar".

Förskjutet focus
Yrsa Stenius, då verksam på den socialdemokratiska finlandssvenska Arbetarbladet skriver flera långa debattartiklar där hon utgår från Henrik Tikkanens och Christer Kihlmans romaner. Hon skriver om borgerlighetens oförmåga att möta kritik inifrån och jämför Brändövägen 8 med Luis Bunuels film Borgerskapets diskreta charm. Hon är upprörd över att Tikkanen stämplas som briljant lögnare av vissa skribenter, detta för att förskjuta budskapet i romanen. Hennes politiska övertygelse är att de borgerliga fasaderna håller på att rämna och att borgarna själva inte klarar av att se förloppet beskrivet, så som i Tikkanens roman. Avslutningsvis kom debatten att handla mer om debatten kring romanen än själva romanen. I dag tycker jag mig se liknade fall av förskjutning av debattfocus, tyvärr sker det i dag än snabbare och det verkar som om en hel del av dagens skribenter är sämre pålästa än på sjuttiotalet och resultatet är deprimerande.

Har de ens läst boken?
Det är med viss skepsis jag läser artiklar om Carina Rydbergs Den högsta kasten. Hur många har egentligen läst hennes roman? Louise Boije af Gennäs gör en Rydberg med sin roman Stjärnor utan svindel står det att läsa i dagspressen. Och det debatteras flitigt på kultursidor, men focus förskjuts snabbt från romanen och debattörerna tycks alla skriva om det de alltid skriver om. Alla har sina favoritkäpphästar och de skrittar kvickt in i manegen dit där ljuset råkar vara riktat just då. Ett färskt exempel är debatten kring publiceringen av Ulf Lundells brev till recensenten Karolina Ramqvist i antologin Fittstim. Alla ska uttala sig, oavsett om de läst Lundells bok, den som Karolina Ramqvist recenserade, eller heller läst recensionen. Läser man bara Ulf Lundells brev eller någon arg skribents (som i sin tur bara läst Ulf Lundells brev) krönika, blir ju domen mot Lundell ganska hård, med all rätt. Men tar man sig igenom både Karolina Ramqvist nedlåtande recension och tar i beaktning att Ulf Lundells brev trycks i Fittstim utan att Ramqvist väljer att publicera sin recension sida vid sida med brevet, kan jag i viss mån förstå anledningen till Lundells ilska. Inte så att brevet för den skull är befogat men domen över brevet blir inte lika hård när det läses som svar på Ramqvists recension. Recensenternas makt är stor och ibland frågar jag mig huruvida sågningar, om än välskrivna, fyller någon annan funktion än att kamma hem billiga poänger och ge ökade upplagor.

Privatlivets helgd?
Mediadrevet är rått och hjärtlöst när det mullrar igång. Yrsa Stenius skriver i sin essäsamling Makten och kvinnligheten om mediadrevet som fällde Owe Rainer, då hon själv var chefredaktör på Aftonbladet. En annan essä behandlar hennes roll som den andra kvinnan och en tredje Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs förhållande. Mycket insiktsfullt och avklätt från en författare och journalist som suttit på båda stolarna, både varit domare och blivit granskad. Nytt och naket från Finland finns i romanen Hudens tid, av Anja Snellman, stor i Finland, nu översatt till svenska efter ett tiotal romaner i hemlandet. Snellman skriver i Hudens tid om sin mamma och hon har gjort drivit det personliga till dess ytterligheter. I sin senaste roman Side (Bandet) fortsätter hon berättelsen om sin mamma. Det är närgånget och intimt och jag vet inte alltid om jag vill veta riktigt allt. Är ingenting heligt? Finns det någon gräns för vad romanen får skildra? Var går den i så fall och vem bestämmer var den börjar eller slutar? Det är de klassiska ämnena som upprör oss läsare: sex, religion och politik. Alla har vi vår personliga gräns och jag har lite svårt för att svara för ens vart min egen tolerans börjar och slutar. Ibland helgar väl ändamålet medlen, men andra gånger fyller det biografiska avslöjandet ingen funktion, utan känns bara spekulativt.

All reklam är bra?
Brändövägen 8 är återutgiven i Finland i den Nya klassikerserien, pocket från Söderströms förlag. När Henrik Tikkanen skrev som bäst var han lika stilsäker och uttrycksfull som i sina bästa teckningar. Inte ett streck fel. I min senaste läsning av romanen fäster jag mig vid skildringarna av kriget och dess åverkan på familjen. Krigsskildringarna är avheroiserade, här finns inga hjältar. Tikkanen gör halsbrytande växlingar mellan allvar och lek. Humorn i romanen är kolsvart och analyserna av ett familjehelvete av kaliber ger ingen tröst.

I Georgsgatan som utkom 1980 på Söderströms & Co förlag i Finland skriver Henrik på sidan 44 följande om sitt förhållande till pressen:

"Sveriges största dagstidning ärade mig med en hel paradsida där de upplyste sina läsare om att jag gjorde min familjs liv till ett helvete. Det stod också på löpsedlarna och det hade en underbart positiv inverkan på försäljningen av mina böcker.
Därigenom blev det så att allt tidningarna gjorde slutligen blev till nytta för mig och min tacksamhetsskuld till dem blev så stor att jag inte hade kunnat betala den även om jag gav ensamrätten till min död och begravning till var och en av dem."

text: Tuula Polojärvi
21.4.99