| |
Berättelser som lever sitt eget liv, som vi kliver
i och ur när det behagar oss, som kanske inte ens har ett
slut. Kan det vara någonting? Blir vi bara frustrerade
av bristen på kontroll, eller är tiden mogen för
ett berättande utan tidsapekter?
- Berättande och dödlighet är intimt förknippade
med varandra. Den centrala berättelse vi alla växer
upp med är ljudet av våra egna hjärtslag. Hjärtat
slår och slår men du vet att det kommer att sluta
slå. Och det är slutet på historien.
Orden är Peter Lunenfelds. Han är en av de personer
- skribenter, konstnärer och andra - som på olika
sätt sysslar med "icke linjärt" eller "multi
sekventiellt" berättande, som intervjuats av Åsa
Harvard i samband med hennes forskningsprojekt kallat "På
jakt efter den icke linjära formen". Vi skrev om Åsa
och hennes arbete för ca ett år sedan. Då var
hon mitt uppe i projektet som försöker fånga
in och resonera runt de nya berättarformer som uppstått
eller kanske snarare getts en större chans med de nya medier
som finns idag. Hon började med att titta på cd-romskivor,
men breddade ganska snart sitt sökande till andra typer
av framför allt interaktiva medier, bl a på nätet,
men även till andra typer av konstverk.
Skapade frustration
Hon berättade då om hur många åskådare/deltagare
kände sig frustrerade inför dessa icke tidsbundna berättelser.
Många kände sig vilsna när tidsfaktorn inte längre
bestämde var berättelsen börjar och slutar. Att
göra utflykter i nuet eller i en känsla upplevdes som
svårare än att ta till sig en klassiskt uppbyggd historia
med en början och ett slut. "Hur vet jag att jag upplevt
allt?" "Tänk om jag missar någonting väsentligt?"
Kanske är nutidens människor allt för stressade
och resultatinriktade för att kunna ta till sig någonting
som i alla fall på ytan verkar okontrollerbart. Många
i den tilltänkta publiken blev i alla fall klart provocerade
av konstverken.
Att undvika slutet
Åsas projekt är nu avslutat och rapporten finns på
nätet för den som är intresserad av att läsa
mer. Det har tillkommit en hel del intressant sedan vi gjorde
vår intervju med henne. Bland annat finns ett citat hämtat
från en intervju med Bob Stein, som är förläggare.
Han svarar så här på frågan om det finns
några argument för att en historia inte skall ha en
början eller ett slut:
-Jag tror att en sak som inträffar, genom baybyboomer-generationen
och framåt, är en början på en idé
om odödlighet. Kanske vi inte ska dö. Jag tror inte
det är sant, åtminstone kommer min generation att
dö. Men om vi under det närmaste årtusendet kommer
att fundera ut ett sätt att inte dö på vet jag
inte. Det finns en motvilja - detta är inte ditt ämne,
men jag tror att det har någonting att göra med det
ändå - en växande motvilja att konfrontera den
grundläggande liv-och-död-aspekten av livet, och det
utgör för somliga dragningskraften med en konstform
som inte dör.
Ständigt steget före
Det Bob Stein säger här är förmodligen nyckeln
till att de nya berättarformerna kommer att sluta vara provocerande.
Tiden och tankarna förändras och konsten med den och
som så många gånger förut har konsten
legat ett steg före. Konstnärer har problematiserat
och konkretiserat tankar och företeelser som så att
säga ligger i luften. Det började den här gången
med filmer med alternativa slut och har vidareutvecklats med
exempelvis cd-rom äventyr och interaktiva deckare på
nätet. Men var det kommer att sluta? Ja, det vet vi, precis
som med livet, som tur är inte.
text: Siri Reuterstrand
21.4.99
|
